tisdag 25 december 2012

filmåret


det är väl en smula barnsligt.
men jag gillar listor.
här kommer min över filmåret som gått.

10. Palme
Palme-dokumentären har rönt otroliga framgångar på landets biografer, vilket är roligt både för genren och bra film. Den skildrar inte bara en man, utan även ett land. Välvalda och känsloprecisa arkivbilder ger oss en mer nyanserad landsfader, som skulle komma att solkas ner ytterligare i andra filmer under året. Snart även som ännu fylligare miniserie på statlig tv.

9. Moonrise Kingdom
Wes Anderson åker på scoutläger i stjärnspäckad uppväxtskildring. De unga gestaltas med ambivalens och allvar. En film om att rymma, och de sista drömmarna om att världen går att förändra till det bättre.  Att huvudpersonerna slutligen fattar polisens hand, kan ses både på ett och två sätt.

8. Call girl
Detta har sannerligen varit ett Olof Palmes år detta. I ”Call Girl” är han pedofil och sexköpare. ”Call Girl” är en mustig sjuttiotalsthriller som egentligen skulle mått ännu bättre som miniserie. Stilmässigt fläckfri, och innehållsmässigt upplysande. Palmegestalten påminner om att samhället än styrs av slemmiga gubbar som håller varandra om ryggen.

7. Cosmopolis
David Cronenberg har varit på irrfärd i åratal, men i och med ”Cosmopolis” hittar han äntligen hem.  Rafflande rapp dialog och ständigt överraskande intrig. USA möter Kanada, och teater möter naturalism, i oupphörligen involverande smältdegel.

6. Pojken med Cykeln
”Lornas Tysynad” kändes som ett eko från Bröderna Dardennes fornstora dagar. Många trodde självparafraseringen var den enda möjliga vägen, men i och med ”Pojken med cykeln” vädras morgonluft. Historien om barnhemsbarnet Cyrils jakt på en fadersgestalt, är förbluffande enkel, men aldrig någonsin platt. De belgiska bröderna bjuder oss återigen på ett sympatiskt och humant drama som utspelar sig mitt i verkligheten.

5. Min första kärlek
Eric Rohmer vilar tragiskt nog i frid. Men hans närvaro i ”Min stora kärlek” är ytterst påtaglig. Mia Hansen-Løves film genomsyras av bestämdhet och självklarhet. Teknik eller konventioner står aldrig i vägen för filmens bitterljuva kärlekshistoria. Relationen tillåts vara oförenklad, och ha en spännvidd över flera år. Filmen sammanfattar ganska bra vad begreppet kärlek innebär, åtminstone för mig.

4. Shame
Steve McQueen fortsätter försätta Michael Fassbender i otrevligheter. ”Shame” är en slags statusuppdatering på ”American Psycho”, eller varför inte ”Atlas Shrugged”, en ångestfylld odyssé genom New Yorks och individualismens sunkiga bakgator. Filmens anti-hjälte söker hjälplöst självuppfyllelse i en tid då både gud och kärleken sedan länge är döda.

3. Hassel: Privatspanarna
Med Olof Svedlids välsignelse från dödsbädden, ger Måns Månsson Roland Hassel (och hela den Svenska Polisfilmsgenren) en värdig pension. Denna pseudodokumentära S-Vhs-skapelse är vital i sin trötthet. Män (enbart män) som har passerat sitt bäst före datum vacklar runt och gör tveksam nytta. En genialisk parodi som ligger väldigt nära vår lufsande samtid. Bästa scen: Hassel ringer färdtjänst.

2. Äta sova dö
Biografen Zita i Stockholm firade alternativ jul genom att visa en kavalkad filmer med social patos. Gabriella Pichlers ”Äta sova dö” var en av de filmer som drog störst publik. Och det gläder mig. Visst påminner det till estetiken om en genomsnittlig euro-cinema film med det närvarande och skakiga fotot, men det här är så mycket bättre. På-riktigt-känslan och den brinnande människokärleken gjorde detta till en av årets absolut finaste biostunder.

1. Amour
Michael Haneke fortsätter tona ner våldet och sensationalismen, och blåser nytt liv i kammarspelsgenren. ”Amour” är gjord med genomgående fingertoppskänsla, och yttersta gehör. Filmen fungerar samtidigt som ett appendix till exempelvis ”Den sjunde kontinenten” och ”Pianisten”, och knyter ihop fler säckar än en.  Sorgligt eftersom döden är ett oundvikligt och överskuggande slut, hoppfullt eftersom alla människor delar samma öde. ”Amour” är en film alla som lever borde kunna relatera till.

tisdag 11 december 2012