onsdag 30 oktober 2013

noxin



profetisk reklamfilm från det glada 90-talet

tisdag 27 augusti 2013

i ett osammanhängande samtal med sig själv

Nina Björk inleder sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar med att introducera en analysmodell baserad på Disneyfilmens och Kapitalismens attribut. Det kapitalistiska systemet används här som förklaringsmodell för filmernas dramaturgi, och motiverar karaktärernas strävan mot nya höjder. Det går också att vända på steken, upphöja personliga handlingar till allmän lag, och genom Disneyfilmen analysera vår hegemoni.

Disneyfilmen kretsar ofta kring en stark individ med tydligt utkristalliserade drömmar och mål. Dessa drömmar är alltid (sic.) av personlig art, och handlar sällan om att omstörta ett samhällssystem. Tvärtemot slutar filmerna alltid i samma politiska klimat där de börjat. Hjälten har förmodligen gått från rännsten till kungdom, men på vägen dit istället förpassat kungen till rännsten. För att något nytt ska kunna uppstå, måste något annat bli gammalt och bytas ut. Diktaturen är intakt, men det självstabiliserande systemet har uppmuntrat en individs strävan att uppnå en bättre värld.

Men det är inte bara filmer copyright-märkta Walt Disney som rättar sig efter en kapitalistisk berättarstruktur. Den traditionella hjälteresan, en dramaturgi som lärs ut på filmskolor och glatt bejakas av en hel industri, bär på dessa värderingar. Strävan efter personlig utveckling, protagonister och antagonister, motgång och medgång – är alla sprungna ur en tävlingsinriktad värdegrund där någon måste vara bäst och någon annan sämst. Handlingar har inget existensberättigande i sig själva, utan räknas först om de leder till en större utveckling eller belöning.

Woody Allen är en regissör som sällan är uttalat politisk, men Blue Jasmine är helt klart givande med förestående tankeverksamhet i bagaget. Filmens titelperson, Jasmine har (ur tillväxtens ögon) gått från lyckande till misslyckande. Ändå fortsätter hon vara tillgiven det system som just svikit henne, förmodligen för att det är det enda hon känner till. Gång på gång ger hon sin fattiga(re) syster kommentarer i stil med:

”-Hur kan du leva så här?”, eller ”-Hur kan du gå ut med sådana loosers?”.

Detta handlande är ologiska ur ett humanistiskt hänseende, men fullt begripliga med kapitalismen som måttstock. Därför både förstår vi henne, och förstår henne inte.

I tillbakablickar tar vi del av Jasmines tid på toppen, ett luftslott hon visar sig varit fullt medveten om. Hon förstår hela tiden att makens affärer knappast är etiskt försvarbara, och att hennes leverne går ut på att trycka ner andra (omedelbart gestaltade av systern).

”Jasmine är väldigt bra på att inte se saker”,
 säger systern efter att ha sett hennes make kyssa en annan kvinna på öppen gata.

På samma sätt känner vi alla till, men väljer att blunda för, (exempelvis:) den ständiga tillväxtens behov av fler resurser än planeten har att tillgå. Jasmine agerar inte mot samhällets orättvisor förrän hennes egen tillvaro hotas. Då visar sig bubblan vara mycket enkel att spräcka; endast ett telefonsamtal sätter maken bakom galler.

Och här känner vi igen Allen, i självillusionen. I You will meet a tall dark stranger är den andliga damen vinnaren, eftersom hon lurar sig själv att hon är lycklig, och därmed också är lycklig. Och som påle i ögat är ekonomin högst framgångsrik. Bekvämligheten i att kunna mäta sin lycka i tillgångar, skapar ordning i den existens som annars lätt framstår ostrukturerad eller meningslös.

Enligt ett så uttalat värderingssystem framstår ekonomiskt meningslösa saker vedertaget meningslösa, även om de inte är mer meningslösa än någonting annat. Men vi känner ändå Jasmines beteende som destruktivt, och förstår att hon skulle spara sitt vansinne med ett annat tankesätt. Gång på gång trycks hon ner av patriarkatet, ekonomin och sina egna drömmar, men likväl reser hon sig upp och fortsätter jaga samma regnbåge.

På detta sätt är Jasmine en mönsterinvånare, aldrig nöjd, men alltid villig att se sig själv som det som måste förbättras och förändras. Hon ökar dagligdosen antidepressiva piller, och ser sina medmänniskor som trappsteg i självuppfyllandets ädla tjänst. Precis som i Disneyfilmen slutar Blue Jasmine i samma samhällsliga tillstånd som den började. Skillnaden är att vår hjälte här sitter och tuggar fradga på en parkbänk, i ett osammanhängande samtal med sig själv.

lördag 20 april 2013

celestial navigation (the movie)

sommarens inspelningar dokumenterades
tydligen av en lokal talang
och nu ligger
den osminkade sanningen
på youtube
se och le

söndag 14 april 2013

månadens konstnär: ed askew



















ed askew är musiker med rötterna i det sena sextiotalet, men fortfarande verksam.
på hans bandcamp går det att botanisera bland hans otaliga skivsläpp (främst de senare).

som introduktion rekomenderar jag emmelertid den ypperliga dubbeln  "Here We Are Together Again" b /w "Yellow Dollars" .

fredag 8 mars 2013

Konsensus varje dag

Paul Thomas Andersons The Master. En film av klassiska mått. En film som, åtminstone på hemmaplan, fick ett ganska ljummet mottagande. Kritiken riktades till stor del mot bristen på intrig och dramaturgi. Inga svar erbjuds, inga försoningar, och ingen lär sig några självklara läxor. Fint så.

Jag upplever detta som en genomgående hets i dagens filmklimat,att filmerna måste vara lättlästa och handla om nåtLivet handlar inte om nåt, men är ändå det mest konkreta vi har.
När jag tittar på äldre filmer förstår jag att det inte alltid har varit på detta vis. Lawrence of Arabia tuffar på i tre och en halv timma, och även om det finns mycket att utvinna, rör det sig snarare om en serie händelser, än en stringent valform.


man utan egenskaper

Jag tror att det ambivalenta berättandet var ett arv 
från litteraturen,
som avtagit i takt med att film börjat formulera sig själv som konstformRomaner är mer sällan [kanske främst tack vare sin längd (sic!)] begränsade till ett antal vändpunkter och nyckelscener.

Eller för att låta John Steinbeck summera saken:

Pilon complained, "It is not a good story. There are too many meanings and too many lessons in it. Some of those lessons are opposite. There is not a story to take into your head. It proves nothing."

"I like it," said Pablo. "I like it because it hasn't any meaning you can see, and still it does seem to mean something, I can't tell what."

(ur: Tortilla Flat)

söndag 10 februari 2013

Festivalrapport: Göteborgs filmfestival 2013

Den tjugonionde oktober 1865 påträffades en sjutton meter lång val strandad i Askimviken utanför Göteborg.  Med hjälp av tre ångbåtar lyckades man föra kadavret till ett varv där den flåddes och nitades fast på en träställning. Zoo-intendent August Wilhelm Malm döpte den nya arten till Balaenoptera carolinae efter sin hustru, men tvingades snart inse att det rörde sig om en ung blåval. Inuti valens buk inrättades ett enklare café där punsch serverades. Kroppen släpades runt med häst och vagn i Europa, och rönte stor framgång. Till Kungsträdgården i Stockholm kom 36 000 besökare för att beskåda kuriositeten.  



Idag återfinns valen på Göteborgs Naturhistoriska museum, men har förseglats sedan ett älskande par upptäckts däri av en snopen säkerhetsvakt. På valdagen och valborgsmässoafton öppnas käftarna tillfälligt för den som vill känna på hur Jona hade det i Bibeln.  

Den tjugofemte januari 2013 öppnades portarna till den årliga filmfestivalen i samma stad. Voyeurer från Sverige och utlandet vallfärdade för att kunna beskåda tillresta filmer och filmskapare. 

Bestiaire av Denis Côté är en naturfilm, men unik i bemärkelsen att den endast fokuserar på djur i fångenskap. Det är smärtsamt att bevittna lejon skaka galler och zebror halka runt i minimala burar. Att inte inläsa mänskliga känslor i djuren blir omöjligt, och filmen framstår därför kanske främst som en fängelsefilm. De statiska bildvinklarna gör det omöjligt att förbise skulden i betraktandet. Samtidigt som vi förfasas är det omöjligt att inte därtill förundras av de kuvade bestarna. 






Mer djur blir det i Leviathan, som även knyter an till festivalstadens maritima historia. Filmen som skildrar livet på en fiskebåt genom dussintals minimala kameror, har hypats rikligt av festivalrävar från exempelvis detta magasin. Tyvärr känns det mer som en teknikdemo än en film, och bildurval och klipplängder känns snarare ursäktande än befogade. Filmen i mitt huvud innan jag sett den var vägar bättre än den äkta varan. Dessutom har den begåvats med årtiondets kanske fulaste typografiska profil. 

Besvikelse: kan man minst sagt betitla Harmony Korines fasansfulla Spring Breakers. Ett fullsatt chalmers gör feberdrömmen till en mardröm, och det är tur att nödutgångarnas (annars störande) gröna sken lyser tryggt någon meter från dukens ändar. Det är olidligt att behöva stirra på reklamfilmsestetika bikinibrudar i två timmar, genom samma lins som en förmodat frustande stöndande snuskgubbe. Visst är det hela gjort med en tydlig ironi och avsky, men bristen på mänsklighet gör upplevelsen ännu mer poänglös. 

En annan flopp är Peter Greenaways nya Goltzius and the Pelican Company som även den behandlar voyeurismens mekanismer. Regissören gör det mesta som hen alltid gjort, men tyvärr är resultatet bara platt och tramsigt.  Greenaway har väl aldrig förknippats med smakfulla bilder, men det finns tydligen någon slags fysisk gräns för hur många picture-in-pictures och svävade textrutor en film kan belastas med innan det mänskliga ögat börjar blöda. Estetiken känns igen från de tidiga dataspelens mellansekvenser, vilket knappast är ett gott omdöme.  

Tack och lov finns det mer finstämda filmer att titta på. Sueño y silencio av Jamie Rosales är en uppvisning i gott omdöme. Efter så många digitala framställningar är det uppfriskande att koppla av med lite härlig 35mm, och dessutom svartvitt. Detta återhållsamma familjedrama skippar helt sensationalismen, och klipper helt enkelt bort de scener som andra filmer hade gottat sig mest i. Kvar blir ett skelett av levande tystnader och pauser. 

Mia Engberg förtjänar ett speciellt omnämnande för att hon håller essäfilmstraditionen vid liv. Belleville Baby är en Chris- Markerfilm som Marguerite Duras skulle gjort den. Värdet har plockats bort från den enskilda bilden, och snarare står ordet för minnena, organiska med varje återberättande 




Fogo heter en annan film som minner om svunna tider. Berättelsen kretsar kring några tystlåtna män (och en kvinna) på den avfolkade kanadensiska ön med samma namn som filmen. De äter potatis och hugger ved. Väderpinade ansikten och landskap. Flahertys arv vilar tungt när människa ställs mot natur. Filmmakarna har skapat ett narrativ av dokumentära beståndsdelar i nära samarbete med huvudrollsinnehavarna. 

Paradise: Liebe av Ulrich Seidl använder sig av den töjbara verkligheten på ett liknande sätt. En österrikisk kvinna åker till Kenya i hopp om att finna kärleken, men finner bara sex och svek. Känslokramande film där Seidl finner en (aningen) mer ömsint sida. Det är imponerande att stilisering och rimlighet kan rymmas inom ramen för samma bilder. 

Så med orden djur, natur och åskådarskap – sammanfattas enklast årets filmfestival i Göteborg. Cirkusen drar vidare, och kvar ligger Carolinae och längtar efter valborg.