fredag 8 mars 2013

Konsensus varje dag

Paul Thomas Andersons The Master. En film av klassiska mått. En film som, åtminstone på hemmaplan, fick ett ganska ljummet mottagande. Kritiken riktades till stor del mot bristen på intrig och dramaturgi. Inga svar erbjuds, inga försoningar, och ingen lär sig några självklara läxor. Fint så.

Jag upplever detta som en genomgående hets i dagens filmklimat,att filmerna måste vara lättlästa och handla om nåtLivet handlar inte om nåt, men är ändå det mest konkreta vi har.
När jag tittar på äldre filmer förstår jag att det inte alltid har varit på detta vis. Lawrence of Arabia tuffar på i tre och en halv timma, och även om det finns mycket att utvinna, rör det sig snarare om en serie händelser, än en stringent valform.


man utan egenskaper

Jag tror att det ambivalenta berättandet var ett arv 
från litteraturen,
som avtagit i takt med att film börjat formulera sig själv som konstformRomaner är mer sällan [kanske främst tack vare sin längd (sic!)] begränsade till ett antal vändpunkter och nyckelscener.

Eller för att låta John Steinbeck summera saken:

Pilon complained, "It is not a good story. There are too many meanings and too many lessons in it. Some of those lessons are opposite. There is not a story to take into your head. It proves nothing."

"I like it," said Pablo. "I like it because it hasn't any meaning you can see, and still it does seem to mean something, I can't tell what."

(ur: Tortilla Flat)