tisdag 14 februari 2012

En fest som inte älskar oss

Stockholms Universitet har begåvats med en filmsektion värd namnet. Varannan måndag visas fina och unika filmer på duk, vilket inte bör underskattas. Igår visades Ett party och dess gester, till vilken jag skrev ett ödmjukt förord. Detta kortades ner betydligt för att passa programbladets format. Därför publicerar jag även den ocensurerade versionen här:



Festen som skådeplats har genom filmhistorien alltid fungerat väl som ett koncentrat av än större samhällsstrukturer. Denna tillställning där ofta allt och inget händer- synliggör det spel av maktstrukturer, förhoppningar och förväntningar- i vilket vi alla (frivilligt eller ej) måste deltaga. Renoirs Spelets regler skildrar en fest där klasskrock urartar i en smärre sammandrabbning. Denna film, till ytan ren fars, blottade många av de samhällsliga motsättningar som snart mynnade ut i världskrig.

Festen, charaden, och politiken är tre faktorer omöjliga att skilja åt. Att festa är att spela, är att rätta in sig efter klasstillhörighet (egen eller annans). I Whit Stillmans Metropolitan infiltrerar en fattig ung man de finare salongerna genom att hyra en kostsam frack. Utifrånperspektivet ger tittaren en gratis översikt, som ofta kan klä in situationen i ett löjets skimmer.

Jan Nemecs Ett party och dess gäster från 1966 är ett kalas som kan uppfattas på många olika sätt. Festen som spel blir här extra centralt, då de auktoritära positionerna är uttalade; och gästerna deltar i tillställningen till synes mot sina viljor. Inte sällan med dragning åt det surrealistiska, är denna sirligt Cartier-Bresson-svartvita helvetesfest, ofta förvirrande.

Ett verk måste alltid sättas i sin kontext, och som produkt av det rådande Tjeckoslovakiska styret är det med enkelhet filmen läses som en politisk allegori. Denna tydning gjorde även staten, som såg till att bannlysa denna livsfarliga film för all framtid. Oavsett i hur stora maskinerier filmen infogas, är den träffande och obehaglig.

Claude Gorettas Bjudningen är festfilmernas Rolls Royce. En osynlig medelålders kontorsarbetare använder arvet efter modern till att bjuda kollegorna på en fest. Med pengarnas hjälp blir han först sedd, senare utnyttjad, slutligen förnedrad och åter glömd.


Livet och festen handlar om förväntningar (som sällan infrias). I von Triers Melancholia från förra året försätts Kirsten Dunsts rollfigur i melankoli av bröllopsfestens krav. ”Du har förstört mitt party”, säger Udo Kiers bittre festfixare. Och sedan går ju mycket riktigt jorden under.

Festen för människor samman, tvingar fram möten som annars kanske aldrig skulle ägt rum. Relationer når avslut, nya tar sin början. Inom festen ryms livet, vilket förmodligen är anledningen att denna blivit en så sliten fond. För tan julfirandet hade Fanny och Alexander varit en föga minnesvärd tv-teater. Utan den slutliga sammankomsten hade inte Leoparden varit någonting.

I flärd och färg ska filmerna sedan lyftas. Filmindustrin är de ändlösa röda mattornas och det eviga champangepimplandets förlovade land. På Cannesfestivaler och Oscarsgalor ska det ryggdunkas, delas ut guldbaggar och silverlejon. Skådespelare och filmfolk samlas och spelar nya roller, rollerna som sig själva.

Människan och filmen behöver festen, ty det är där saker dras till sin spets. Verklig eller ej behövs denna: för att en stund göra tillvaron mindre uddlös.

fredag 3 februari 2012

Ditt århundrade behöver dig!

Alla fans av Fairbanks Quarterly går förstås i väntans tider eftersom en ny EP just (just!) utannonserats. Då är det förstås glädjande att de första två albumen, "Once it was now" och "Your century needs you", nu ligger uppe på Spotify, och av den välbärgade medborgaren även kan inhandlas på iTunes respektive Amazon för väl tilltagna priser.




Fotograf och frånvarande: Jonatan Lyrefelt