söndag 10 februari 2013

Festivalrapport: Göteborgs filmfestival 2013

Den tjugonionde oktober 1865 påträffades en sjutton meter lång val strandad i Askimviken utanför Göteborg.  Med hjälp av tre ångbåtar lyckades man föra kadavret till ett varv där den flåddes och nitades fast på en träställning. Zoo-intendent August Wilhelm Malm döpte den nya arten till Balaenoptera carolinae efter sin hustru, men tvingades snart inse att det rörde sig om en ung blåval. Inuti valens buk inrättades ett enklare café där punsch serverades. Kroppen släpades runt med häst och vagn i Europa, och rönte stor framgång. Till Kungsträdgården i Stockholm kom 36 000 besökare för att beskåda kuriositeten.  



Idag återfinns valen på Göteborgs Naturhistoriska museum, men har förseglats sedan ett älskande par upptäckts däri av en snopen säkerhetsvakt. På valdagen och valborgsmässoafton öppnas käftarna tillfälligt för den som vill känna på hur Jona hade det i Bibeln.  

Den tjugofemte januari 2013 öppnades portarna till den årliga filmfestivalen i samma stad. Voyeurer från Sverige och utlandet vallfärdade för att kunna beskåda tillresta filmer och filmskapare. 

Bestiaire av Denis Côté är en naturfilm, men unik i bemärkelsen att den endast fokuserar på djur i fångenskap. Det är smärtsamt att bevittna lejon skaka galler och zebror halka runt i minimala burar. Att inte inläsa mänskliga känslor i djuren blir omöjligt, och filmen framstår därför kanske främst som en fängelsefilm. De statiska bildvinklarna gör det omöjligt att förbise skulden i betraktandet. Samtidigt som vi förfasas är det omöjligt att inte därtill förundras av de kuvade bestarna. 






Mer djur blir det i Leviathan, som även knyter an till festivalstadens maritima historia. Filmen som skildrar livet på en fiskebåt genom dussintals minimala kameror, har hypats rikligt av festivalrävar från exempelvis detta magasin. Tyvärr känns det mer som en teknikdemo än en film, och bildurval och klipplängder känns snarare ursäktande än befogade. Filmen i mitt huvud innan jag sett den var vägar bättre än den äkta varan. Dessutom har den begåvats med årtiondets kanske fulaste typografiska profil. 

Besvikelse: kan man minst sagt betitla Harmony Korines fasansfulla Spring Breakers. Ett fullsatt chalmers gör feberdrömmen till en mardröm, och det är tur att nödutgångarnas (annars störande) gröna sken lyser tryggt någon meter från dukens ändar. Det är olidligt att behöva stirra på reklamfilmsestetika bikinibrudar i två timmar, genom samma lins som en förmodat frustande stöndande snuskgubbe. Visst är det hela gjort med en tydlig ironi och avsky, men bristen på mänsklighet gör upplevelsen ännu mer poänglös. 

En annan flopp är Peter Greenaways nya Goltzius and the Pelican Company som även den behandlar voyeurismens mekanismer. Regissören gör det mesta som hen alltid gjort, men tyvärr är resultatet bara platt och tramsigt.  Greenaway har väl aldrig förknippats med smakfulla bilder, men det finns tydligen någon slags fysisk gräns för hur många picture-in-pictures och svävade textrutor en film kan belastas med innan det mänskliga ögat börjar blöda. Estetiken känns igen från de tidiga dataspelens mellansekvenser, vilket knappast är ett gott omdöme.  

Tack och lov finns det mer finstämda filmer att titta på. Sueño y silencio av Jamie Rosales är en uppvisning i gott omdöme. Efter så många digitala framställningar är det uppfriskande att koppla av med lite härlig 35mm, och dessutom svartvitt. Detta återhållsamma familjedrama skippar helt sensationalismen, och klipper helt enkelt bort de scener som andra filmer hade gottat sig mest i. Kvar blir ett skelett av levande tystnader och pauser. 

Mia Engberg förtjänar ett speciellt omnämnande för att hon håller essäfilmstraditionen vid liv. Belleville Baby är en Chris- Markerfilm som Marguerite Duras skulle gjort den. Värdet har plockats bort från den enskilda bilden, och snarare står ordet för minnena, organiska med varje återberättande 




Fogo heter en annan film som minner om svunna tider. Berättelsen kretsar kring några tystlåtna män (och en kvinna) på den avfolkade kanadensiska ön med samma namn som filmen. De äter potatis och hugger ved. Väderpinade ansikten och landskap. Flahertys arv vilar tungt när människa ställs mot natur. Filmmakarna har skapat ett narrativ av dokumentära beståndsdelar i nära samarbete med huvudrollsinnehavarna. 

Paradise: Liebe av Ulrich Seidl använder sig av den töjbara verkligheten på ett liknande sätt. En österrikisk kvinna åker till Kenya i hopp om att finna kärleken, men finner bara sex och svek. Känslokramande film där Seidl finner en (aningen) mer ömsint sida. Det är imponerande att stilisering och rimlighet kan rymmas inom ramen för samma bilder. 

Så med orden djur, natur och åskådarskap – sammanfattas enklast årets filmfestival i Göteborg. Cirkusen drar vidare, och kvar ligger Carolinae och längtar efter valborg.