det trogna hjärtat

Ljuset och Rösten

2012-03-02T07:46:00.009+01:00

Jag är baserad i L.A numera som synes. Jag går på museum. Dricker kaffe. Skriver i en liten anteckningsbok. Ljuset slår mig, både i verkligheten och i konsten. Amerikanskt måleri må vara fattigt på auteurer, men rikt på ljus. Måla ljus kan de, målarna från USA. I synnerhet tänker jag Hopper, i allmänhet alla andra tavlor av mindre namnkunninga upphovsmän. Det är alltid män.

Ljuset är mycket här, precis som allt annat. Kanske var det därför Sven Nyqvist, jag ska inte säga misslyckades men, inte lyckades lika bra med att fånga- just detta ljus. Han var jävligt bra på lite snarare än mycket.

Både när det kommer till organiskt ljus och artificiellt finns det mycket. Mest uppskattar jag nog ändå när solen dyker ner för dagen, och mekaniska strålar träffar flora och fauna. Världen är så naken då.

Det blir aldrig riktigt mörkt, aldrig tyst.

En röst som tystnat, läser jag på internet, är den av Erland Josepson. Nyheten gör mig moloken. Få röster i Sveriges rösthistoria har varit så inbjudande. Mäter sig närast med storheter som Astrid Lindgren, Allan Edwall och Max von Sydow.

Sydow stapplar röda mattan fram till Kodak Theatre. Tvingas ägna ålderns höst åt att gråta ögonen av sig i patetiska pekoral.

När Sverige vaknar går jag och lägger mig. Jag undrar om du har drömt om mig,

eller om det bara är jag?

Mörkret

2012-03-02T07:44:00.001+01:00

En fest som inte älskar oss

2012-02-14T03:09:00.007+01:00

Stockholms Universitet har begåvats med en filmsektion värd namnet. Varannan måndag visas fina och unika filmer på duk, vilket inte bör underskattas. Igår visades Ett party och dess gester, till vilken jag skrev ett ödmjukt förord. Detta kortades ner betydligt för att passa programbladets format. Därför publicerar jag även den ocensurerade versionen här:

Festen som skådeplats har genom filmhistorien alltid fungerat väl som ett koncentrat av än större samhällsstrukturer. Denna tillställning där ofta allt och inget händer- synliggör det spel av maktstrukturer, förhoppningar och förväntningar- i vilket vi alla (frivilligt eller ej) måste deltaga. Renoirs Spelets regler skildrar en fest där klasskrock urartar i en smärre sammandrabbning. Denna film, till ytan ren fars, blottade många av de samhällsliga motsättningar som snart mynnade ut i världskrig.

Festen, charaden, och politiken är tre faktorer omöjliga att skilja åt. Att festa är att spela, är att rätta in sig efter klasstillhörighet (egen eller annans). I Whit Stillmans Metropolitan infiltrerar en fattig ung man de finare salongerna genom att hyra en kostsam frack. Utifrånperspektivet ger tittaren en gratis översikt, som ofta kan klä in situationen i ett löjets skimmer.

Jan Nemecs Ett party och dess gäster från 1966 är ett kalas som kan uppfattas på många olika sätt. Festen som spel blir här extra centralt, då de auktoritära positionerna är uttalade; och gästerna deltar i tillställningen till synes mot sina viljor. Inte sällan med dragning åt det surrealistiska, är denna sirligt Cartier-Bresson-svartvita helvetesfest, ofta förvirrande.

Ett verk måste alltid sättas i sin kontext, och som produkt av det rådande Tjeckoslovakiska styret är det med enkelhet filmen läses som en politisk allegori. Denna tydning gjorde även staten, som såg till att bannlysa denna livsfarliga film för all framtid. Oavsett i hur stora maskinerier filmen infogas, är den träffande och obehaglig.

Claude Gorettas Bjudningen är festfilmernas Rolls Royce. En osynlig medelålders kontorsarbetare använder arvet efter modern till att bjuda kollegorna på en fest. Med pengarnas hjälp blir han först sedd, senare utnyttjad, slutligen förnedrad och åter glömd.

Livet och festen handlar om förväntningar (som sällan infrias). I von Triers Melancholia från förra året försätts Kirsten Dunsts rollfigur i melankoli av bröllopsfestens krav. ”Du har förstört mitt party”, säger Udo Kiers bittre festfixare. Och sedan går ju mycket riktigt jorden under.

Festen för människor samman, tvingar fram möten som annars kanske aldrig skulle ägt rum. Relationer når avslut, nya tar sin början. Inom festen ryms livet, vilket förmodligen är anledningen att denna blivit en så sliten fond. För tan julfirandet hade Fanny och Alexander varit en föga minnesvärd tv-teater. Utan den slutliga sammankomsten hade inte Leoparden varit någonting.

I flärd och färg ska filmerna sedan lyftas. Filmindustrin är de ändlösa röda mattornas och det eviga champangepimplandets förlovade land. På Cannesfestivaler och Oscarsgalor ska det ryggdunkas, delas ut guldbaggar och silverlejon. Skådespelare och filmfolk samlas och spelar nya roller, rollerna som sig själva.

Människan och filmen behöver festen, ty det är där saker dras till sin spets. Verklig eller ej behövs denna: för att en stund göra tillvaron mindre uddlös.

Ditt århundrade behöver dig!

2012-02-03T17:50:00.007+01:00

Alla fans av Fairbanks Quarterly går förstås i väntans tider eftersom en ny EP just (just!) utannonserats. Då är det förstås glädjande att de första två albumen, "Once it was now" och "Your century needs you", nu ligger uppe på Spotify, och av den välbärgade medborgaren även kan inhandlas på iTunes respektive Amazon för väl tilltagna priser.

Fotograf och frånvarande: Jonatan Lyrefelt

Castro Theatre

2012-01-26T10:07:00.005+01:00

San Francisco, U.S

Sist men inte minst i min svit av biografer i San Francisco-området kommer stadens odiskutabla pärla, Castro Theatre. Detta är en av de få kvarvarande tjugotalsbiograferna i hela USA. Biografdöden sveper tyvärr genom staterna precis som alla andra länder. En vandring genom staden, och du får syn på många nedlagda gamla biografer.

Castroteaterns repertoar tillägnas nya och gamla klassiker, inte sällan i tematiska double-bills till rekorderliga priser. Ofta hålls stumfilmsfestivaler med live-musik. När jag var där var det noir-festivalen som gick av stapeln.

Castro-distriktet, som många känner igen från Milk-filmen med Sean Penn, är vigt åt de homosexuella karlarna. Det gör det extra roligt att se på bio när kvarteren andas historia och ömsesidig respekt.

Bridge Cinema

2012-01-19T18:48:00.003+01:00

San Francisco, U.S

Såg Shame i denna biograf (bra film). Hittade en bok i lobbyn om biografer i San Francisco genom tiderna. För den som gillar Art Deco-biografer är detta en bra stad. Ett bra land.

Grand Lake Cinema

2012-01-15T20:19:00.004+01:00

Oakland, U.S

En sak jag saknar på de Svenska biograferna är de manuella bokstäver som textar filmtitlarna på ett så inbjudande sätt.

Moonrise Kingdom

2012-01-14T06:41:00.002+01:00

Moonrise Kingdom

snygg snygg super 16

Att ordna oordning

2012-01-08T16:13:00.004+01:00

Pialat har hängt det körsbäret där.

Artist Okänd

2012-01-07T15:43:00.010+01:00

Hooked for Life ligger på SVT-play hela Januari. Denna film kan man kolla på, om inte för dess kvaliteter, så för dess rent arkivaliska värden. För att vara en Staffan Hildebrand-produktion bjuder den på oväntat många icke-ironiska nöjen.

En rolig scen är den där Wesc-grundaren Greger Hagelin träffar några kids på gatan, och mänsklighetens och skateboardkulturens utveckling sammanfattas med en signatur.

I filmens eftertexter gömmer sig en annan sorts pinsamhet:

Futura gör sig bäst i versaler.

Det är tack och lov inte John Phillips och gänget som är de okända artisterna, utan en verkligt okänd cover-artist. Detta är hur som helst en oklädsam detalj som internet nödvändigtvis borde ha motverkat (men istället förmodligen gav upphov till).

Världens farligaste djur

2012-01-06T20:42:00.017+01:00

Ofta återberättade historier kan också ofta vara mycket bra historier. Det kanske är därför de så frekvent återges, för att de besitter någon form av allmängiltig kvalitet. Det är samma sak med klyschor. Klyschor kan vara det bästa och sämsta som finns. Det gäller att vara medveten om att en klyscha är en klyscha om man ska kunna använda den konstruktivt. För att berätta en ofta återberättad historia krävs en historieberättare som vet varför den är värd att berättas igen.

Här kommer en sådan historia.

En gång åkte Sigmund Freud tåg igenom Europa. Det var natt, ute regnade det och blixtrade. Han låg ner i kupéns säng och försökte sova. Förmodligen var hans huvud fullt av mer och mindre medvetna tankar. Plötsligt krängde tåget till, vilket följdes av ett kraschljud.

Analytisk till sättet som han var, reste han sig ur bädden för att undersöka källan till ljudet. Han frös liksom till is då han fick syn på en äldre herre som med ihålig blick stod och stirrade på honom från andra sidan rummet. Efter den initial skräckslagelsen fick han åter sitt förnuft, och kände sig nu ganska irriterad på våldgästen. Han fann denna karaktär djupt osympatisk och okarismatisk. Han bestämde sig för att göra det enda raka: att tala vett i denne.

Han började stega mot mannen, kanske med en viss tveksamhet, kanske inte alls. När Freud kom fram till personen fick han anledning att känna skamsenhet. Det var nämligen sin egen spegelbild han stod inför. Ljudet han hört hade varit det av kupéns toalettdörr som åkte upp i en skarp sväng. En spegelförsedd toalettdörr som gett upphov till denna visuella och känslomässiga illusion.

Detta är en bra historia. Det går det inte att förneka. Dels fungerar den lite som en spökhistoria, med undantaget att Sigmund Freud är huvudpersonen. Det ger den fler tillämpningsmöjligheter, många med ren psykoanalytiskt utgång.

Jacques Lacan hörde denna historia, och den intresserade honom så mycket att han började skriva om något han kallade spegelstadiet. Detta är den tid i ett litet barns liv då det fortfarande uppfattar sin spegelbild som en annan människa, snarare än reflektionen av sig själv. Självbilden är ännu inte uppfunnen.

Det går att spekulera i hur Lacan tillskanskade sig denna information om hur icke talkunniga barns tankebanor går. Men det är onekligen en frestande idé; den om att kunna se på sig själv med samma blick som man ser på en annan.

Freud fick under ett kort ögonblick tillfälle att betrakta sig själv med objektiva ögon. Han gillade inte det han såg.

I filmen Apocalypse Now finns det en scen där Martin Sheen löper amok på ett hotellrum. Direktiven var få: Sheen ombeddes finna sig själv. Inte sin rollfigur utan sig själv. Han gick in hårt för detta. Satte sig i sängen och hyperventilerade med fjärrskådande blick. Det gick inte längre att nå skådespelaren, som inte längre spelade.

Man lät med viss skepsis kameran rulla allt eftersom Sheen började vråla och slå omkring sig. Scenen kulminerar som bekant i att han med knytnäven krossar, just, en spegel.

Det är aldrig roligt att möta sig själv. Ofta lever man, eller åtminstone jag, i mina ideal snarare än i min verklighet. Exempelvis tänker jag i perioder att jag är en ganska kompetent sångare. När jag försöker mig på ett avancerat stycke sång, och sedan får höra resultatet, förstår jag att så inte riktigt är fallet. Denna överskattning hade aldrig inträffat om min perceptionsfråga inte varit höljd i jagets dimma

Jag brukar måla upp en ganska underhållande bild i mitt huvud:
Den föreställer en Playtime-liknande futuristisk stad, där männniskor krälar runt på marken likt sniglar, men istället för skal bär de datorer på ryggarna. Hade jag haft någon fallenhet för måleri hade jag kanske omsatt denna mentala bild till en fysisk sådan, förmodligen med ganska dåligt resultat.

Dessa datorer symboliserar för tillfället laptops och iPhones, hus i den globala byn snarare än den reella. Jag märker hur jag med denna bild ser ner på de människor som har införskaffat likriktade mobiltelefoner, eller viger sina kvällar åt sociala medier.

Det går egentligen inte ihop med min självbild att vara fördomsfull. Fortsätter jag blicka inåt märker jag att det är mer som inte stämmer. Jag befinner mig i skrivande stund hemma hos mina föräldrar, hälsar på för en helg. Istället för samkväm stänger jag in mig på pojkrummet för att blogga. Det är nästan så att jag skäms.

Jag surfar vidare på nätet i hopp om att finna något meningsfullt. Läser i efterskott ikapp i Play-debatten, och känner mig delvis skyldig. Skyldig eftersom jag gillar filmen så mycket, medan mina vänner nästan oavkortat består av vita män ur samma socialgrupp som jag själv. Jag känner till de obalanserade monetära system som skapar fattigdom hos människor som knappast är slumpmässigt utvalda. Jag känner till fattigdomen, men jag känner den inte. En sådan fattigdom kommer aldrig att drabba mig.

Jag läser också Benke Ohlssons omsusade text och känner mig trots dess idioti en smula träffad. Jag är en sådan som drömmer om jämställdhet och medmänsklighet. Men jag vet ofta inte alls vad jag pratar om. Och ändå är jag inte sen med att påpeka hur andra bör leva sina liv. Att se andras brister är oerhört enkelt.

När jag var i Indien besökte jag en slags historisk temapark, Bigfoot land, som kan men inte bör jämföras med Skansen. Genom hela rundvandringen satt skyltar som berättade att jag snart skulle få se världens farligaste djur. Jag kunde knappt bärga mig. Med tanke på parkens namn väcktes ett hopp om att äntligen få se denna jätteapa i hög person. En fånig förhoppning, eftersom Bigfoots infångande knappast skulle ha undgått mig om det någon gång ägt rum.

Efter många skyltar kom jag fram till grottan där mötet skulle äga rum. Jag äntrade den mörka katakomben, och det är frestande att säga att det var med darrande ben, även om detta förstås vore en lögn.

När jag kom in möttes jag av besvikelse, och, en spegel. Världens farligaste djur var självklart jag själv. Ett billigt antiklimax efter all upphåsning, men inte desto mindre sant.

Självklart verkar även grottexpedition på ett mindre allmängiltigt plan, speciellt föranledd av Freuds tågepisod. Det är smärtsamt och besvikande att se vem man verkligen är. Det är ett under att alla spädbarn står ut med sina spegelbilder.

Men kanske kan man någonting i spegelstadiet som man sedan glömmer; att förlåta sig själv såsom man förlåter andra. För alla är värda fler chanser, till och med (och inte minst) du själv. Sjunger du falskt är det bara att öva, och går inte det får man väl vända falskheten till ett signum. Känner du inga invandrare är det desto större läge att lära känna!

En självbild är dock svårlöst:
Den fula gamla gubben i tåghytten.
När denna möter mig kommer förmodligen även jag att krossa spegeln i blodig panik.

Året

2011-12-28T01:12:00.007+01:00

Slutet gott, allting gott.
Jag har i vanlig ordning sammanställt en lista över de filmer jag tyckte var mest uppseendeväckande från det passerade året. Listan är hopkokad i samarbete med mig själv på Tellusfilm. Skillnaden är att ni här får fem extra placeringar som rent bonusmaterial. Tack för att ni har läst denna tvivelaktiga webblogg, och på glatt återseende nästa år då jag bland annat kommer att rapportera direkt från staterna.

Årets Biofilmer :
Alltså filmer som har gått upp på Svenska biografer under året.

15. “Pink Saris”/Kim Longinotto

Kim Longinotto är en av dem som håller dokumentärfilmens fana allra högst. Nästan årligen levererar hon direkta och okonstlade filmer på viktiga teman. Detta bidrag är inget undantag. Frihetskämpande indiska kvinnor skildras på ett sätt som inte lämnar någon tittare utanför.

14. “Copie Conformie” /Abbas Kiarostami
Med den smått parodiskt intetsägande titeln “Möte i Toscana” smög den Iranske Kiarostami in en tillsynes fransk film på den svenska repertoaren. Till en början ter sig denna som ett ganska ordinärt romantiskt drama, men ungefär halvvägs in i filmen ger sig dess eleganta lagerkonstruktion till känna, och denna åktur blir verkligt njutbar.
Recension

13. ”Winters Bone”/Debra Granik
Redan förra året kunde ”Winters Bone” skryta med den vunna bronshästen på Stockholms Filmfestival. Den vanliga biopubliken fick vänta några månader, och kalendern hann byta år. Men det är fortfarande med värme jag tänker tillbaka på detta kyliga drama om de hårda levnadsförhållandena i de amerikanska Ozark-bergen.
Recension

12. ” L’illusionniste”/Sylvain Chomet

Det är sorgligt när en filmregissör dött, och man sett alla hens verk. Ofta finns det gamla manus som skvalpar runt, omöjliga att filmatisera av någon annan än just regissören. Därför var det glädjande när Sylvain Chomet tog sig an Jacques Tatis ogjorda film “Illusionisten”, och med den äran. Resultatet blev en nattsvart, men djupt mänsklig, perfekt balaserad mellan de båda autörernas respektive andor.
Recension

11. “True Grit” /Joel och Ethan Coen
Vi har bevittnat en liten western-våg det senaste åren. Videospelet "Red Dead Redemption" blåste nytt liv i en genre som verkade ganska död. Bröderna Coen återvände till "Oh brother.."-land med pompa och ståt. "True Grit" är en gamla skolans westernfilm, fylld av patos och isande spänning. En resa, en njutning från början till slut.
Recension

10. “Blue Valentine”/Derek Cianfrance

Få filmer från det gångna året grep mig lika hårt som "Blue Valentine". Denna perfekt balanserade diptyk skildrar ett kärlekens krig mellan två parter som är lika stora förlorare. Den smärtsamma sanningsenligheten gjorde det lätt att bortse från en del stilmässiga tveksamheter.
Recension

9. "Tinker, Tailor Soldier Spy" /Tomas Alfredsson
Med sin hyllade vampyrfilm "Låt den rätte komma in" var Alfredsson helt klar på rätt spår. I den internationella debuten faller alla pusselbitarna på rätt plats. "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" är ett exempel på genrefilm när den är som finast. Detta är en sån film där gubbar går runt i snygga kostymer, röker pipa och säger gubbiga saker. Precis en sådan film som man vill se, och en sådan som annars inte görs i våra dagar.
Recension

8. "Lung Boonme raluek chat" /Apicahtpong Weerasethakul

En annan kille som sökt länge, och nu funnit rätt, är Apicahtpong Weerasethakul. "Onkel Boonme" är en kontemplativ själavandring, som berättar den sorgliga historien om världens avmystifiering. I en värld där skogsrån och talande karpar lever i susande och viskande djungler, där vill jag bo. Eller åtminstone se på en film.
Recension

7. "Play" /Ruben Östlund

Huruvida "Play" är en film för alla kan, och bör, diskuteras. Att det är en film för mig, är däremot odiskutabelt. Hur mycket våra liv styrs av våra kroppars biologiska upplägg, kontra den sociala kontexten, är en urgammal frågeställning. Men vad händer när männniskor börjar utnyttja dessa ovalda attribut i ekonomiska vinningssyften? Ruben Östlund väcker kompromisslöst våra tankar, och uppmanar dem att spinna vidare.
Recension

6. "At night I fly" /Michael Wenzer
Efter dryga decceniet under konstruktion har Michael Wenzer släppt sin debutfilm, en dokumentär om tillstånden på New Folsom Prison. Svensk dokumentärfilm är otroligt välmående, och Story är ett företag som levererar gång på gång. Detta välsvarvade och välljudande förstlingsverk förebådar en ny sympatisk röst inom modern sanningsfilm.

5. "The Trip" /Michael Winterbottom

Duon Brydon/Coogan fortsätter att spela sig själva ur olika osmickrande vinklar. "The Trip" är deras klart roligaste dust hittills, och samtidigt en statusrapport för humor som sådan. Andres Lokko skrev intressant om hur detta för några år sedan hade uppfattats som ett deprimerande drama. Vi skrattar åt dessa två gycklare, med dem, och förhoppningsvis kanske vi även gråter en skvätt.
Recension

4. "Venus Noiré "/Abdellatif Kechiche
Det var tungt att ta sig igenom denna episka exposé genom kolonialismens historia. "Svart Venus" är en film som aldrig upphör mala på och ner, sina rollfigurer såsom sina åskådare. Kvar blir intet annat om viljan och förhoppningen om att framtiden ska innebära någonting annat, någonting värdigare.
Recension

3. "Another Year" / Mike Leigh
"Medan åren går" var den första filmen jag såg av den uppskattade regissören Mike Leigh, och gav helt klart sug efter mer. Sedan dess har jag sett ett gäng av regissörens tidigare kreationer, men den senaste framstår fortfarande som den kanske mest tonsäkra. Ett ypperligt nyanserat manus och kompletta karaktärsstudier bildar en av årets tätaste filmupplevelser, och det utan att en kula avfyras eller ett kvinnobröst blottas.
Recension

2. "Melancholia" /Lars von Trier

"Melancholia" är en film som handlar mycket mer om en känsla än ett synbart innehåll. Att jorden går under eller skådespeleriets kvalitet- är underordnade det sinnelag den porträtterar. Och detta är melankoli. Dürers gamla gravering med samma namn har gett inspiration till en film som talar direkt till människohjärtat. En film om den dagliga charad vi tvingas deltaga i, och den ångest den ger upphov till. Sällan möter jag filmer som sätter fingret på någonting så bra som just denna. Årets kanske största filmiska resa var lika mycket en resa in i mig själv. En resa som gjorde mig både ont och väl.
Recension

1. "Le Havre" /Aki Kaurismäki

Och störst av allt är ju ändå kärleken! Kärleken till våra medmänniskor. "Le Havre" är någonting så främmande som en hoppfull film om vår verklighet. Jag blir tårögd blott av den medmänsklighet filmen erbjuder. Men det riktigt storartade med "Le Havre" är hur den så virtoust undviker naiviteten. Det är en osannolik historia som målas upp, men fullt rimlig. "Mirakel händer inte på vår gata", heter det i filmen. Men om vi alla bara börjar bry oss om varandra kan mirakel ske på de mest gudsförgätna av platser. Tillsvidare får vi nöja oss med att de sker på landets biografer där denna film visas.
Recension

Årets Inte-på-bio:
Alltså filmer som nått mig på andra sätt, men ändå är nya.

A Torinól ló /Béla Tárr
Cinemateket sa hej och farväl till Bela Tarr under en och samma kväll. "Den turinska hästen" visades under ett kostsamt tillfälle, ett stycke nysvensk biografhistoria. Detta långsamma farväl sammanfattar mycket väl regissörens gärning. Stämningsfullt, makligt och vrålsnyggt gestaltat. En manipulation av tidsrummet, få filmer förunnad.

Meek’s Cutoff / Kelly Reichardt
Långsamheten rådde även i denna råbarkade westernfilm. Kelly Reichardt följde upp sin fabulösa "Wendy and Lucy" med en nästan lika förunderlig film. En resa genom amerikas blodiga historia, tillika genom människosläktets mörka korridorer.

Ljuva toner i julenatten

2011-12-23T18:09:00.003+01:00

Alla vi som älskar Fassbinder kan med fördel ladda hem denna fina digitala julklapp i form av ett nätt knippe utsökta Peer Raben-kompostioner lämpliga till vardags och fest. Tack Stefan för tipset.

Vad kom först?

2011-12-20T20:43:00.000+01:00

Högmodet eller vemodet?

Hjärtat

2011-12-11T23:26:00.004+01:00

Helt apropå -
Hjärtat måste vara medlare mellan hjärnan och handen.

Men!:
"Between thought and expression,
lies a lifetime"

Dubbla sorgebesked

2011-12-06T22:30:00.001+01:00

Crazy Love

2011-12-04T17:55:00.002+01:00

Jag vet att filmkram redan har skrivit ett och annat om den här filmen.
Det finns en scen som jag gillar skarpt. Peter Lorre är på gång att utföra galen kärlek på bruden, några gubbar i hatt är omedvetna om faran på väg i en bil mot platsen för dådet. En av karlarna hytter med käppen åt chauffören och säger:

"Don't drive so fast, there is no reason to hurry!"

Filmkonvention perfekt använd.

Buster Keaton anländer till stationen

2011-12-01T08:52:00.006+01:00

Bildsvit ur Keaton/St.Claire-produktionen "The Goat",
appropå att skapa sin egen närbild.

Åtta miljoner sätt att dö

2011-11-30T17:39:00.006+01:00

Grym titel på en inte fullt så lysande film -
åtta miljoner är väldigt många sätt att dö på.

Den upphöjda verkligheten

2011-11-29T00:23:00.009+01:00

Det har på olika håll klagats en del på Miranda Julys senaste verk The Future, och dettas påstådda överdos av quirkyness. Trots att det inte rör sig om något bländverk känner jag ändå att jag på denna front vill försvara filmen.

Filmens kärlekspar lever inte i verkligheten som vi känner den, med tillhörande sociala och moraliska värderingar, utan snarare i ett relativt parallellplan, inte utan beröringspunkter. Att dessa i våra ögon handlar irrationellt beror på infogandet av dem i vår egen kontext, för i relation till sin egen omvärld är de inte mer excentriska än någon annan.

Jag uppskattar filmer som utspelar sig på detta handlingsplan, eftersom de (om de lyckas) på ett expressionistiskt sätt bild- och ljudsätter basala mänskliga känslor.

Jag är också en stor anhängare till filmer som inte tummar på "realismen", så det rör sig om en antingen/eller-situation. Dock utesluter det stiliserade uttrycket inte ett realistiskt intryck.

Det är lite som med Hjalmar Bergmans prosa, som med stora penseldrag uppmålar små mekanismer. Det handlar å intet sätt om karikatyrens teknik, utan snarare ett sammanhang där saker tillåts dras till sin spets utan att framstå orimliga.

Kim Longinottos film Håll mig hårt, låt mig gå utspelar sig på en internatskola för emotionellt handikappade barn. Inom dessa väggar är också de stora känslorna tillåtna. Kärlek och hat skruvas upp till rent fysiska nivåer.

Det ligger någonting djupt befriande i att se människor ta sig för pannan, skrika, dansa och slänga sig på backen. Spotta, kräkas och blöda.

När Miranda July i en av filmens scener spastiskt ångestdansar intrasslad i en gigantisk t-shirt, är det nästan så att gamle gode Zulawski dyker upp i bakhuvudet. Tunnelscenen i Posession lär vara en av historiens mest mästerliga filmscener, och tillika en scen som korsar dans och ångest.

Dansen är ofta den framställningsform som ypperligast gestaltar kampen mot kroppen, kampen mot livet. I Jörn Donners En söndag i September dansar Harriet Andersson sönder småborgerlighetens och tvåsamhetens trångrum. Rainer Werner Fassbinders anti-filmer använder sig också ofta av dans och koreografi som emotionella utspel.

Det finns ju självklart också den andra vägen att gå mot stiliseringen- den minimaliserande, där störande element plockas bort från gestaltningen av samhället. Tatis väg, Anderssons och Kaurismäkis om man så vill. Där handlar det om små exakta gester, snarare än svulstiga primalskrik.

Anledningen att The Future missuppfattas, är förmodligen för att den hamnar någonstans mittemellan dessa två stolar. Människorna är avskalade och sparsmakade, och den verklighet de vistas i är ruskigt lik vår egen. Samtidigt agerar de småsint och storskaligt, vilket gör upplevelsen svårhanterlig.

Förmodligen visste Miranda July inte riktigt vart hon ämnat landa. "Jag älskar realistiska filmer, men jag har upptäckt att det inte riktigt är min grej", berättar hon via Skype efter Stockholms filmfestivals visning av filmen. Samtidigt som hon pratar faller en knapp oprovocerat loss från hennes kofta. På rätt spår kommer hon förmodligen hitta ännu rättare nästa gång, bara hon tillåts försöka igen och igen.

Slutet har bara börjat

2011-11-21T22:19:00.012+01:00

Jag sysslar för fullt med att reclaima mina gamla favoritfilmer. Häromdagen kom turen till Kubricks mytologiska 2001, en virtuos uppvisning i filmkonst och en självlysande kronologi över hela mänsklighetens historia och framtid. Jag häpnadsväcks åter av den slående visualiteten, det fantastiska musikanvändandet och det förbluffande slutet. Filmer som liksom denna (och stora delar av regissörens produktion) är publikframgångar, tillika konstnärligt högvärdiga- är historien sällan förunnat. Tänk om Avatar vore det här istället! Filmen har till och med tapirer.

När jag för länge sedan gick filmvetenskapens kraschkurs stod jag och mina kollegor för den mytomspunna muntliga redovisningen Är människan redo att ta guds plats? I detta talade vi om människans mekaniska förlängande av kroppen, och hur vi hur med teknik och virtualitet är i fog med att bygga oss ett nytt Babels torn.

2001 handlar till stor del om detta fenomen. I filmens inledning ser vi apor bli människor då en kosmisk svart monolit ger dem insikten om möjligheten att med redskap förlänga kroppen. En apflock börjar använda benbitar som tillhyggen, och är därmed överlägsen den flock som ännu inte har vetskap eller resurser.

En benknota kastas upp i luften och övergår till att bli ett likformat rymdskepp. Förlängning som förlängning, förfinad genom årtusenden. Nu kan människan ringa videosamtal från rymden, och titta på tv med hjälp av något som är skrämmande likt en Ipad. Kroppens begränsningar är om inte utsuddade, så väldigt dimmiga.

Den andra monoliten dyker upp som ett varsel om det kommande steget mot undergången. En maskin har skapats, betydligt mer perfekt än människan. Denna börjar ta beslut om att utplåna den mänskliga felfaktorn och därmed också människan.

Det går inte att förstå allt, hur mycket man än söker efter svaren. Allt är oändligt stort och oändligt litet. I den avslutande ljusshowen samsas galaxer med spermier.

Jag har just fått fatt på ett mikroskåp. Jag tittar på allt i det. Allt är förvånande stort och annorlunda vid en närmare anblick. Allt är svettigt och lite skrämmande.

Filmens huvudperson betraktar slutligen sig själv liksom djuret i djurparken. I en bur konstruerad att efterlikna en mänsklig levnadsmiljö. Där äter han. Där tappar han gaffeln. Där dör han. Och återföds. Filmen skulle lika gärna kunna börja om där den slutar, ty alla våra misstag och framgångar är cykliska.

Fostret i ägget svävar bekymmerslöst i rymden och betraktar jorden utifrån. Om vi inte ens kan förstå människan, hur ska vi då kunna förstå hela universum?

Hand

2011-11-20T13:32:00.002+01:00

Ännu mera film! Här är en rulle jag gjorde i Oslo tidigare i år, som visades och risades på kortfilmsfestivalen i Visby.

Civil Lydnad

2011-11-18T16:12:00.003+01:00

Teaser för kommande epos.

Fest i byn

2011-11-14T22:33:00.008+01:00

Det lär väl knappast gått någon obemärkt förbi att den årliga filmfestivalen går av stapeln inne i stan. Jag tog mitt pick och pack och visiterade för en intensiv helg av film. Eftersom jag är urflugen ur boet kan jag av naturliga skäl inte pumpa ur mig samma mängd högvalitativa analyser som tidigare, utan lämnar detta hårda jobb till mina kära medmurvlar på tellusfilm.

Bäst i test av de filmer jag såg var tveklöst Kaurismäkis flagranta Le Havre, som lär knäcka det mesta i filmväg i år. Det var länge sedan jag såg en film så full av mänsklighet och hopp. Det är med den äran man lyckas visa upp problemen från den ljusa sidan, utan att verka det minsta naiv. Den briljanta slutscenen skänker udd till hela filmen. Om du missar nu går det bra att se den på juldagen då den har premiär på vanliga biografer.

Miranda Julys The Future var ingen fullträff, men stråk av briljans fanns att skönja för den lyhörde. Jag ber att få återkomma till denna film i ett kommande högoktanigt inlägg.

Martin Scorseses dokumentärfilm om George Harrison hörde för min del också till höjdpunkterna. Att denna briljanta musiker skulle få en film separerad från de övriga baggarna hade jag nog inte ens vågat drömma om. Att den sedan är tre och en halv timma lång, och håller jämna steg med No direction home, gör knappast saken värre. Mycket bra användande av arkiven, även om jag känner att alla kort fortfarande inte är vända. Man lyckas ändå inte riktigt tränga in i Georgies själ, vilket är synd.

Nu är jag åter i de sälla jaktmarkerna, och ska fortsätta skapa film istället för att konsumera den. Ganska snart ska jag försöka lägga upp något på cyberspace så att ni alla tjugo kan ta del av min konst.

Andy or Jane

2011-10-20T00:25:00.002+02:00

En av de bästa filmerna heter Rosemary's Baby. Detta är en film ur den lätträknade skara där det förunderliga i slutändan tillåts vara sanningen. Till dessa hör även Exorcisten och Dreyers Ordet. Kom gärna med fler bidrag!

Det finns en fin-fin scen i filmens inledning som fångar känslan av en ny lägenhet, en ny kula, nya drömmar (som ska spräckas med besked). takeaway-käk på golvet och efterföljande samlag.

I filmen finns det gott om döda vinklar. Vinklar där händelserna utspelar sig precis utom räckhåll, runt ett hörn. Ett briljant knep bland många i denna stilistiska dröm. Ovan är det kanske bästa exemplet på detta, gör sig dock mycket bättre i rörelse än som dassig vlc-snap.

Nanodepression

2011-10-03T15:40:00.005+02:00

Nanodepression, när det gör ont i varje atom.
En omöjlighet att finna roten till smärtan, eftersom felen är för många och små att se med blotta ögat. Eller ens med mikroskåp.
Problemen är dig, du är uppbyggd av problemen.
Du måste lära dig, att leva med den känslan.

Tiden

2011-09-29T16:23:00.008+02:00

"Den här filmen handlar om tid och pengar, och hur vi förvaltar dessa resurser på den här planeten".

Dessa visdomsord yttrar Peter Watkins i sin lååånga dokumentär Resan. Men visst är det skönt när saker och ting tillåts att ta sin tid. Tid är en dimension av filmskapandet som ofta överblickas. Tid skapar humor, tid skapar förståelse, ur tiden är allt fött, och i den ska vi alla förgås.

Vad som gör serien The family guy så rolig som den ibland kan vara, är just dess förståelse av tiden. Som i skämtet där Peter hemskolar sina barn och berättar att "1985 skapades världens bästa musikvideo". Därefter visas videon till Bowie/Jaggers Dancing in the Street. Hela videon. Detta är roligt av många anledningar (exempelvis att det är en fenomenal film). Men att videon visas i sin helhet är så roligt med tanke på hur mycket av programtiden som tillåts upptas av detta inslag. Det är först roligt, sedan blir det obekvämt, sedan roligt igen.

I Hanekes film 71 Fragment finns en mytologisk scen där en man spelar pingis med en robot som kastar ut nya bollar. Kameravinkeln är statisk och den mekaniska rörelsen pågår i flera minuter. Först ser hjärnan just vad det är: en man vid ett pingisbord. Först senare börjar vi läsa in känslouttryck i slagen, i kroppens position, och den ihärdiga upprepningen.

Den film som spinner längst på detta tema är förmodligen Chantal Akermans strålande Jeanne Dielman. I denna får vi följa en hemmafru och prostituerad som gör simpla vardagssysslor i över tre timmar. Efter ett tag skärps sinnena, och betraktaren bevittnar veckningen av en duk med samma närvaro som man annars hade fäst vid en biljakt. Sedan spårar det så sakteliga, bestick tappas och potatisen blir överkokt. Hisnande spänning utan att någonting egentligen händer.

Jag medvetandegörs även om alla dessa små moment, vilka även jag utför dagligen, och som utgör livet. Om de är värdefulla i sig är en fråga för var och en att själva utvärdera. Varje akt av Resan avslutas med ett stort vitt frågetecken mot en kolsvart fond. Det tycker jag är briljant.

och:
Som av en händelse visas just Jeanne Dielman på Cinemateket inom kort. Jag har önskat denna film många gånger under olika pseudonymer, och är därför lycklig över detta. Filmerna Träskoträdet, Den röda ballongen, och Den vita hästen har jag också lobbat hårt för. Missa Ej!

Alla känner apan

2011-09-19T23:53:00.006+02:00

Barbret Shröder hade ett gyllene sjuttiotal där han stod som regissör för två epokgörande dokumentärer. Bägge kongenialt plåtade av allas vår Nestor Almendros.

Den ena handlar om Ugandas dåvarande diktator Iddi Amin och innehåller många goda skratt. Filmen berör knappt de hemskheter regimen orsakade, utan skildrar mannen och knasbollen på ett sätt som nästan gör honom sympatisk. Detta kan tyckas vara ett tillkortakommande för filmen, men jag tycker att den får udd av just denna anledning. Korkade ledare finns det ju gott om även till dags dato. Jag tänker närmast på mr Bush och vår egen konung som likt Amin väckt många skratt och moderskänslor. Kanske är dessa de mest farliga.

I Koko: a talking gorilla stiftar vi bekantskap med en tecknande primat. Det är på samma gång plågsamt som vackert att se detta vilda djur tämjas att bli mer mänsklig. I de scener Koko kommer i kontakt med en annan apa släpper hon lös sin galna och djuriska sida. Det är då vi förstår att hon inte är skapt att kläs i mänskliga konventioner, käka hamburgare och sitta lugnt och lyda. Följdfrågan är väl huruvida vi människor är det?

Ordet

2011-09-04T18:54:00.008+02:00

De sista orden i Andrei Tarkovskijs sista film lyder (ungefär): "I begynnelsen var ordet - varför då?". Denne regissör ägnade mycket av sin filmarkarriär åt agitationer över språkliga tillkortakommanden och den oförståelse dessa skapar.

Det handlar inte så mycket om en babelproblematik, som att varje ord i ett och samma språk har lika många meningar som det har utövare. Färgen som ser röd ut för dig kanske är grön för mig. Människor förknippar ord med upplevelser och känslor. Språket är en uppsättning koder för någonting subjektivt, en uppbyggnad av regler och kunskaper.

Spegeln är Tarkovskijs allra finaste film. Den börjar med ett journalfilmsliknande inslag där en stammande pojke botas från sitt sociala handikapp med hjälp av hypnos. Ett Sovjetiskt quick fix, att gå vidare och sopa allt under mattan utan att betänka orsak. Efter hans första uttalade ord dyker filmens respektingivande titel upp på hela duken. (En annan sak jag beundrar mycket är hur ZERKALO inleder och avslutar förtexterna, ringar in namnen på ett elegant sätt, talar om att allvaret fortsätter). Här börjar språket, här börjar problemen. Inte bara våra utan även våra föräldrars och deras(s).

En annan av de främsta filmerna avhandlande mänskliga kommunikationssvårigheter är Michael Hanekes Code Unknown. Denna film börjar på ett ganska snarlikt vis. Ett antal dövstumma barn leker charader i ett klassrum, försöker förmedla stora känslor. Klasskamraterna svarar, men alla fel. Tittaren förstår inte heller. Sedan dyker titeln upp (fast självklart i ett betydligt mer minimalistiskt typsnitt än efter Tarkovskijs prolog).

Bägge filmerna använder verfremdungstekniker i sitt gestaltande av vår oförmåga att nå varandras hjärtan. De kommer aldrig till någon slutsats, utan klipper till någonting annat innan sekvensen nått i mål. Tarkovskij låter samma skådespelare ikläda sig flera roller, och Juliette Binoche förväxlas avsikltligt med sin roll i filmen i filmen.

Men faktumet att dessa filmer berör som de gör är beviset [på] att det genom konsten går att kommunicera på ett andligare plan. Tarkovskijs bildliga poesi skär in i själen, och vi medkänner tydligt den växande frustrationen hos Hanekes sargade hjältar. Genom skapandet kan vi förstå varandra och världen, väcka döda till liv och utföra mirakel.

September

2011-09-03T19:56:00.008+02:00

Ett av Woody Allens mästerverk heter September, men utspelar sig i själva verket i Augusti. Titeln syftar på den kommande månaden, efter eftertexterna, som vi bara kan spekulera i hur den kommer att bli. Förmodligen ännu värre. Precis som i verkligheten är alla kära, men ingen i rätt person.

Ja det gör vi

2011-09-01T15:48:00.002+02:00

Vi lever i ett biologiskt kravsamhälle.

Det tröga ögat introduceras

2011-08-30T08:43:00.006+02:00

En ny blogg har grundats- inte för att den behövs. Jag kände att en sida med namnet det tröga ögat var en nödvändig systersida till denna.

Se det som en scrapbook för material jag på olika sätt snappar upp från livet (och internet). Idén är att inget eget material ska finnas här, utan en samling citat av skiftande karaktär. En slags beta ännu för att se om det lyfter.

Månadens konstnär kommer förmodligen att flyttas till detta domän.

Polska Filmdagar

2011-08-25T11:51:00.010+02:00

I metropolen Warsawa mötte jag en rik greve som försedde mig med tre rekommenderade polska dvd-filmer. Jag har sedan dess släpat dessa över hela Europa för att nu slutligen ha glädjen att avnjuta något jag i mitt huvud betitlat "Polska filmdagar".

I en tid då allt finns att tillgå på internet måste jag emellertid drömma mig tillbaka en smula för att uppskatta denna festival till fullo. Jag drömmer mig tillbaka till sagornas och lägereldarnas tid, en tid då jakten efter unika filmer var en kamp om livet.

Dessa filmdagar är egentligen inte fler än en till antalet, men allt låter bättre (och mer) i pluralis. Som motstånd till den i moderna hipsterkretsar så populära frankofilismen, tänkte jag sadla om och bli polskofil.

Den första filmen som gick av stapeln var Wojciech Has Wspólny pokój, eller One room tenants, en film som faktiskt påminde en del om den (då) stundande franska filmvågen. Närmare bestämt en viss Chabrols samtida filmer såsom Kusinerna eller Väninnorna. Filmen är en förhållandevis jordnära, men lyckligtvis inte helt utan spektakulära inslag och politiska allegorier.

Denna visning ackompanjerades av samma regissörs kortfilm Harmonia, en film som för övrigt bar skrämmande likheter med Tarkovskijs ungdomssynd Vägvälten och fiolen. Precis som huvudnumret var denna film en uppvisning i smak och teknisk briljans.

Programpunkt nummer två bestod av festivalens största publiksuccé, kanske eftersom nationalskalden Wajda suttit i registolen. /Kanske för att huvudpersonen bär likheter med Trond Lundemo./ Allt är till salu är en film om film om film (osv...). Dessa brukar i regel trötta ut mig, men detta var en lyckad sådan av olika anledningar. Dels så speglar filmen den tragiska bortgången av Polens största fixstjärna Zbigniew Cybulski.

Filmen innefattar Wajdas vana trogen även nationell historieskrivning, på ett ovanligt lyckat sätt. Dessutom är det en film där alla (sic) bär päls, vilket ju alltid uppskattas. Warszawa framställs som en kall och ganska ogästvänlig plats, snöig och grå. Men lyckligtvis inte utan rum för excentriska infall.

Sist och minst, till speltid betraktat, var Krystof Zanussi med sin Struktura krysztalu. Denna tämligen okända film handlar om en framgångsrik fysiker som hälsar på sin gamla studiekamrat i en stuga mitt ute i ingenstans. Mellan dessa väggar och dessa ramar utspelar sig med små medel stora saker. Filmen behandlar lättsamt, utan att bli tramsig- samlevnad, politik, vetenskap och kärlek. Sin uppfinningsrikedom till trots frångår den aldrig sin uppriktiga skönhet. -Antagligen en lyckad festivals mest framstående rulle.

Månadens Konstnär: Alfred Kubin

2011-08-24T11:13:00.008+02:00

Veckans konstnär blev månadens och snart decenniets. Men mitt besök i de ädla konsternas högborg Wien gav mig nytt vatten på kvarnen, så nu drar jag igång så smått igen med ett verkligt tungt ansikte som inte behöver någon vidare presentation.

Däremot bjuder jag er på ett nytt försök att skriva en dikt, den heter
"alla som skrattar skrattar åt dig".

Vi stirrade bort vår ungdom i taket Jag tänker på dig dagligen, men barnen i Afrika har det ännu värre
Tillsammans var vi vackra lik

och här kommer det utlovade bildspelet:
(klicka för större, och ibland mindre)

Påve på burk

2011-08-23T11:36:00.006+02:00

åäöäöåäöä-
Dessa sällsamt be-prickade och -ringade vokaler betyder att bananen har klarat biffen. Jag är återvänd och utåtvänd från och av min resa. Samlar krafter inför min stundande fortbildning som dokumentärfilmare.

-I think Im gonna make films more of the "fly on the wall" kind, sa jag.
-Well, you are more of a "fly on the wall"-kind of guy, sa min vän.

Det värmde på något vänster. Fler filmrelaterade och/eller livsrelaterade
reseberättelser kan tänkas återkomma på just denna blogg.

Jag antar att ni är väldigt glada att åter ha mig sittandes framför datorn. Jag celebrerar återkomsten till det mer inkapslade livet med ett par förunderliga vlc-snaps från en tillika förunderlig film.

Frankensteins Brud, James Whale, 1935

Även ko-flickor fattar bluesen

2011-06-30T15:51:00.007+02:00

Filmmediet är ingen bra uppmuntran för människor som planerar göra något som innefattar att lita på andra människor. Liftare och sådana som plockar upp liftare har haft det oförtjänt svårt genom filmhistorien. Clint Eastwoods rysligt irriterande Breezy inleds med att den blåögda hippieflickan hoppar in i en slusks bil, och blir halvt våldtagen.

typisk liftare

Andra har klarat sig undan ännu mer sargade, eller inte alls. Oftast är det den godhjärtade liftgivaren som råkar illa ut. Både Ida Lupino och Robert Harmons liftarskräckisar slutar i tragedi, och hur det går i Motorsågsmassakern minns vi ju alla. Ibland är det irriterande nog med påtvingat sällskap av en riktigt jobbig jävel, liksom bioaktuella Paul.

När jag nu ger mig ut på sommarens europasemester väljer jag därför att ignorera alla dessa skräckexempel. Det går att vara rädd för mycket här i världen, nästan allt. Men jag tänker att det är läge att vidta försiktighet först när det är för sent. Annars blir livet ett tråkigt ett.

Därmed ansöker jag om obestämd ledighet från bloggosfären, och tillönskar er alla en glad och trivsam sommar!

Här får ni några intressanta google-bildsök-bilder i present:

Döden

2011-06-30T00:37:00.005+02:00

Den som längtar efter en sex timmar lång nära-döden-upplevelse gör bäst i att vända sig till Frederick Wisemans episka Near Death. Med sitt envetna flugöga registrerar filmen den hopplösa dagliga kampen mot den biologiska klockan.

Det enda de inlagda har att vänta sig är en lång och plågsam kamp, följd av döden själv. Mycket av filmens speltid ägnas åt de anhörigas kval över huruvida det är bättre att deras älskade dör direkt än att de får leva så länge som möjligt, men i svåra smärtor. I de flesta fallen tvingas doktorer och patienter kämpa fram tills döden inte längre går att lura, trots att de inte är mycket mer än kroppar. Lidande kroppar.

Det är trots filmens objektivitet svårt att inte själv ta ställning. Hur skulle jag resonera om det gällde mig? Förmodligen lika idiotiskt som människorna i filmen. Egentligen torde det vara helt självklart att kvalitet är att föredra framför kvantitet. Men av ren dödsfruktan skulle jag nog ändå välja att med maskiner och mediciner dra ut på lidandet och paniken.

Så länge jag kan minnas har jag fasat inför slutet. Först trodde jag att jag var ensam om detta, mesig. Men i kontakt med filmhistorien och dödsrädda neurotiker som Allen och Bergman började jag istället förstå detta som någon form av normaltillstånd.

Märkligt nog är det i närkontakten med döden som förståelse uppstår. När Wiseman filmar den gamla kvinnan som gråtande fattar handen på sin grönsak till man, det är då jag även förstår livets storhet och genialitet. Jag tror tyvärr inte på någon gud, eller fortsättning efter detta. Jag tror på naturen och livet, och att allt detta fortsätter även utan mig. När flygplanet faller mot marken med oroväckande hastighet, först då kan jag förlika mig med tanken om att det här var allt.

Och vi kommer inte att bli gamla tillsammans.

På håret

2011-06-16T01:31:00.004+02:00

En fager frisyr kan vara en ack så viktig del av en film, eller så hamnar håret bara i vägen och blir hela grejen ändå.

Where's Johnny?

2011-06-13T17:23:00.004+02:00

Musikfestivalen Somarrock pockade på förhand publiken med en hemlig gäst av internationell status. Festivalledningen ringde enligt uppgift till Kevin Costner och Mel Brooks. Det senare samtalet skulle jag gärna höra.

Många blev säkert besvikna när Ticnet-utanonserade giganten Jack Nicholson drog tillbaka sin medverkan, trots att han enligt uppgift ändå befann sig i Danmark.

Men så, mitt under brinnande Tommy Körberg-konsert, hoppade legendaren smajlerande upp på scenen basunerande sitt patenterade "Here's Johnny!" Festivalens ansikte var därmed räddat, och stämningen var åter på topp.

Ulf Nilsson, programkoordinator berättar för Helsingborgs Dagblad:
"Det tisslades och tasslades i en paus, sedan blev någon ombedd att köra och hämta upp honom. Det gick så snabbt att jag inte hann reagera. "

Men några dagar senare råkar sanningen slutligen fram:
Det var inte Jack Nicholson som framförde "Gulligullan-ko-ko" framför den entusiastiska publiken, utan en simpel look-a-like. Besvikelsen är ett faktum. Aldrig händer det något i det land vi alla älskar.

Vem den mystiske Jack Nicholson är som sovit på Svalöv hotell sedan i fredags-förblir ett mysterium.

Clint Eastfern

2011-06-06T19:54:00.007+02:00

Vanliga amerikaner har en telefon som ser ut som en hamburgare eller en pussmun,

för Clintan duger endast en ormbunke.

För er som undrar vem han pratar med:

en orangutang. Eller Lee marvin.

Clintan med Lee Marvin

Clintan med Orangutang

bloggsoppa

2011-06-04T17:52:00.001+02:00

ankspott

Att leva och dö som John Malkovich

2011-06-01T23:49:00.004+02:00

En av få bra saker med filmen Kyss mig dödligt (Aldrich, 1955) är att alla som dör förvandlas till John Malkovich.

Ångrarna

2011-05-31T17:02:00.005+02:00

Jag såg nyligen Marcus Lindeens smått fantastiska dokumentärfilm Ångrarna. Filmen handlar om två män som opererat sig till kvinnor, för att sedan ångra sig och byta tillbaka igen. Det är få saker som berör mig så hårt som ånger på film.

I Fargo finns det en scen där Frances McDormands polis stiger upp i ottan för att gå till jobbet. Hennes hemmaman gör henne sällskap under frukosten, och lämnas ensam vid bordet då hon gett sig iväg. Efter en liten tid öppnas åter ytterdörren, och hon kommer tillbaka in och kramar om honom. En ångring storslaget bedårande i all sin småskalighet.

När jag åratal senare ser om filmen upptäcker jag att scenen inte alls är som jag mindes den. Hon återvänder inte alls till köket för att hon ångrade sin sorti, utan för att bilen inte vill starta. Därmed hade min hjärna omredigerat scenen till en bättre sådan, något som inte sällan händer.

Min fantasiupplaga av scenen blev sedan manuset till Andrea Furbergs stilfulla kortfilm Glömde du något? Jag glömde att älska dig. En sekvens jag hoppas på att kunna återvinna i mitt kommande filmskapande.

Så vad är det då som förundrar så mycket med att människor ångrar sig på film? Förmodligen har det med mig själv och min barndom att göra, som allt annat. Jag har aldrig riktigt tillåtit mig själv att ändra åsikt om någonting, trots att jag alltid fått det förkunnat att " man får ångra sig”. Kanske för att jag själv blir så barnsligt besviken när mina förväntningar går i kras för att någon annan inte fullföljer enligt plan.

Men livet är fullt av ångranden, stora som små. Oavsett om man tycker om det eller inte. Därför är det märkligt att detta i filmens värld är en sådan bristvara. Den andra anledningen till att jag tycker detta är ett så vackert filmiskt fenomen, är nog för att det är så sällan förekommande.

Salige Eric Rohmer har byggt upp en hel karriär på att låta människor byta ståndpunkt, för att sedan byta tillbaka igen. Flygarens hustru utmynnar i en otroligt vacker manifestation av den mänskliga ångerns djupaste väsen. Obetydlig för en yttre betraktare, men verkligt betydande för den lilla människans lilla hjärta.

Att välja är oerhört svårt, vilket beror på att det betyder att utesluta en sak till förmån för en annan. Människolivet är begränsat av att man aldrig kommer att kunna göra allt, utan ständigt väljer bort tänkbara alternativ. Jag gråter alltid en smula i slutet av Paraplyerna i Cherbourg när de två tidigare älskande möts igen utanför bensinmacken. Inne i värmen sitter hans familj och väntar, och i bilen hennes man. Tiden har gjort att de aldrig mer kommer att bli varandras. Fastän hon har sjungit ”If it takes forever, I will wait for you, in a thousand summers I will wait for you”, i sin envetna trängtan. Och kanske är det denna ånger som gör allra ondast, den det är för sent att göra någonting åt.

Som när Gena Rowlands i En annan kvinna inser att hon levt ett liv där hon känner sig ångerfull över alla de val hon gjort: Mannen hon valt till sin, och hur hon behandlat medmänniskorna. Hennes liv har likt en rymdsond passerat ”the point of no return”, då det inte längre är möjligt att ångra sig.

Men man får aldrig ge upp, anse saker vara för sena. Ångrandet får aldrig bli otillåtet. Livet är en aldrig sinande ström av ånger. Rilke drog slutsatsen vilken även Gena Rowlands slutligen når:

”Denn da ist keine Stelle, die dich nicht sieht. Du mußt dein Leben ändern.”

Behagliga damer i vackra toaletter

2011-05-28T02:12:00.006+02:00

På film är det tillåtet att spöka ut sig, en möjlighet som inte sällan utnyttjas.

Bressons Kramar

2011-05-25T23:59:00.005+02:00

Uteblivet naziguld

2011-05-20T11:00:00.003+02:00

Det blev ingen gyllene palm för Lars von Trier detta år, tack vare tvungen barnslig kontrovers. Mannen behöver förmodligen inte ännu en sådan fjäder i hatten, men lite synd ändå på en så lyckad film. Den förmodat första recensionen på svenska står att finna här.

Havre för själen

2011-05-20T01:34:00.002+02:00

jo man tackar

Såg för övrigt Melancholia idag. Den ägde.
Mer om allt detta kommer snart.

Kom!

2011-05-18T11:58:00.006+02:00

(klicka för för stor)

event

Moder och Mördare

2011-05-09T12:35:00.009+02:00

Såg i dagarna om Todd Haynes film Safe och konstaterade att jag växt mig mer mottaglig för den nu. Det finns mycket att hämta i filmen, för att parafrasera en vän ”förmodligen mer än regissören själv förstod”.

I Safe råkar Julianne Moore ut för en förskräcklig samhällsallergi som tvingar henne bryta upp från sitt inrutade liv som hemmafru, till förmån för ett minst lika destruktivt lantligt spirituellt retreat. Vad hennes kropp reagerar mot, eller om hon bara inbillar sig, är otydligt. ”Avgaser” och ”kemikalier” förklaras det, men problemet är djupare grundat.

Allergier gentemot världen är en allt vanligare kroppslig motreaktion, och knappast något man behövt hitta på för att skapa en spännande film. Pollen- och pälsdjursallergi växer sig till folksjukdomar, och likaså gör ovanligare åkommor såsom överkänslighet mot el eller metaller. Och eftersom regissören är Haynes är det självklart oundvikligt att blicka åt pågående aids-epidemi.

Gemensamt för dessa åkommor är att de inte alltid existerat, utan uppkommit ur vår tid. De går också ut på en felaktig kroppslig reaktion där kroppen tror att någonting bra är någonting farligt. Människan har satsat så hårt på att förändra naturen till sin fördel, att denna slutligen har blivit en fiende.

Att slänga ett bananskal på gatan är att skräpa ner. Inte slänga naturen i staden. Självklart har detta bananskal också genmanipulerats och kemiskt besprutats för att bättre passa våra växande behov.

Eller som Jeff Goldblum uttrycker det i Jurassic Park:

”God creates dinosaurs.

God destroys dinosaurs.

God creates man.

Man destroys God.

Man creates dinosaurs. ”

En annan film om människans distorsion av naturen fick vi se i den ohyggligt vackra Limite. Här ställs människan bredvid djuren, och elstolpar vid palmkronor. Men något spännande har hänt med själva filmrullen, som förvarats otacksamt under åren. Filmen har repats, skadats av solljus, och är ibland knappt sebar. Detta bidrar med en skönhetsslig effekt som nimmer om alltings förgänglighet. Naturen vinner åter mark, denna gång på människans planhalva. Precis liksom vi förvrider naturen, förvrider den även också oss.

Vi får emellertid inte glömma att ingenting annat existerar än denna natur. Allt är skapat i den och allt kommer slutligen att förgås i den. Vi människor, kemikalierna, datorerna och bomben själv. Allt ska återgå till jorden, det är bara en fråga om tid.

Kamera Obskyr

2011-05-05T11:53:00.007+02:00

Jag tror på spöken och andar, gudar och magi. När man har utrustats med förmågan att tro på något vore det väl dumt att inte använda den? Genom historiens lopp är det många som trott på saker, men antalet sjunker i takt med att vi flyttar vårt leverne in i tekniken.

Program som SVTs pågående Väsen gör ideligen sitt bästa för att avmystifiera och motbevisa världens magi. Genom att rigga kameror och mätinstrument konstaterar man att ”inget annat existerar än det vi ser med våra ögon”. Men det absurda ligger i att det inte längre ens är de egna ögonen man förlitar sig på, utan kameraögat.

Den moderna tekniken saknar enligt mig förmågan att avbilda kolliderande världar. Det är ungefär som att på fullt allvar ge sig ut och försöka filma en smak eller en lukt. Därmed intet sagt att tekniken och magin är absoluta motsattspar.

Jag är övertygad om att film är en utmärkt ledare av spiritus. Jag har tidigare skrivit om åskådarskapets metafysik, och jag tror att man redan under skapelseprocessen kan ladda filmremsan med övernaturliga egenskaper. Filmmediet har under hela sin livstid varit oerhört bra på att gestalta ockulta tendenser, F.W Murnaus högsuggestiva värld är ett bra exempel på detta. Exorcisten ett annat.

Att jag benämner dessa ting som övernaturliga är en smula paradoxalt, då det i grund och botten är en slags naturlyrik det handlar om. Bioaktuella Farbror Bonmee som minns sina tidigare liv är ett utmärkt exempel då realism och det ”överjordiska” sammanträffar.

Apichatpong Weerasethakul är i sitt konstnärskap högst medveten om filmens potential att bära magi. Filmen är förlagd i ett dagens Thailand som håller på att reformeras av empirisk tilltro. I ett land av västlig påverkan, militärkupper och neokolonisation – markerar den döende Boonmee också spiritualitetens död i det moderna samhället.

Bonmee minns sina tidigare liv i en värld där talande fiskar och spöken lever vid sidan av 7-eleven och reklampelare. Filmen skyr inte verkligheten, utan omfamnar den snarare. Dessa väsen kräver precis som allt annat vår tilltro för att kunna existera.

Få filmer med biopremiär i år kommer att besitta dessa kvaliteter. Därför uppmuntrar jag er att ta er till biograferna och uppleva filmisk magi, för snart kan det vara för sent. Den enda kvarstående artefakten kommer snart att vara ”fantasi” i form av skrikande 3D-animerade monster och sönderstylade tonårsvampyrer.

Cinemanemalia

2011-04-29T13:24:00.008+02:00

Den här veckan är det ju som ni alla märkt ett vegetariskt tema här på bloggen.

Jag har nämligen varit vegetarian i exakt fyra år idag. Det har mestadels varit en dans på rosor. Men till en början förvånades jag över hur många oanade produkter som jag var tvungen att addera till listan över vad som inte skulle stoppas i munnen. Att så mycket godis var gelatinbaserat (grisbuk), och så mycket ost löpebaserad (kalvmage) tog tid att nå min kännedom.

Men nu är det återigen dags för nya rön:
Nämligen är filmbas också en animalisk produkt. Varje filmrulle jag avnjuter är preparerad med ett tunt lager gelatin. Försvinnande lite kan tyckas, men utslaget på hur många filmkopior som tillverkas är det många stackars grisar som får sätta livet till. Djurvänner till filmälskare, filmskapare och fotografer bör därför tänka till lite extra.

boven.

Även om man tror på konsumentens kraft över marknaden hjälper det ringa att bojkotta all biograffilm. Filmen har bara konverterats till ett annat format, och fortfarande utkrävt djurblod. Visserligen kan man välja filmer som spelats in digitalt såsom sådana av Michael Mann- men då kommer man att stöta på andra moraliska dilemman.

För att bygga en dvd-spelare, dator, mobiltelefon eller spelkonsol krävs nämligen mineralen coltan. Denna mineral bryts till stor del i Kongo, vilket anses vara den överhängande orsaken till det andra Kongokriget. Detta har även lett till illegal handel i Kina, Uganda och Rwanda. Dessutom leder brytandet till miljöförstöring, samt att lokala gorillaarter riskerar total utrotning.

boven.

Så kontentan av alltsammans är väl att det är svårt att vara människa i ett globalt samhälle. Varje val man gör kommer sannolikt skada någon annan någon annanstans.

Pollenalergisk polemiker

2011-04-28T12:36:00.005+02:00

Det är just nu hårda tider för alla allergiker med mig. Detta verkar vara ett nysningens år, då jag oupprepat kan attackeras av detta gissel i minuter. När jag häromdagen flanerade på stadens gator uppmärksammade jag att en hel del andra också välkomnar våren med liknande aktivitet.

Film är tack och lov lösningen. En biosalong verkar ha den perfekt filtrerade luften för att lindra krämporna så gott som möjligt. Detta är inget nytt påfund. Redan i en "krönika" från 2005 fastslog jag detta faktum.

Klart av denna text står tvenne ting:
1. Att jag alltid avreagerat min allergi genom klagan.
2. Att mitt språk(miss)bruk och tankeverksamhet visst utvecklats under åren. Jag brukar till och med hävda att jag bara blivit sämre med tiden, men kan nu avfärda detta som humbug. Denna text är till och med lite genant i sin blåögda uselhet.

Men andemeningen är tidlös.

Animal Killings

2011-04-25T16:52:00.002+02:00

I Michael Hanekes postapokalyptiska Vargens Tid finns det en scen där familjen ställs inför sin fars mördare, denne nu utan varken eldvapen eller fysiskt övertag. I nästa klipp ser vi en häst som utan förvarning får strupen avskuren. Vår törst efter fiktivt blod resulterar istället i verkligt sådant.

Det värsta jag kan tänkas ställas inför på film är förmodligen detta när ett djur skadas eller dödas. Under Cinematekets pågående World- Cinemaserie har många djur satt livet till i underhållningens ädla tjänst.

Jag ska försöka undvika att fläka ur mig postkoloniala yttranden om att dessa världskulturer skulle vara mer barbariska än vår västerländska, men det är tydligt att dessa tabun skiljer sig länder emellan. Jag tror att man i vissa andra kulturer har en djupare förståelse för djuret som väsen, eftersom slakten är tydligare integrerad i samhället. Få svenskar förknippar förmodligen tuggan av hamburgaren med en ko som står och betar på en äng.

Det var filmen Vårt dagliga bröd som tvingade mig att se detta samband och välja den gröna vägen. Animal Killings och djurplågeri som väckte avsmak, framför principiella ställningstaganden. Jag skulle aldrig kunna döda (eller skada) ett djur, och därför äter jag det inte heller.

I eftertexterna till många storfilmer bedyras dyrt att inga djur kommit till skada under inspelningen. Detta kan tyckas vara en paradox eftersom många i publiken utan dubier gärna avnjuter en blodig stek eller glatt drar på sig en skinnjacka.

Personligen ser dessa sekvenser med avsmak och ansiktet begravt i händerna, precis som jag äcklas av de inälvsfester som stundtals avnjuts i östeuropeiska filmer. Eller varför inte det avhuggna grishuvud som ligger på Emil i Lönnebergas julbord.

post 100

2011-04-20T22:41:00.007+02:00

Ben när?
-23/4, klockan 14:00
Ben var?
-Filmhuset, Stockholm
Ben Hur.

Allusioner och Illusioner

2011-04-15T00:02:00.003+02:00

Slarviga, men ändå, recensioner av Illusionisten samt Benda Bilili. Kanske att jag återvänder till den förstnämnda i ett kommande inlägg.

Jag är med band

2011-04-13T14:20:00.009+02:00

Att skriva akademisk filmblogg är bara en av de många strängarna på min lyra. Att spela musik i olika konstellationer är en av de andra. Supergruppen The Fairbanks Quarterly består av medlemmar från The Wynots, Old Man's Meadow och Benny Johnny and Lenny. I vintras storhandlande vi på Willys och låste in oss i en stuga på landet där ljuv musik uppstod. Resultatet av denna vistelse blev skivan Once it was now som kommer att släppas inom kort. Vi är även tillgängliga för bokningar i sommar om du råkar planera en festival, kräftskiva, eller dylikt.

Medan ni längtar kan ni lyssna på tre av spåren på bandets nystartade myspace.

Mecenatens återkomst

2011-04-11T15:36:00.007+02:00

Den här månaden är det tema: pengar här på trogna hjärtat.

Det har genom tiderna varit genomgående att vara ekonomiskt självförsörjande konstnär. På de gamla impressionisternas tid blev det vanligt med mecenater som la sitt överskott på att försäkra den konstnärliga mångfalden, vilket gjorde att originellare och mer utmanande måleri kunde se dagsljuset. Bankiren Ernest Thiel försörjde svältande kreatörer, vilket idag resulterat i Stockholms kanske bästa museum.

Thiel av Munch

Även inom filmkonsten har privata plånböcker sett till att saker blivit gjorda. Charles de Noailles hade den fina vanan att ge sin fru en egenfinansierad film i födelsedagspresent varje år. Detta resulterade i bland annat Buñuels L'Âge d'Or och Cocteus Blood of a Poet.

Att vara rik och intresserad av konst har under åren sedan slutat vara synonymer. Men plötsligt händer någonting. Byggmästare Sven Harry slår upp portarna till ett alternativt konstmuseum där den egna samlingen visas upp, och stipedium delas ut till konstnärer.

I en annan del av världen börjar miljarsdärdottern Megan Ellison rädda nedlagda filmprojekt. Hon betalar Paul Thomas Andersons kommande två filmer, som befann sig på kant med Hollywood tack vare scientologiska beröringspunkter. Charlie Kaufmann kommer att få regissera ännu en film tack vare denna välgörare. Likaså Wong-Kar-Wai och Spike Jonze.

Ellison- ung och filmintresserad

Jag antar att sådana här föregående exempel kan lämna svallvågor efter sig. Som Jens Lapidus tes om kungabarnens betydelse för stureplan. Kanske fler pengar kan strömma till kulturen, där de åtminstone kan göra någon nytta. Det vore en tänkbar räddning från rådanda skymning.

The cure for melancholia

2011-04-10T23:40:00.003+02:00

Vissa surfar internet som om det vore någonting kul, jag försöker hålla mitt datoranvändande på ett minimum. Det går sådär. När jag äntligen lyckas går jag miste om någonting, nämligen "trailern med stort T". Lasse von Triers nya Melancholia ska visas på Cannesfestivalen, och ser i vanlig ordning ut att bli någonting i hästväg. Att döma av denna aptitretare fortsätter filmen i samma stil som föregående Antichrist, vilket innebär en film som kan arta sig lite hur som helst. Jag ser väldigt mycket fram emot att sätta ögonen och öronen i den.

Kulturpengar

2011-04-07T00:36:00.005+02:00

Filmälskare och allmäna älskare har anledning att celebrera i sin stillhet när Riksbanken nu avslöjar vilka bevingade nyllen som ska pryda de uppdaterade pengasedlarna som runt 2015 planeras övertaga stafettpinnen från de rådande stofilerna. Den mytomsusade 200-lappen kommer beprydas av allas vår dämonregissör Ingmar Bergman. På 100-lappen kommer vi att dras med Greta Garbo.

Kultur för hela sedeln med andra ord, eftersom dessa gör sällskap med Astrid Lindgren, Evert Taube och Birgit Nilsson. Det känns lite som ödets ironi att adelsmän ska bytas ut mot konstnärer när pengaflödet mer än någonsin flyter i motsatt riktning. Nästa gång blir det väl Kenta och Stoffe och Christer Pettersson på pengarna.

När jag såg denna nyhet på kulturnyheterna visade de samtidigt upp de gräsligt fula sedlarna, vilka lyckligtvis blott visade sig vara förslag. Hur de slutgiltiga varianterna kommer att se ut avgörs med hjälp av en formgivningstävling.

Behovet av en mening

2011-04-06T17:45:00.003+02:00

I följande inlägg kommer jag att behandla filmen Blow-up- förstoringen (Blowup, Michelangelo Antonioni, 1966). Min tes är att människan vid konsumtion av konst har ett behov av att skapa sig en mening och logik, även vid fullkomlig och uttalad abstraktion.

Blow-Up är en film som inte alltid håller sig till verklighetens uppenbara logik, där få trådar knyts ihop, och vars huvudmysterium lämnas olöst. Trots detta blev filmen en överraskande stor publikframgång då det begav sig. Jag ska undvika att spekulera i hur detta kom sig, men uppenbarligen så avskräcktes inte biobesökarna av filmens drag av ofullständighet. Jag tror att den mänskliga hjärnan ständigt söker finna samband mellan saker och skapa sig en mening, även om den nödvändigtvis inte finns. Tidigt in i Blow-Up så besöker protagonisten Thomas sin granne som är en konstnär av abstrakt konst. Samtidigt som de betraktar hans verk förklarar konstnären att han först inte alls förstår vad han skapar, men efter ett tag hittar någonting i sina skapelser som han tycker om: "It is like a detective story; once you recognise a bit of it you begin to put the picture together".

Thomas själv ägnar sig åt fotografiet, som mer än måleriet direkt återskapar verkligheten, och är dess direkta avbild. I takt med att han förstorar sina bilder mer för att kunna urskilja de små ledtrådarna i jakten på mysteriets lösning, så blir hans bilder alltmer otydliga och bär slutligen stora likheter med grannens abstrakta målningar. Då man ger sig i kast med att försöka tolka någonting så utsätter man sig automatiskt för risken att missförstå och feltolka. Det förefaller som att drivs av en tillräckligt stor övertygelse om att finna någonting, till slut kommer att göra det. Därmed inte sagt att alla lösningar som står att finna är de riktiga. Vad som är rätt är också en definitionsfråga. I Blow-Up så är det ett det en litet ögonblick av verkligheten som analyseras och tolkas. Eller rättare sagt ett fotografi utav ett litet ögonblick av verkligheten. För att Thomas ens befann sig i parken under detta ögonblick och med sin kamera valde att föreviga det, ändrar också ögonblickets innebörd. "I prevented a murder!", utbrister Thomas i en av filmens scener, syftandes på hur hans närvaro i parken lyckades avstyra mordet från att ske.

Filmmediet ger upphov till ännu fler tolkningsmöjligheter. En bild sägs ju säga mer än tusen ord, men då filmen består av tjugofyra bilder i sekunden så förefaller möjligheten att läsa in saker tillsynes oändlig. På samma sätt som Thomas i filmen febrilt försöker att finna en lösning på mysteriet hans fotografier från parken gett upphov till, försöker jag som åskådare i min tur finna en underförstådd mening med filmen. Med sin blotta existens lämnar en film dörren öppen för interpretation, men utan klara bevis är dessa inläsningar bara spekulationer. Det finns filmskapare som konstruerar med publikens skenande tankeverksamhet. Exempelvis så har David Lynch i sina senaste filmer medvetet gett upphov till oändliga räckor teorier som alla kan betecknas som precis lika rätt (eller fel, beroende på hur man ser det).

Att bevittna någonting utan att mentalt bearbeta det förefaller emellertid omöjligt. Att konsumera konst enbart för att det är vackert, är för den sakens skull fullt möjligt. Det är dock omöjligt att säga någonting som är allmängiltigt vackert, utan precis som allt annat är skönhet en bedömningsfråga. Om man upplever någonting som vackert så är det förmodligen för att man har några tidigare erfarenheter till det, eller att ens undermedvetna associationsbanor ger upphov till en viss känsla. Saker och ting kräver en kontext för att alls kunna registreras och uppskattas. I en av scenerna i Blow-Up så befinner sig Thomas tillsynes ofrivilligt på en konsert där musikgruppen The Yardbirds uppträder. En kivande förstärkare ger upphov till att en av banmedlemmarna förstör sin gitarr och kastar ut dess avbrutna hals i publikhavet till följd av en kamp om denna memorobilia. I stridens hetta får Thomas tag i gitarrhalsen och flyr lokalen för att slippa konkurrensen. Väl ute på gatan försvinner det trasiga instrumentets symboliska laddning, och han slänger det ifrån sig. Någon annan plockar därpå upp det, för att också avfärda det som skräp. För att uppskatta någonting så måste man alltså utifrån sig själv och sina egna erfarenheter först tolka det, och sedan finna det antingen betydelselöst eller meningsfullt.

Men det är skillnad på den bedömning och tolkning man gör för sig själv inuti sitt huvud, och den man eventuellt konstruerar om till ord eller text. Den första behöver nödvändigtvis inte vara mer än en undermedveten tanke eller känsla, men för den andra krävs medveten omstrukturering. Det finns alltid en risk att genom för noggrann analys av någonting tappa bort dess inneboende magi. Jag minns en gång när jag i en tidigare utbildning fick se filmen The Ungkarlslyan (Apartment, the, Billy Wilder, 1960) för att sedan ingå en djupgående analys av angående dess berättarmässiga struktur, följt av en omtitt. Första gången fann jag filmen mycket bra, men efter att ha fått dess konstruktion blottad var det omöjligt för mig att inte tycka mindre om den. Eller som Antonioni själv uttrycker det: "a film you can explain i words, is not a real film."

Film är en ström av ljud och bilder, nödvändigtvis inte mer än så. I våra medvetanden blir filmen till känslor, observationer, igenkänning, analys och bedömning. Hur djupt man sedan vill förkovra sig är upp till individen, men aktivitetsgraden hos betraktandet spelar helt klart roll i hur man kommer att uppfatta verket. Om man sedan låter sin egen bedömning av en specifik film gå ut över andra, exempelvis i form av en analys, finns risken att för att beröva någon annan på dess egentliga innebörd. Om just Blow-Up har Antonioni själv sagt: " This film, perhaps, is like Zen; the moment you try to explain it, you betray it."

Filmen Blow-Up har ett slut som har kommit att bli klassiskt, och tåls att ställas i parallell till Antonionis tidigare och senare filmers klimax/antiklimax. Thomas återbesöker platsen där han funnit liket, denna gång utrustad med sin kamera för att kunna bevisa dess existens för omvärlden. När han kommer till den exakta platsen så visar det sig att liket inte finns kvar, om det nu någonsin har funnits där. Besviket vandrar han därifrån. Slutligen finner han sig åskådare till ett par mimartisters tennismatch med en imaginär boll. Kameran följer bollen som om den verkligen var ett lika konkret objekt i filmen som allt annat, och när de senare råkar slå iväg den så vandrar Thomas obekymrat efter bollen och kastar tillbaka den in på planen. Därefter försvinner Thomas själv, och kvar finns tittaren och gräset där han tidigare stått, och bollen en gång låg. Uppenbarligen har Thomas hela tiden varit lika konstruerad och uppdiktad som den boll som inte fanns. Kanske har även det mysterium Thomas varit så besatt i, blott varit ett foster av hans egen besatthet och vilja att upptäcka och förstå. Vi som biopublik har ju sett liket i en kvick sekvens, och anat en pistol i Thomas uppförstoringar, och det är upp till oss att avgöra om dessa saker verkligen har ägt rum i filmens universum eller blott i huvudpersonens fantasi. Andra gånger kanske det är vår egen fantasi, eller vilja att skapa oss själva en intressant intrig, som får oss att fantisera upp saker som egentligen inte finns där. Eller åtminstone detaljer som inte medvetet adderats som en ledtråd av regissör, manusförfattare, skådespelare eller någon annan ansvarig för resultatet som är den slutgiltiga filmen.

Att en film är som den är kan i de allra flesta fallen tillskrivas slumpen mer än någon annan. Det har funnits regissörer, producenter och manusförfattare som har haft mer inflytande på den slutgiltiga produkten än andra, men aldrig någonsin har en person allena varit ansvarig för en fullständig film. Om inte viljan att skapa sig en mening, vore det därför ganska meningslöst att spekulera i vad en specifik detalj har för innebörd i filmen. Såvida man inte har möjligheten att söka upp den person som varit ansvarig för att just den detaljen togs med i filmen, framställdes som den gjorde och vilka tidigare upplevelser och erfarenheter som fick personen att välja just denna specifika detalj. Jag menar inte att alla filmer är fullständigt meningslösa, och att ingen någonsin har en tanke med någonting, utan att man bör vara ytterst försiktig med att ta en films påverkan på en enskild individ för en allmängiltighet. Även om denna individ nu råkar ha haft ett stort eller litet finger med i spelet.

Självklart finns det också filmer som genom sin uppbyggnad kräver en på förhand given analys för att ens kunna uppskattas fullt ut. Detta är filmer som innehåller underförstådda meningar, som talar ett visst kodspråk som åskådaren behöver känna till för att få ut allt av filmen. Exempelvis allegoriska historier kräver att man "tittar mellan bilderna" och ser den verkliga andemeningen med filmen. Vi tar adaptionen av George Orwells bok Djurfarmen, Djuren gör revolt (Animal Farm, 1954) som exempel; en film som ett barn (eller någon annan person av olika anledningar inte insatt i de politiska ideologierna) förmodligen bara ser som en film om en bondgård med några djur på. Allegorin har många gånger använts för att berätta historier för kontroversiella för sin tid, och därför tvingas kodas om för att förhoppningsvis gå makthavarna över huvudena, Många av Miklós Jáncsos tidiga filmer var exempelvis markant regeringskritiska, men också finansierade av samma regering.

Sedan finns det också andra slags "koder" man kan använda sig av om man vill undvika att ens verk endast ska fungera på det rent ytliga planet. Detta kan vara bibliska referenser, religiösa symboler, färgbetydelser, ironi eller även intertextualitet. Alla dessa mer eller mindre lätta att förstå beroende på hur insatt man är. Besitter man inte dessa förhandskunskaper, blir filmen då betydelselös? Det tror jag knappast. Jag tror att alla åskådare av film, eller kultur i allmänhet bildar sin egen mening med det de ser. Den åskådare som jag tidigare nämnde tittade på Djuren gör revolt utan att förstå dess politiska undertoner, kan ju uppskatta spänningen i djurens relation till varandra, och få ut precis lika mycket av filmen. Alla kan inte vara orakel som känner till allt som finns att lära, därför är film ett högst personligt intryck. En film där vi inte kan läsa in någon mening blir således en meningslös film.

Army of Me

2011-04-06T17:19:00.002+02:00

"Sucker Punch" är ett slag utan förvarning, som inte lämnar någon betänketid åt dess offer. Det är även en film som har premiär nu på fredag, en både intressant och utmattade sådan. Oavsett vad man förväntat sig ett slag på käften. Jag recenserar och filosoferar över mening och filmpolitik. Samtidigt utlovar jag ett nytt substansberikat inlägg inom kort.

Månadens Konstnär: Hugo Simberg

2011-04-04T16:10:00.007+02:00

Jag står kvar vid detta livets vägskäl ett slag. Utan jobb och utan skola, och pengarna sinar på kontot. Det finns för mycket frihet här i världen, så mycket man skulle kunna vilja. Men jag vill ingenting, inte synonymt med att göra ingenting. Vill någon gå ut och ta en kopp kaffe, så säg till. Det vet jag att jag vill.

Här kommer förra månadens konstnär, Hugo Simberg, utan närmare presentation:

My funny valentine

2011-03-24T13:03:00.004+01:00

En av vårens bästa filmer heter Blue Valentine. De bägge ypperliga skådespelarna Ryan Gosling och Michelle Wiliams gestaltar ett äktenskap som går i kras i takt med mitt bultande hjärta. En recension finns att läsa här. Samtidigt kan jag också passa på att länka till recensionen av "I am number four", en av vårens många vederstyggligheter (eller vad det heter). Så beroende av preferens kan ni läsa hissning eller sågning. Demokraten läser bägge.

Fri kärlek

2011-03-21T13:21:00.006+01:00

Föregående vecka såg jag mina två första filmer av regissören Arne Mattsson. Denne kanske mest känd för svenska syndens förgrundsfilm och tillika guldbjörnvinnande Hon dansade en sommar.

Yngsjömordet och Vaxdockan är två intressanta filmer med tematiska likheter. Bägge handlar om människor som inte tillåts älska. I Yngsjömordet är Gösta Ekmans rollfigur kär i sin egen mor. Per Oscarssons sorglige ensamvarg i Vaxdockan förälskar sig i en skyltdocka.

Det är när samhället ska försöka ställa saker till rätta som den verkliga skadan sker, snarare än som ett led i våra hjältars sinnesförvirring. Båda dessa förövare skildras som kärlekstörstande och sensibla, snarare än omänskligt galna såsom de brukar skildras på film.

”Snälla låt mig vara, jag är lycklig såhär!”, bönfaller Per Oscarsson efter att ha ertappats i säng med sin docka. Den fria kärlekens tid är ännu inte här, och kommer nog aldrig att vara det heller.

Svarta Tangenter

2011-03-12T19:05:00.007+01:00

Fastän jag inte tyckte att Black Swan var någon perfekt film så har jag drällt ner hela internet med oräkneliga spaltmeter om den. Kanske är det en film som är intressantare att snacka om än att faktiskt se, eftersom man då också kan inkludera allt vad den borde ha varit.

Många som skriver om just denna film ägnar mycket energi på ytliga liknelser till psykologiska skräckfilmer av regissörer som Polanski eller Argento. I följande inlägg kommer jag därför fokusera på de föga uppmärksammade tematiska likheterna mellan Black Swan och Michael Hanekes Jelinek-filmatisering Pianisten. Följande text förutsätter att läsaren sett bägge filmerna.

Bägge filmerna kretsar kring kvinnor som vigt sina liv åt traditionstyngda kulturyttranden som också återspeglar ett manligt patriarkalt samhällssystem. Att vara balettdansös respektive konsertpianist innebär bägge ett levnadssätt anpassat efter konsten. Jag ser Pianisten som en bittrare och mer övermogen Black Swan, där nedbrytningsprocessen gått ännu ett steg.

Erotiska förbindelser lärare/elev ifrågasätter sexualitetens auktoritära spel

Erika och Nina har sina mödrar som kronisk pådrivare. Mödrarna fungerar också som en spådom och påminnelse om vart de själva riskerar att hamna- dessa kvinnor som snart riskerar uppgå i sina livsfunktioner. De finns endast till för andra snarare än sig själva.

Katalysatorn för dessa karaktärer blir en nemesis som kanske äntrar deras liv bara för att de själva när ett undermedvetet behov av frigörelse. De projicerar sina egna tillkortakommanden på någon som har lyckats blanda framgången med en avundsvärd existens. Mila Kunis Lily röker och träffar vänner, och är dessutom en strålande dansös. Nina riktar sin aggression mot en flicka som har någonting hon aldrig kommer att få: ungdom och därmed framtidsutsikter. Våra hjältar riskerar att ersättas av någon som dessutom har ett liv.

Det fokuseras på de kroppsliga redskapen-pianistens händer och dansösens fötter

Det första logiska steget i uppbrottet yttrar sig i utlevande av sexuella fantasier, orsakat av år av sexuell frustration. Pianisten och Black Swan använder kroppslighet som nyckel till frälsningen. Självstympning och våld blir den naturliga fortsättningen för dessa känslomässigt handikappade människor. När det inte går att härma, blir nästa alternativ att skada eller tillintetgöra. Hatet slutar således oundvikligen med att våldet riktas mot deras mentala motståndare; och när det misslyckas- mot de själva. Kroppen är själens fängelse och har tvingat dem till sina livssyften, vägen till katharsis är ett välriktat hugg i den egna buken

Vi Fem

2011-03-10T17:56:00.007+01:00

(Rättelse: Filmen Norwegian Wood har biopremiär nästa fredag och inget annat.)

Den som läser den här bloggen får också vara beredd på lite reklam för den underskattade filmsidan Tellusfilm där man denna vecka kan stoltsera med hela fem recenserade biopremiärer.

Jag själv bjuder på ros i min högsemiotiska recension av Möte i Toscana, och en välförtjänt dos ris när jag tar mig an den gudsförgätet pissiga Gnomeo och Juliet. Den gamla recensionen av Odjuret har ni ju redan läst i och med Göteborgs filmfestival, men det kan vara bra att färska upp minnet lite så ni inte glömmer bort att undvika.

Johannes har sett Oscars-spektaklet The Fighter, medan Stefan kritiserar The Adjustment Bureau

En minst sagt högoktanig vecka där hela tre av betygen är ettor! Ingen kan kritisera oss för att vara för snälla kritiker i alla fall.

Ingen är som oss, ingen tycker om oss

2011-03-03T22:58:00.007+01:00

Jag läste det som:

"Nobody can hurt us.
Nobody likes us."

Det hade också varit fint.

Bressons fötter

2011-03-03T16:19:00.004+01:00

Frihet under kontroll

2011-03-01T16:29:00.011+01:00

Eftersom Stefan varit vänlig att låna mig Resnais senaste rulle, Wild Grass, tänkte jag tacka genom att skriva ett par rader om den.

Efter den inte allt för spännande Coeurs var mina förväntningar på gubben Resnais inte så stora, men Wild Grass är en både underhållande och infallsrik film som förtjänar att ses.

Det vilda gräset i titeln är självklart en metafor. Under filmens gång flikar man in återkommande små kuddbilder av detta omöjliga gräs som av ren viljestyrka tränger upp genom stadens gråa asfalt och betong. En naturlig och kanske magisk styrka som inte tillåter sig stoppas av civilisationens restriktioner.

När människan föds är denna ett med naturen. Allt medan åren rullar kvävs dess väsen av samhällets konventioner och förväntningar. I många av de så populära amerikanska indie-filmerna handlar om de människor som låter sina infall styra, trots att de sedan länge slutat vara barn. Ofta uppfattas dessa individer som en smula dysfunktionellt sinnesrubbade. "Man får bara höra sanningen från barn och mentalt sjuka", heter ju ordspråket.

På den sociala mötesplatsen Couchsurfing skriver användarna saker som "I am crazy" på sina profiler i ett försök att beskriva just denna sida hos sig själva. Detta på en hemsida för människor som söker naturen, friheten och äventyret, och inte sällan har Into the Wild som favoritfilm.

Så vildheten och galenskapen har blivit något beundransvärt hos unga. Men äldre människor förväntas vara naturligt nedbrutna. Därför känns det så fräscht att det är just med dessa vi stiftar bekantskap med i Resnais film.

Sabine Azémas vilda röda hårsvall symboliserar hennes längtan efter någonting mer äkta. Hon är tandläkare och hobby-aviatör, två ämbeten som kräver maskinell disciplin. Hennes vilda infall sträcker sig till sådana som är tillåtna inom samhällets ramar, hon har neonlampor i hemmet och kör en ful gul Smart. Men när hon genom en våldsam slump träffar på herr Palet börjar sakta betongen spricka och naturen kika fram genom springorna.

Det är absolut inget mästerverk detta, men väl en se- och tänkvärd film. Jag har svårt att avgöra om den är väldigt ful eller väldigt snygg, antagligen är den båda två samtidigt. Allt från skådespeleri till foto blandar och ger från dessa två extremer. Det känns lite som ett schizofrent sammarbete mellan Peter Greenaway och den moderne Woody Allen. Man vet aldrig riktigt vad det är för slags film man tittar på, och det känns som att vad som helst kan hända. Och det gör det också.

Månadens Konstnär: Käthe Kollwitz

2011-02-28T16:12:00.008+01:00

Det är ofta den mörka konsten som väcker mest känslor hos mig. Edward Munchs målningar av död och lidelse kan röra mig till tårar med sin blotta uppenbarelse. Det finns ett oerhört hemskt verk av Käthe Kollwitz (som jag tyvärr inte förmår finna på webben) föreställande en kvinna som ligger i sin säng och försöker sova medan ett skelett ligger bredvid och håller om henne. Detta illustrerar så väl vad Erik Ejewall brukar benämna den återkommande känslan.

Och det är just Käthe Kollwitz som är februaris konstnär, denna månadens sista dag. Hennes bildvärld är krass och kanske även banal, men just däri ligger också hennes enorma styrka. Den förödande kraften i dessa gestaltningar av ångest, saknad och död- kan förmodligen förstås universellt och oavsett ålder eller skolning. Dessa bilder tar inga onödiga omvägar till hjärtat.

Jag har aldrig varit i Indien

2011-02-22T11:30:00.006+01:00

Min exposé av Oslos cinematiska klimat fortsätter. Ty det är inte blott kulturskymning som råder. Det Deichmanska biblioteket har länge varit överlägset valfritt Svenskt bibliotek vad det gäller filmutbud. Nu har ju kulturhusets läsesalong också börjat satsa sina korvören på importerade nöjen, antagligen för att hålla jämt skägg internationellt. Men ikapp kommer man nog aldrig vara. Jag går i princip dagligen till denna gröna byggnad, och finner ständigt nya intressanta titlar.

Inte heller räds man någon skräck för regionkodningen, vilket ger ett ännu större urval ur exempelvis Criterions kollektion. Just nu håller jag på att beta mig igenom Eclipseboxen med Louis Malles resefilmer, och har just blivit klar med mastodonten Phantom India.

Denna i runda slängar sex timmar långa skärskådning av den mäktiga sub-kontinenten anno 1969; bär påfallande likheter med den resa jag själv utförde för styvt ett år sedan. Tidsperioden Malle är i Indien överensstämmer ganska exakt med min vistelse. Han besöker många platser som jag besökte, och ibland till och med på samma datum.

Trots detta känner jag när jag ser filmen att jag aldrig har varit i Indien. Inte för att det var ett totalt annorlunda land då än nu, tvärtom är mycket sig likt (förutom avsaknaden av turism då). Mycket av det som utgör Indien idag såg man klara tendenser till redan för fyrtio år sedan. Jag känner mig snarare så amputerad från min resa nu att det är svårt att tänka att den ens ägt rum. Alla minnena finns kvar, men ansiktena, lukterna och känslorna är nästan utsuddade.

Något i hästväg?

2011-02-21T11:41:00.005+01:00

...Och på Berlins filmfestival kammade Béla Tarr hem juryns pris med sin nya film The Turin Horse. Av den eleganta trailern att döma verkar han vara lika sävlig som alltid, men förhoppningsvis denna gång på gott (till skillnad från den ganska ihåliga The man from London). Kan man våga hoppas på att Tarrs sista film även blir den första att få svensk biopremiär?

I did not care for the Godfather

2011-02-19T21:38:00.009+01:00

Liksom Stockholm har Oslo ett Cinematek där det visas filmhistoria på duk. Skillnaden dessa emellan är att medan Cinemateket i Stockholm blandar brett och smått, är det i Norge främst filmiska kanon som rullar.

En titt i respektive program påvisar skillnaden. Jag har hitintills endast sett tre filmer. Den tragiskt vedervärdiga Enter the Void (som visas under epitetet månadens film, extremt välbesökt, extravisningar insatta) samt de två första installationerna av Gudfadern-trilogin. Den sista delen struntar jag i att lägga pengar på. Detta eftersom man nödvändigt måste lägga fysiska nok på varje film man ser, VIP-kortets motsvarighet är non-existent. Men det är ju också en dålig film.

I ett avsnitt av den ömsom briljanta animerade serien Family Guy proklamerar en av karaktärerna "I didnt care for the Godfather", varpå han attackeras hårt från alla håll och kanter. Detta gangsterepos är något av en helig ko i filmvärlden, och jag har hört få verkligen kritisera filmen. Så jag tänkte göra ett försök att ta ned Gudfadern på jorden en smula.

1. Karaktärsteckningarna är på tok för onyanserade för att man borde kunna bry sig om människorna. Man har bara tvingat på de råbarkade gangstrarna sympatiska attribut (Marlon Brando leker med katter och barnbarn) eftersom man annars inte skulle tyckt om dem alls. Självklart är skådespelarna fantastiska, men de har ganska lite att jobba med. I Gudfadern II har man ägnat karaktärerna betydligt mer omsorg.

2. Fredo är knappt med alls i filmen, inte ens på sin egen farsas begravning. Det känns lite som att manusförfattarna ibland glömt att han finns, vilket är att verkligen underanvända en av världens bästa skådisar John Cazale. De scener där han är med gestaltar han briljant, men de är fler i tvåan.

3. Det tekniska är på tok för illa hopskruvat. Gordon Willis foto är självklart utsökt, men framstår som redigerat av en lågavlönad chimpans. Tempot i bilderna är ofta okänsligt och felaktigt, och filmen fullkomligt badar i fula övertoningar. Musiken är inte heller så bra som man kan tro. Filmens tema är självklart klassiskt, men resten av soundtracket låter mest James Bond och ligger som en för högt mixad matta över hela filmen. Tvåan ser mer ut som, och låter mer som, en film.

4. Filmen är ganska opedagogiskt upplagd. Det är svårt att få någon egentlig överblick över de rivaliserande familjerna, eller vad som pågår i den rådande konflikten. Dessutom är kronologin ur led. Man förstår ibland att det plötsligt har gått ett par år utan någon tydlig indikation. Det är också obegripligt huruvida Connie Corleone har ett barn i magen i tre år, eller får missfall och får ett nytt (och i så fall varför). Del två är betydligt tydligare.

5. De har inte orkat sminka Marlon Brandos hals gammal, så han har en annan färg där än i ansiktet.

Man kan säga att Gudfadern II är allt som ettan borde ha varit, utan att vara orättvis. Och kanske är det som Andrea sa; att Francis helt enkelt inte var redo att göra Gudfadern när han fick göra den. En bra och underhållande film blev det, men inte så hemskt mycket mer (enligt mig).

Svart Onsdag

2011-02-09T15:05:00.006+01:00

I Norge nu. Tvära kast i livets lotteri. Till min stora glädje rullar Black Swan på byns biografer, vilken jag tog tillfället i akt att beskåda häromkvällen. Tyvärr höll den inte riktigt vad mitt undermedvetna lovat mig. Men det var en bra film, och en snacksalig recension finns att läsa här.

De hade en rolig poster på biografen där Portmans huvud är utskuret som en svan. Snäppet seriösare är de slicka originalposters man tagit fram åt filmen. Dessa kan ju ni gott titta på ett tag, ni som fortfarande tror att det är ett mästerverk.

Vad som skulle kunna vara ännu en alternativ poster för filmen finner den vetgirige i detta tidigare inlägg.

Tuttfara!

2011-02-02T12:37:00.004+01:00

På en träslöjdslektion i tvåan tillverkade en kille i klassen en replika av den välkända trafikskylten som signalerar farthinder, med en enda dadaistisk modifiering. Med lödtång ristade han in varningsfrasen ”tuttfara!”. En grafisk poäng som förmodligen dragits tusentals gånger, men som faktiskt också har ganska stor verklighetsförankring.

Kvinnans bröst har förmodligen inte alltid varit någonting människan måste skyddas mot. Det är först när någonting tabubeläggs som det skapar oro, nyfikenhet och skräck. I vår uppsluppna civilisation finns det få saker som fortfarande besitter kvinnobröstets hemligstämpling.

Egentligen är det inte bröstet i sig man är rädd för. Det går hur bra som helst att i en barntillåten film, eller på reklampelare på stan, visa upp det i sin ungefärliga helhet. Gränsen dras vid de två livsfarliga kvadratcentimeter med det frånstötande namnet ”bröstvårtor”. Man brukar skickligt försöka dölja dessa med så liten marginal som möjligt för att undvika censur. Det kan handla om ett täcke, lite badskum, eller några löjliga stjärnor.

vore det inte för munnarna

På youtube går det hur bra som helst att dölja just det känsliga partiet med smileys eller oskärpa, men försök finna en vårta så får du svårigheter. Det är inte som att ingen förstår vad som finns under de skyddande fälten, det är ju bara att lyfta på sin egen tröja och titta så kan man själv fylla i den saknade grafiken. Just bröstvårtor är ju även män bestyckade med, så om man skulle se logiskt på problemet borde det ju vara fläsket runtomkring som var det farliga. Istället för en stjärna kunde det ju vara en hålkaka eller en donut som skymde sikten.

Men det handlar inte om att vi inte förstår hur just flickors bröst är utformade, utan snarare en konvention som med tiden har uppstått. Det verkar exempelvis vara helt i sin ordning att man antyder brösten i sin helhet genom ett blött eller genomskinligt klädesplagg, det gör man till och med på Greta Garbo i Gösta Berlings Saga.

En bild som borde vara helt okej men ändå inte är det. Jag har infogat George Clooneys bröstvårtor på Christina Lindbergs bröst.

När man i sällsynta fall får se ett bröst på en film görs det därför också stor sak av det. Högre åldersgräns direkt, och allas uppmärksamhet förs bort från handlingen och till just ett ställe av duken. Som om det vore ett flygande tefat eller något annat överjordiskt. det borde vara tid att avmystifiera även våra sista tabuer. Jag kan därför beundra en film som Daisy Diamond (som i övrigt är ganska usel för att den behandlar nakenhet på ett så odramatiskt sätt.

Men kanske behöver vi gömma och mystifiera uppenbara saker för att någonting ens ska bli spännande i dessa vetenskapliga och empiriska tidevarv. Som med skräckfilmen; ju längre man väntar med att visa monstret, desto läskigare blir det. När man sedan får se det förstår man inte hur man ens kunde vara rädd för det från första början.

Where credit is due

2011-01-29T11:00:00.005+01:00

Jag har blivit ingående intervjuad av stjärnbloggen Filmkram.
Resten av tiden ägnar jag åt att inte vara i Göteborg. Trots detta sysslar jag med en slags baby-täckning av festivalen på Tellus. Filmerna Odjuret och Essential Killing finns recenserade. Den tidigare måste nog vara en av de sämsta svenska filmerna jag någonsin sett. Den andra en habil men tråkig actionrulle.
Sedan har Jonatan Lyrefelt förstärkt oss med en recension av en annan dålig svensk biofilm, tillika habil men tråkig actionrulle- Gränsen.

God helgläsning!

Motorsågsmassakern reviderad

2011-01-25T21:00:00.002+01:00

När jag var i tioårsåldern, om inte yngre, åkte min familj tillsammans med en annan familj på husvagnssemester i Skåne. Dvd var ett sprillans nytt format, och min far hade det inbyggt i sin dator. Detta innebar att vi kids skulle kunna se på film i förtältet medan de vuxna smuttade spritdrycker och skrattade lite för högt.

I varje släkt finns det en teknikintresserad farbror, så även i min. Det var hos denne jag fick se min första dvd-film Casper- det snälla spöket (med surroundljud) medan mina upphovsmän var på sjukhuset och förlöste min bror. Vid tiden för husvagnssemestern hade denna farbror hunnit skrapa ihop en ansenlig samling filmer, trots att de kostade som en normal månadslön. Min familj hade bara dvd i datorn och inga egna filmer, och därför for vi förbi honom för att låna ett par stycken inför resan.

Föräldrarna lånade patetiska vuxenfilmer, Nicholas Cages remake av Himmel över Berlin och sånt. Jag var mer inriktad på skräck. Jag var mallig för jag hade sett Hajen vid sex års ålder, och en hel del annan skit i mina dar. Farbrorn varnade för filmen Halloween H20 men jag bara skrattade döden rakt i vitögat.

Sedan for vi och dagen kom då det var dags att frossa i den blodisande filmen. Mina förväntningar var höga då jag skulle visa mig vara en värdig medborgare genom att se den farligaste filmen ever made. Men redan ett par minuter in i filmen började det bli riktigt ruskigt. När Jamie Lee-Curtis hittar ett lik med en skridsko i ansiktet var måttet rågat. I tårar sprang jag gråtande ut ur förtältet och omfamnades av mor och far. De andra fortsatte titta. "De är för små för att förstå", sa mamma och pappa, "du är sensibel som förstår att det är hemskt". Men ändå fick min pojkighet sig en törn.

Efter incidenten vågade jag inte se en skräckfilm på flera år. Det var mest blod och kroppslighet jag fruktade, och inte så mycket de psykologiska aspekterna. När jag sedan försiktigt gav mig på genren ett försök igen upptäckte jag att jag hade mognat. Eller kanske snarare domnat. Det var väl alla ohyggliga tv-spel som hade luttrat mig. Jag kunde återigen se på hur hemska hemskheter jag nu skulle tänkas vilja.

"Motorsågsmassakern är den sjukaste filmen som någonsin gjorts", sa min pappa, "se aldrig den". Jag var liksom lite tvungen att se den, och jag älskade den. Jag tyckte att den var ett psykologiskt mästerverk och var snubblande nära att ge den fem på en femgradig skala.

När jag nu har mints filmen så är det som ett subtilt verk som förlitar sig på tankeskräck snarare än blod och päckel. Men jag mindes fel. Nu har jag sett om filmen igen, och till min stora sorg var den inget vidare. Jag hade sett fram mycket emot att få återse den, men när jag väl satt i biografen ville jag nästan gå ut. Filmen förlitade sig mycket på motbjudande saker, och visar ganska mycket blod. Man förstår att det som inte visas har uteslutits av enahanda ekonomiska skäl.

Så vidare genomtänkt verkar inte filmen. Skådespeleriet är under all kritik och scenerna slarvigt hopsatta. Det mesta av obehaget den förmå mig känna är inför dess sunkiga känsla. Jag berörs och blir skräckslagen, men knappast på något bra sätt. Visst finns det mycket energi i filmens jaktsekvenser, men det räddar den tyvärr inte från att vara dålig, effektsökande och banal.

Dock måste jag ge credit åt användandet av den sorgligt underanvända kameravinkeln grodperspektiv. Anksoppa sa efter filmen att dessa scener enbart var till för att att framträda tjejernas rumpor, vilket jag inte hade tänkt på men låter rimligt. Men väldigt snyggt är det i vilket fall, och förtjänar att användas frekventare i fler filmer.

Men jag känner att jag lite verkar ha tillbaks till post-H20 acceptansen vad det gäller blod och våld. Inte sällan finner jag mig själv lidande i biosalongen med ansiktet begravt mellan mina fingrar. Från och med nu vill jag bara se snälla filmer där folk ger blommor till varandra.

Älskar, Älskar Inte

2011-01-23T22:29:00.006+01:00

Återigen har tiden blivit hög att introducera ännu en fortlöpande följetong som går under namnet Älskar, Älskar inte. Själva tanken är att jag ska redovisa en filmisk aspekt som jag älskar, och en jag inte älskar. Det handlar alltså inte om rent hat, utan bara personliga preferenser och fäblesser.

Jag älskar ”The Friedkin Touch".

När Wes Anderson ska beskriva regissören Billy Friedkin i det italienska låtsasprogrammet Monda Monda som hänger med på Criterions Life Aquatic-dvd, gör han det med ordet ”energi”. Detta sammanfattar tjusningen med hans filmer ganska bra, och också det jag själv valt att betitla ”Friedkin Touch”.

Detta innebär filmernas abrupta slut där bilden blir svart i ett par sekunder, för att sedan fyllas av en fet titlescreen och musikalisk bombastik. Hur kan man bättre avsluta en film?

Jag älskar inte: Rättegångsscener.

För ett par dagar sedan var jag och Anksoppa och såg på Chabrols Violette Giftmörderskan. En ganska lyckad film, men med ett outhärdligt tråkigt slut. Violette ska dömas för det brott filmens titel skvallrar om att hon begått, och detta i en ändlös rättegångssekvens blandad med förklarande flashbacks. Jag har ingenting emot rena rättegångsfilmer, men när en film slutar med att alltihopa ska knytas ihop i rätten kan inte mina ben rå för att börja dansa på heltäckningsmattan. Värst är när rättegången tar flera dagar, och de åker tillbaka till fängelset och chillar ett tag innan det är dags igen. Intrigen blir så låst till det rättsliga rummet, och styrt av lag och rätt istället för känslor och impulser.

Till och med Douglas Sirks fantastiska Written on the Wind låter sig sinkas en smula av en lite för lång rättssak. Dock yttras de bevingade orden: ”he needed so much and had so little”. Det önskar jag någon säger om mig när jag lämnat jordelivet. Men på en begravning och inte i rätten.

Månadens Konstnär: Hilma af Klint

2011-01-23T18:09:00.004+01:00

Som ni kanske av rubriceringen märker har denna serie nu bytt namn till Månadens Konstnär istället för Veckans-. Det är helt enkelt inte realistiskt att vartannat inlägg på bloggen ska handla om måleri när det ju för tillfället är en blogg om film.

Denna månad blir det i alla fall mer Svenskt för slanten. Hilma af Klint var en pionjär inom det abstrakta måleriet, med teosofiska och antroposofiska inslag.

Det tredje hjulet

2011-01-19T23:39:00.008+01:00

En hisnande kreativitet lyder här på Trogna Hjärtat just nu. Detta beror på att det är tentatider och jag därför helst hittar på andra saker åt mig själv att göra än att arbeta med just tentan.

Helt apropå recensionen av Green Hornet tänkte jag här bjussa på lite exklusivt bortklippt material. Som många säkert noterat är detta en av de många 3D-filmer som strömmar ut på biograferna just nu. Hur bra denna teknik lyckas brukar noteras i recensioner av dessa filmer, men jag valde att helt bortse från detta eftersom jag inte tyckte detta tillförde filmen någonting utöver en lätt huvudvärk.

Jag tycker det börjar bli hög tid att avfärda denna högst irriterande fluga snart. Hur har man kunnat lura en hel värld att ta på sig fåniga plastglasögon för att se ett plåster eller höstlöv sticka ut några simulerade centimeter ur duken? Jag antar att det är någon slags kartellbildning storbolagen ägnar sig åt för att motivera folk att gå till biograferna istället för att tanka hem.

3D på 20-talet

Tekniken är på intet sätt ny, har funnits i över sextio år. Redan 1954 kunde vi i Hitchcocks Dial M for Murder se en polis slå en nolla hela vägen till polisen, i hela tre dimensioner. Publik och bransch har gång på gång avfärdat denna illusionsteknik, men likt en osalig ande vägrar den vila i sin grav.

Nintendo fick kalla tillbaka sin 3D-maskin Virtual Boy eftersom den framkallade obotlig migrän hos den som spelade mer än en kvart. Spelen var dessutom taffliga remakes av redan existerande sådana, med den extra dimensionen som enda ursäkt.

Så är även fallet med många av filmerna som använder sig av denna teknik som befogar nya framstressade dimensioner i redan trötta filmsviter som annars kanske skulle vilat i frid. Unikt tillfälle att göra en tredje del i en serie, och epitera ett vitsigt D i titeln. På köpet får vi ännu mera lusiga datoranimationer, och ändlösa Mosquito-berg-och-dal-banor vars ända syfte är att förundra. Ett verktyg för ännu ytligare filmer vill säga.

-"Jag kan göra en film för 30,000", sa Paul Morrissey.

-"Gör två för 60,000, och i 3D!", replikerade Carlo Ponti

Och tekniken känns inte ens färdigutvecklad ens. Ofta är bilden svår att fokusera i, och många av konturerna är suddiga. Detta skapar oroligheter i hjärnan, och inte sällan lämnar jag biografen med en yrselkänsla. Något redan artificiellt blir av detta tilltag ännu mera artificiellt. Jag har inte sett en enda film i 3D som jag inte hellre hade sett i 2D.

Säkert finns det folk som tvärtemot mig tycker att dessa filmer är häftiga och medryckande, och att de inte alls är jobbiga att titta på. Men ofrånkomligen är detta inte mer än en ny teknik. När människor blivit vana och slutat sträcka sig efter utstickande Disney-loggor, så borde intresset förhoppningsvis falna.

I spåkulan

2011-01-19T20:06:00.003+01:00

Den som vill uppleva framtiden redan idag kan gå in på Tellusfilm och läsa recensionerna av fredagens filmer. Another Year, Green Hornet, Love and other drugs och Welcome to the Rielys finns recenserade.

Ekobrottslingen Hulot

2011-01-19T19:20:00.004+01:00

Vid omtitten av "Mon Oncle" spreds nytt ljus över den skenbart sympatiske Hulot och hans skumraskiga förehavanden inom miljöförbrytarsektorn. Under filmens lopp roar han sig med att slänga skräp i naturen, vandalisera grönområden, kasta brinnande tändstickor ut genom fönstret, dumpa plast i vattnet , samt att flyga inrikes.

Hulot har "graffat" sin "tag"

Den Sociala Leken

2011-01-14T14:20:00.004+01:00

"Film är bäst på bio”, heter det ju som bekant. Och man kan ju inte göra mycket annat än att skriva under på den tesen. Dock förefaller det ju egentligen en smula paradoxalt att någonting så introvert som filmtittande ska vara ett kollektivt nöje. Det vore egentligen rimligare att umgås genom samtala eller gå ut och dansa, men få saker förenar människor som när de ser en film tillsammans. I biorummet sitter människorna, i bästa fall, interaktionslöst och tittar på en duk. Hemma pratar man ofta med varandra, och kommenterar filmen. Men hela tanken med biorummet är att man ska slippa alla andra yttre element än just filmen själv.

Men det finns helt klart en koppling åskådarna sinsemellan, på ett högre plan. När jag ser om en film med en vän, väljer jag gärna en som vännen inte redan har sett. Att se en film med någon som ser den för första gången, är på många sätt även som att se filmen första gången själv. Jag ser filmen utifrån det perspektiv jag antar min medtittare ser den från. På samma sätt kan en upplevelse sänkas av att jag tror att min vän inte uppskattar filmen. Detta ogillande kan uppfattas av små tecken som att personen vrider sig i stolen, men också helt utan fysisk kommunikation.

Att se en film innebär för mig föredömligen att glömma bort mig själv. ”You make me forget myself”, som ju Lou Reed sjunger i den världsberömda låten. Men det är min egen kroppslighet jag glömmer bort, snarare än mitt sinne. Jag tillämpar mina egna erfarenheter och min livssituation på filmen, känner och uppfattar den därefter.

På samma sätt upplever jag att alla andra åskådares medvetanden strömmar in i duken och interagerar både med filmen och mig. Ser jag en komedi som ingen annan tycker är rolig, tycker jag förmodligen inte heller att den är lika rolig som om alla skulle älskat den.

En rolig komedi blir aldrig lika rolig som när man ser den i ett rum fyllt av skrattande människor. Detta blev jag smärtsamt medveten om när jag i julas såg Bringing up Baby allena. Jag insåg att det var en hemskt skojig film, men skrattade aldrig. Mitt intellekt tänkte, ”det här är en rolig film”, men skrattet är en kollektiv mekanism. Jag kommer ständigt att tänka på den nu legendariska visningen av Marxbrödernas Anksoppa på Roxy Bio i Visby. Publiken fullkomligt skrattade ihjäl sig, och jag med dem. Tillsammans rullade vi flabbande hem över kullerstenarna. En eufori som höll i sig hela dagen, och som jag än idag kan glädjas över.

Det finns få saker jag finner njurbarare att göra med min älskade än att se en riktigt bra film, vilket borde vara det ultimata beviset på att det finns något mer därtill än att sitta tyst och glo på en duk. Därför ser jag otroligt mycket fram emot att få se en av mina favoriter Playtime på cinemateket tillsammans med en förhoppningsvis lika exalterad publik.

Struntmakarna

2011-01-13T23:50:00.010+01:00

Bildmakarna är en film som gestaltar ett högst fiktivt möte mellan fyra historiska gestalter; Tora Teje (Elin Klinga), Julius Jaenzon (Carl Magnus Dellow), Selma Lagerlöf (Anita Björk) och Victor Sjöström (Carl Magnus Dellow). Detta möte tar plats under en demonstrationsvisning av den kommande filmiska adaptationen av Lagerlöfs Körlkarlen (Victor Sjöström, 1924). Konflikter uppstår i samband med att Tora Teje, som tycks ha förhållanden med de båda männen, begär Selma Lagerlöf en redovisning av bokens relation till hennes verkliga liv. Detta inbjuder till en lång och närgången koversation mellan de båda, som sedan kommer ha en förödande effekt på alla karaktärernas respektive relationer. Tematiken i Bildmakarna kretsar mycket kring det sentimentala värdet hos ett verk, och vem det egentligen tillhör. Lika mycket handlar filmen också om könsmotsättningar, och filmens psykoanalytiska förmågor.

Den grundläggande förutsättningen för Bildmakarna är antagandet att Körlkarlen som historia betraktat är ett pekoral, men att Selma Lagerlöf höll detta som sitt främsta verk tack vare biografiska värden hon aldrig delade med sig av. Tora Teje blir i filmen rasande över att Selma Lagerlöf inte berättar för henne vad boken egentligen betyder, då hon också berörts mycket av den. Victor Sjöström anses ha mer egoistiska skäl att göra sin film, att kunna röna konstnärliga framgångar. Han anklagas för att försöka ”meka fram en själ”, även fast han också säger sig ha terapeutiska intressen i att skapa filmen då hans far var alkoholist. Ingen tvivel råder ändå om att kvinnan underställs mannen i en konstnärlig hierarki där mannen skapar och kvinnan endast deltar som en kropp och röst åt mannen. ”Dominant Cinema deploys unconcious mechanisms in which the image of woman functions as a signifier of sexual difference, confirming man as subject and maker of meaning.", skriver Patricia White.

Bilden av kvinnan är i filmen objektifierad. Tora Teje är uppenbart sexualiserad och ett klart offer för den manliga blicken, samtidigt som hon själv är medveten om detta. I en av filmens scener sitter Victor Sjöström efter arbetstid kvar i maskinrummet och tittar på gamla provtagningar till Erotikon (Mauritz Stiller, 1920) föreställandes en kråmande Tora Teje. Sjöström har i tidigare av filmens scener setts ta tydligt avstånd till Teje, men lever i hemlighet genom filmen ut sina sexuella fantasier. Denna voyeuristiska aktivitet gör att han slipper de emotionella biverkningar som åskådandet av den levande personen hade inneburit, då han är garanterad att filmdukens Teje aldrig kan syna honom tillbaka. Enligt Barbara Creed: ”The cinematic scene can not return the spectators gaze." Även Selma Lagerlöf använder filmen för att ge uttryck för sina outtryckta känslor inför sin egen far då hon i filmens sista scen går fram till bioduken och stryker en av filmens alkoholiserade gestalter längs kinden. Denna ”gaze” skiljer sig från Sjöströms genom att den inte är sexuell i sitt uttryck, men har ändå likheten att uttrycka saker som de stängt in inom sig i det faktiska livet.

Flera av scenerna i Bildmakarna är liknande scener där filmens karaktärer tittar på den vita duken och de bilder som där målas upp. Istället för att vi som åskådare endast får ta del av de filmiska bilderna på duken på duken, fokuserar kameran upprepligen på deras betraktande ansikten som liknar dem ur någon som genomgår ett trans eller hypnos, ett totalt uppslukande av filmen. Det är ett typiskt Bergmanskt grepp detta fokus på åskådaren, och den drömlika kraften hos biografen, teatern eller varför inte nattvarden. Christian Metz har skrivit mycket djupgående om filmens metapsykologiska dragningskraft. Han förklarar: ”The adult spectator, who belongs to a social group that watches films seated and silent-he, in short (that other sort of native), who is neither a child nor childlike-finds himself without defenses, if the film touches him profoundly or if he is in a state of fatigue or emotional turmoil, etc., against those brief moments of mental seesawing which each of us has experienced and which bring him a step closer to true illusion.” Filmens likhet med dagdrömmen gör åskådarskapet än mer intressant ur en psykoanalytisk ståndpunkt. I åskådarens passivitet och den samtidiga undermedvetna verksamheten finns det fortfarande mycket att forska i.

Selma Lagerlöf begränsas till att enbart vara en rundlagd sagotant, även om både filmen och historien tydligt gör sig gällande att hon var långt mer komplex som person. I flera scener av filmen förstår man att hon avsiktligt skapat denna mystifiering och ikonisering. Victor Sjöström hävdar i ett tillfälle i filmen att han vill att hans film ska bli ett verk som lever kvar när Selma Lagerlöf sedan länge är bortglömd. Detta återanknyter till tidigare nämnda diskurs angående konstverkets äganderätt, och kvinnans konstnärliga underordnande gentemot mannen. Fallet Lagerlöf intensifieras dock tack vare att vi idag mer eller mindre vet att hennes sexuella läggning lutade mer åt homosexualitet. Genom hela filmen tillåts hon ha en ståndpunkt och auktoritet som annars tenderar begränsas till mannen. Det råder aldrig några tvivel om att hon är den verkliga herren över visningsrummet som är filmens skådeplats. I hennes konversationer med Teje angående deras familjesituationer uttrycker de båda en nästintill manlig oidepal längtan efter att konkurera ut sina respektive fäder och överta deras samhällsliga status. Vi kan också ana en förtjusning hos Lagerlöf gentemot Teje som lätt skulle kunna queerläsas, men också ses som en slags manlig blick som görs möjlig tack vare hennes förmodade sexuella läggning.

Lika närvarande som (genom än mer ambivalenta) konflikten mellan de båda kvinnorna, står den mellan männen och kvinnan. Helt klart är att Sjöström ser både Teje och Lagerlöf som hot mot den ställning hans manlighet betryggat honom med. Till Lagerlöf eftersom hon kan sägas vara upphovsmannen till det konstverk han anser vara sitt eget, och till Teje eftersom hon utgör en sexuell och självständig styrka som kan kategoriseras under termen kastrationsångest. ”When the boy mistakenly imagines his mother (sisters, woman) is castrated, his immediate response is to disavow what he has seen; he thinks that she has been castrated, but he simultaneously knows that this is not true."(Återigen Creed) När de två kvinnorna sammansluter i en slags pakt finner Sjöström hotbilden alarmerande växande. Sjöström uttrycker i en scen att han inte är ute efter den sexuella spänningen mellan honom och Teje, utan förhållandet med hans fru som får honom att känna sig som ett foster insvept i tryggheten av fostervätskan. Detta instämmer väl med Freuds teorier om det så kallade spegelstadiet där det nyfödda barnet fortfarande inte blivit kapabelt att se sig själv som en självständig individ. Vid anblicken av sin egen spegelbild ser barnet sig själv som samma varelse som modern, detta kan bero på den korta tid som förflutit sedan den absoluta föreningen i det trygga fostervattnet. Sjöström är rädd för kvinnan som en självständig varelse som han saknar förankring till med en bildlig navelsträng, utan vill hellre betrakta henne som en symbol för moderlig trygghet.

Visste ni att...

2011-01-13T00:02:00.002+01:00

Om man vänder upp och ner på Christer Sjögren så blir han Arnold Schwarzenegger?

Veckans Konstnär: Odd Nedrum

2011-01-10T22:06:00.007+01:00

Nu jävlar kör vi igen!

Jag har varit i exil ute i skogen ett tag och spelat in en ny skiva med mitt nya band. Detta trogna men tröga hjärta har därför legat i en bekvämlig dvala. Jag kickstartar med att på samma gång återuppväcka den gamla älskade följetången Veckans Konstnär med ett purfärskt avsnitt. Denna vecka ska jag ut på djupa vatten och behandla en så kallad samtidskonstnär.

De som älskar Caravaggio och Rembrandt, men är ute efter något lite mer up to date, bör se hit! Odd Nedrum är nästan Svensk för han är född på blåvit jord. Men sedan flyttade han till grannlandet Norge (som om de inte hade tillräckligt mycket högvördig konst) och började verka.

Han kallar sin egen konst "figurativ kitsch", och det kan man ju mycket väl kalla den. Men nu ska jag bespara er allt pladder, för det finns ändå på wikipedia för den blötnäse . Och jag ska ägna mig åt det jag gör allra bäst, nämligen visa bildspel.

Naturromantik i Eric Rohmers filmer

2011-01-02T17:08:00.016+01:00

Den som en gång sett en film av Eric Rohmer lär knappast ha undgått den stora portion naturlyrik denne regissör bjuder på. Filmerna handlar alltid om människor, och relationerna dem emellan, men skådeplatsen är alltid en lika viktig aktör i hans jordnära dramer.

Men med detta innebär i Rohmers fall inte bara träd, stenar och vatten- utan även det vi människor skapat. Han fångar städerna med en naturfotografs öga. All miljö är lika viktig, eftersom denna i så stor grad återspeglar de människor som befolkar den. Inte helt oväntat intresserade sig Rohmer mycket för Carl Theodor Dreyer's filmer där rekvisita och omgivningar berättar lika mycket om människorna som orden gör.

Ljuden är viktiga för att skapa bilden av staden eller naturen. Ljudbilden är relativt avskalad i bägge fallen, och gör inte så stor skillnad på artificiell omgivning och naturlig. När filmen förflyttar sig mellan stad och land är det snarare det människornas attityd som förändras snarare än omgivningens.

Många av Rohmers filmer utspelar sig på Paris gator, däribland hans tidiga filmer såsom I lejonets tecken eller Suzannes Karriär. Men det är skillnad på Rohmers användande av staden från exempelvis Godards eller Truffauts. Man kan säga att Rohmer använder Paris som om de vore en jättelik studio. Detta gäller även när han filmar naturen. Han känner sina omgivningar så väl att de lika gärna skulle kunna vara skapta endast för ändamålet. På så vis kanske det tillsynes stora steget mellan de naturtrogna filmerna till de totalt konstruerade Perceval och The Lady and the Duke kan förklaras.

I den tidiga kortfilmen Nadja i Paris flanerar utbytesstudenten i titelrollen i titelstaden. Hon tar sig till Parc des Buttes Chaumont, vilken är signifikant för regissörens måleriska miljöanvändning. Detta är en jättelik park, skapad av människan men för att efterlikna naturen. Därför är det kanske inte så konstigt att det är just till denna park han återvänder 17 år senare i filmen Flygarens Hustru.

En kvinna har gått upp för trappan

2011-01-01T10:58:00.007+01:00

Grått nytt hår, och välkomna till ännu ett svidande varv runt solen.
Jag inleder barskt med att redovisa för ett av fjolårets sista dödsfall. Det är Japans egen Shirley Temple, Hideko Takamine, som farit till de sälla jaktmarkerna. Vi känner igen henne från filmer av Naruse såväl som Ozu och andra dignitärer. Trogna Hjärtat tackar för ett fint livsverk!

Sista hjälpen

2010-12-24T17:45:00.004+01:00

Internet ligger i ett betryggande koma. Låtom mig kort bryta julefriden med at notifiera er om min senaste i raden julkrönikor. Här får ni en cirkusflicka plåtad av August Sander som en andra julklapp.

MGM-lejonets evolution

2010-12-23T11:31:00.014+01:00

Metro-Goldwyn-Meyer är förmodligen det företag i världen som lyckats bäst med sin logotyp. Det geniala lejonet, som sticker ut huvudet ur en cirkel och ryter, är förmodligen lika välkänt som Musse Piggs figur eller bilden där Einstein sticker ut sin vårtiga tunga.

Men noggranna filmtittare har uppmärksammat att det inte rör sig om ett endaste lejon, utan att djurskådespelaren har bytts ut genom årens lopp lite som med James Bond. Jag tänkte i en kort resumé kasta lite stjärnglans på dessa fem filmhisoriska hjältar.

Slats, 1916-1928

Av namnet att döma är detta ett lejon fullt av attityd och tåga. Men så är inte fallet med denna morgontrötta gestalt som pösigt fyller ut cirkeln och inte ens bryr sig om att ens försöka ryta. Men så var ju filmen stum också så det gjorde inte så mycket. Victor Sjöströms He who get's slapped var den första filmen att använda denna logotyp. Slats dog 1936, hans skinn finns avslitet och upphängt på en vägg i ett museum i Kansas.

Jackie, 1928-1956

Alla har vi väl sett denna behind-the-scenes-bild när vi har rotad bland alla vykort i butiken Vaxkupan i Norrköping. Fotografiet är taget under inspelningarna av det andra MGM-lejonet Jackie. Ljudtekniken var kommen, och det var dags att spela in ett ordentligt vrål . Jackie har försetts med en liten mikrofon framför käften. Hon använde sin konstnärliga frihet och röt ett stilla vrål följt av ett kraftfullare. Till utseendet var Jackie nästan identisk med sin företrädare, vilket ger ett lite tanigare intryck än det lejon vi idag är vana att se.

Redan vid detta tidiga stadium exprimenterade man även med ett tjockare lejon. Coffee och Telly spelades in med olika färgtekniker och användes bara i ett fåtal filmer. Störst chans att få se dessa udda fåglar har man om man tittar på en tidig tecknad film, eftersom dessa inte sällan var i färg.

Tanner, 1934-1956

Tanner var den första riktiga stjärnan av färgfilmslejonen, och dök under sin verksamma tid upp i samtliga färgproduktioner (förutom undantagsfall som Trollkarlen från Oz som började och slutade i Sepia), medan Jackie fortsatte ta hand om de monokroma filmerna från åren. Tanner var tränad av samma tränare som Jackie och bjuder därför på ett verkligt skrämmande skrik. Alla Tanner-älskare ute i stugorna bör försöka få tag på kortfilmsserien Traveltalks där vart och ett av avsnitten inleds med en förlängd sekvens där han ryter hela fyra gånger!

George, 1956-1958
George gjorde ett kort men minnesvärt inhopp i Mgm-lejonens späckade historia. Vissa människor kallar George för "Bob" eller "Jackie 2" av någon anledning. George hade den största manen någonsin i MGMs historia, och var mycket uppskattad bland fansen. Det spelades in tre varianter: en där George ryter mot kameran, en där han ryter åt höger, och en med en blå bakgrund.

Leo, 1957-Nutid

Många kallar alla lejonen för Leo. Det kanske säger något om hur omåttligt populär nytillskottet i familjen har blivit. Detta är helt klart det frodigaste lejonet, och med det kraftfullaste rytet. Men vissa motståndskämpar har kallat Leo för "artificiell" eller "Själlös". Och visst ger han väl ett aningen mer steroidiserat intryck än exempelvis Jackie. 1995 remixade man rytet till ett ännu mer monsturöst. 2008 uppdaterade man återigen ljudet, och gjorde guldramen ännu guldigare.

Och på youtube har någon snäll människa gjort en video med flera av lejonen.

Den moderna medelklassförälderns klagan

2010-12-20T23:14:00.002+01:00

"Du tittar så mycket på tv att du kommer att få 16:9-ögon!"

The Greatest Film (N)ever Made!

2010-12-16T22:27:00.012+01:00

Som visionär konstnär kan det ibland vara kärvt att få loss stålar för att förverkliga sin dröm. Många av våra största filmregissörer startade projekt de inte lyckades fullborda. Här kommer tre filmer jag kan gråta över inte blev verklighet.

Jacques Tati - Confusion/L'Illusionniste

Jacques Tati skulle följa upp svenskproducerade cirkusfilmen Parade med en film som ingen ville betala. Filmen skulle heta Confusion och utspela sig i en fransk stad inte olik den i (världens kanske bästa film) Playtime. Till denna modernistiska plats skulle två amerikanska tv-producenter spelade av bröderna Mael från Sparks. Hulot skulle mördas i första scenen, och filmen var tänkt som en mörk komedi om skärmkultur, kommersialism, politik och kommunikation. Ett färdigt manus ska enligt uppgift finnas för den som mot förmodan skulle vilja plocka upp projektet. Men man bör ju inte förtrösta riktigt än, ty som bekant har ju Sylvain Chomet precis färdigställt sin animerade film L'Illusionniste efter Tatis ofilmade manus.

Robert Bresson -Genesis

Bresson hade en livslång dröm att filmatisera Första Moseboken, som självklart aldrig blev besannad. Det skulle bli en lång tv-film, och hade finansiärer som fick kalla fötter. Filmen skulle skildra mänsklighetens fall och fall, från Eva och Adam till Babels Torn. Precis som man förstår var detta för bra för att kunna bli sant. Det finns en rolig historia som cirkulerar ute i den intellektuella världen. Denna går ut på att Bresson ska spela in sin Genesis, har byggt en jättelik ark och samlat två exemplar av alla världens djurarter på den. Bresson ställer själv in kameran länge och noga. När fotografen tittar i sökaren utbrister han: ”Men man ser ju bara djurens fötter!”

Bresson tittar på honom med ett självbelåtet leende, och replikerar: ”exakt!”

Carl Theodor Dreyer – Jesus

En annan religiös regissör var ju allas vår Dreyer, som la minst lika mycket tid på att filmatisera en annan biblisk passage. Dreyer ville attackera Jesu liv från nya infallsvinklar. Kristus skulle skildras som en människa snarare än ett helgon, och leva med naturen snarare än att stå över denna. Precis som i Berlininspelade Die Gezeichneten (1922) skulle filmen innehålla ett pro-semitiskt budskap, och Jesus skulle vara en jude bland judar. De som läst manuset anser det vara ett mästerverk, men hur slutresultatet skulle blivit kan vi bara reflektera utöver. På nystartade officiella Dreyersidan har Jens Nysten skrivit en intressant text om manuset.

Poem

2010-12-16T13:43:00.001+01:00

Och åren gick och
han dog

och hon dog

De kremerades och
hälldes
i samma urna
sedan skakade man den och
Det var det

Bressons Händer

2010-12-15T00:03:00.008+01:00

Sitter och bläddrar simultant på nätets filmbloggar och i Chaplin#2 1985. Bloggen Anksoppa skriver om Godards händer, och tidningen om Bressons (i spännande artikeln Handens Historia). Här kommer ett par av den senares.

Missa inte uppföljaren Bressons fötter!

Veckans konstnär: Odilon Redon

2010-12-09T13:25:00.009+01:00

Nu mina kära vänner ska ni få se någonting alldeles exceptionellt fint, nämligen Odilon Redons skimrande bildvärld. Ur hinduismens hjärtskärande berättelser och Baudelaires Onda Blommor sprang hans poetiska post-impressionistiska teckningar och målningar. Den som vill skola sig ännu mer på ämnet kan föredömligen bege sig till denna mer eller mindre officiella hemsida. Här kommer det sedvanliga bildspelet:

Sex

2010-12-02T22:44:00.002+01:00

Sex biorecensioner denna vecka på finkulturens högborg Tellusfilm. Bara en sån sak.

Ikonologi

2010-12-02T12:14:00.006+01:00

I Billy Wilders film Flickan Ovanpå försöker en gift man motstå den nyinflyttade blondingrannen medan frugan och sonen är på semester. I ett frustrerat ögonblick avslöjar han ironiskt att han har en ung blondin i lägenheten , ”And it might as well be Marilyn Monroe!” Och det är just Marilyn som står och rostar frukostbröd i hans kök. Med en annan skådespelare hade detta skämt varit otänkbart. Monroe var och är en ikon.

Andra kvinnliga ikoner är Sophia Loren och Brigitte Bardot. Gemensamt för dessa är att de inte uttrycker någonting utöver sin kurviga kroppslighet. Antingen är dessa skådespelare bara mediokra, eftersom de ständigt bara korkat skriker eller poserar ”sexigt”, eller så är det rollerna som är usla.

Den goda, den onde och den fula

När det kommer till män av samma dignitet, såsom Dean, Bogart eller Brando, handlar det mer om stil och djärvhet än utseende. Vi borde snart nå till en stund i historien då dessa vulgära våp inte längre anses som vackra, utan bara pinsamma. Och nöja oss med de kvinnor vars integritet inte bara satt i bröstmåttet. Exempelvis Lillian Gish, Ingrid Bergman eller Lauren Bacall.

Att vara vacker handlar inte mycket om hur man verkligen ser ut, utan hur man använder sig av sin kropp och sitt intellekt. Att fnissa flickaktigt och lägga huvudet känns inte speciellt hett längre. Sånt får man nuförtiden på MTV eller i herrtidningarna.

Veckans Konstnär: Olof Sager-Nelson

2010-11-29T11:53:00.007+01:00

Men se, ett nytt inslag!
Jag tänkte veckligen visa några bilder av en konstnär jag tycker är bra. Syftet är oklart, men bilderna kan vara fotografier, målningar eller vad som helst.

Vi börjar med vår Svenske starke man Olof Sager-Nelson som var inspirerad av symboliken och Brüggeromantiken. Han var en av de otaliga stipendiaterna som fick åka till Frankrike och studera de ädla konsterna. Hans konst kännetecknas av de mörka färgerna ofta i en subtil olivgrön nyans. Dessvärre gick han, som de flesta stora konstnärerna, en för tidig död till mötes. TBC i Algeriet 28 år gammal. Därför är inte produktionen så omfattande, men likväl betydande.
Vill man kika på dessa två målningar i verkligheten kan man bege sig till Thielska Galleriet respektive Nationalmuseum.

Vackrare än vit magnolia

2010-11-25T00:38:00.007+01:00

Innan kulturhusets mediedisk klappade igen för hundrade ombygnationen i raden, gick det att tillgå gratis litteratur. Jag snappade åt mig en hel del schysst ögongodis. Däribland en fin katalog med färgbilder från National Gallery i Washington och diktboken Labyrint av Ebba Lindqvist. Den senare har jag just tuggat mig igenom till och från filmfestivalen.

Till en början kände jag att texten hade åldrats med ovärdighet, av tiden blåsts upp och blivit för mycket. Men efter en stunds läsande transformerades texten, eller jag, och allt var vackert och rörande. Det är en uppgiven och mörk samling dikter, men försoningen finns där mitt i allt det hopplösa och förgängliga. Skör naturlyrik när den är som bäst.

Eller för att rycka ut en passage:

Denna blomma vill jag sända dig.
Vit som alabaster, bländande,
skall den brista ut i mörkret nära dig.
Du skall sträcka dina händer
efter den,
känna doften ifrån kalken
genomströmma dig,
blad för blad – som för vinden flämtande.
Trasig ligger blomman nu vid mina fötter.
Men jag vet, att den var nära dig.

Val i Festen

2010-11-23T11:59:00.005+01:00

Någon slags ungefärlig halvleksrapport. Ungefärlig därför att mer än hälften redan passerat. Jag har sett en del alltså. Tänkte tipsa lite om vad man kan se och inte se, för att göra livet lättare för eventuella hypotetiska personer som skulle kunna tänkas behöva det.

Utan att analysera den pågående Stockholms Filmfestival vidare djuplodande, är det lätt att se sensationalistiska tendenser som genomsyrar stora delar av utbudet. Detta yttrar sig oftast i vulgära inslag som incest, våldtäkt, mord eller annan terror. Denna likriktning börjar göra det tröttsamt att se tretalet filmer dagligen. I Saw the Devil var så enkelspårigt våldsorienterad att den rättfärdigade en av mina lätträknade walkouts efter blott tjugo minuter. Höstmörkret behöver lysas upp, inte befästas av illvilliga stålblåa filmer med misantropisk världsbild.

Och appropå människohat har ju Jean-Luc Godards Filme Socialisme haft bejublad premiär. En mördande tråkig och nonchalant, men för vissa säkert givande odyssé genom mänsklighetens eskalerande förfall.

Inte misantropisk

Men nu ska det plockas russin, ty det finns ett gäng. Wang Bings The Ditch var visserligen lika plågande som den gängse festivalfilmen, men ack så mycket mer givande. Another Year och Cold Weather bjuder bägge på underbart välutförda karaktärsteckningar utan att en enda höna sodomiseras. Inte heller Monsters bör missas, en film som skulle kunna bli en postapokalyptisk kliché, men istället är en prunkande roadmovie om främlingsfientlighet.

Festivalen fortsätter, och så även jag.