torsdag 26 januari 2012

Castro Theatre







San Francisco, U.S




Sist men inte minst i min svit av biografer i San Francisco-området kommer stadens odiskutabla pärla, Castro Theatre. Detta är en av de få kvarvarande tjugotalsbiograferna i hela USA. Biografdöden sveper tyvärr genom staterna precis som alla andra länder. En vandring genom staden, och du får syn på många nedlagda gamla biografer.


Castroteaterns repertoar tillägnas nya och gamla klassiker, inte sällan i tematiska double-bills till rekorderliga priser. Ofta hålls stumfilmsfestivaler med live-musik. När jag var där var det noir-festivalen som gick av stapeln.



Castro-distriktet, som många känner igen från Milk-filmen med Sean Penn, är vigt åt de homosexuella karlarna. Det gör det extra roligt att se på bio när kvarteren andas historia och ömsesidig respekt.

torsdag 19 januari 2012

Bridge Cinema



San Francisco, U.S


Såg Shame i denna biograf (bra film). Hittade en bok i lobbyn om biografer i San Francisco genom tiderna. För den som gillar Art Deco-biografer är detta en bra stad. Ett bra land.

söndag 15 januari 2012

Grand Lake Cinema



Oakland, U.S


En sak jag saknar på de Svenska biograferna är de manuella bokstäver som textar filmtitlarna på ett så inbjudande sätt.

söndag 8 januari 2012

lördag 7 januari 2012

Artist Okänd

Hooked for Life ligger på SVT-play hela Januari. Denna film kan man kolla på, om inte för dess kvaliteter, så för dess rent arkivaliska värden. För att vara en Staffan Hildebrand-produktion bjuder den på oväntat många icke-ironiska nöjen.

En rolig scen är den där Wesc-grundaren Greger Hagelin träffar några kids på gatan, och mänsklighetens och skateboardkulturens utveckling sammanfattas med en signatur.

I filmens eftertexter gömmer sig en annan sorts pinsamhet:



Futura gör sig bäst i versaler.

Det är tack och lov inte John Phillips och gänget som är de okända artisterna, utan en verkligt okänd cover-artist. Detta är hur som helst en oklädsam detalj som internet nödvändigtvis borde ha motverkat (men istället förmodligen gav upphov till).

fredag 6 januari 2012

Världens farligaste djur

Ofta återberättade historier kan också ofta vara mycket bra historier. Det kanske är därför de så frekvent återges, för att de besitter någon form av allmängiltig kvalitet. Det är samma sak med klyschor. Klyschor kan vara det bästa och sämsta som finns. Det gäller att vara medveten om att en klyscha är en klyscha om man ska kunna använda den konstruktivt. För att berätta en ofta återberättad historia krävs en historieberättare som vet varför den är värd att berättas igen.

Här kommer en sådan historia.

En gång åkte Sigmund Freud tåg igenom Europa. Det var natt, ute regnade det och blixtrade. Han låg ner i kupéns säng och försökte sova. Förmodligen var hans huvud fullt av mer och mindre medvetna tankar. Plötsligt krängde tåget till, vilket följdes av ett kraschljud.

Analytisk till sättet som han var, reste han sig ur bädden för att undersöka källan till ljudet. Han frös liksom till is då han fick syn på en äldre herre som med ihålig blick stod och stirrade på honom från andra sidan rummet. Efter den initial skräckslagelsen fick han åter sitt förnuft, och kände sig nu ganska irriterad på våldgästen. Han fann denna karaktär djupt osympatisk och okarismatisk. Han bestämde sig för att göra det enda raka: att tala vett i denne.

Han började stega mot mannen, kanske med en viss tveksamhet, kanske inte alls. När Freud kom fram till personen fick han anledning att känna skamsenhet. Det var nämligen sin egen spegelbild han stod inför. Ljudet han hört hade varit det av kupéns toalettdörr som åkte upp i en skarp sväng. En spegelförsedd toalettdörr som gett upphov till denna visuella och känslomässiga illusion.

Detta är en bra historia. Det går det inte att förneka. Dels fungerar den lite som en spökhistoria, med undantaget att Sigmund Freud är huvudpersonen. Det ger den fler tillämpningsmöjligheter, många med ren psykoanalytiskt utgång.

Jacques Lacan hörde denna historia, och den intresserade honom så mycket att han började skriva om något han kallade spegelstadiet. Detta är den tid i ett litet barns liv då det fortfarande uppfattar sin spegelbild som en annan människa, snarare än reflektionen av sig själv. Självbilden är ännu inte uppfunnen.

Det går att spekulera i hur Lacan tillskanskade sig denna information om hur icke talkunniga barns tankebanor går. Men det är onekligen en frestande idé; den om att kunna se på sig själv med samma blick som man ser på en annan.

Freud fick under ett kort ögonblick tillfälle att betrakta sig själv med objektiva ögon. Han gillade inte det han såg.

I filmen Apocalypse Now finns det en scen där Martin Sheen löper amok på ett hotellrum. Direktiven var få: Sheen ombeddes finna sig själv. Inte sin rollfigur utan sig själv. Han gick in hårt för detta. Satte sig i sängen och hyperventilerade med fjärrskådande blick. Det gick inte längre att nå skådespelaren, som inte längre spelade.

Man lät med viss skepsis kameran rulla allt eftersom Sheen började vråla och slå omkring sig. Scenen kulminerar som bekant i att han med knytnäven krossar, just, en spegel.

Det är aldrig roligt att möta sig själv. Ofta lever man, eller åtminstone jag, i mina ideal snarare än i min verklighet. Exempelvis tänker jag i perioder att jag är en ganska kompetent sångare. När jag försöker mig på ett avancerat stycke sång, och sedan får höra resultatet, förstår jag att så inte riktigt är fallet. Denna överskattning hade aldrig inträffat om min perceptionsfråga inte varit höljd i jagets dimma

Jag brukar måla upp en ganska underhållande bild i mitt huvud:
Den föreställer en Playtime-liknande futuristisk stad, där männniskor krälar runt på marken likt sniglar, men istället för skal bär de datorer på ryggarna. Hade jag haft någon fallenhet för måleri hade jag kanske omsatt denna mentala bild till en fysisk sådan, förmodligen med ganska dåligt resultat.

Dessa datorer symboliserar för tillfället laptops och iPhones, hus i den globala byn snarare än den reella. Jag märker hur jag med denna bild ser ner på de människor som har införskaffat likriktade mobiltelefoner, eller viger sina kvällar åt sociala medier.

Det går egentligen inte ihop med min självbild att vara fördomsfull. Fortsätter jag blicka inåt märker jag att det är mer som inte stämmer. Jag befinner mig i skrivande stund hemma hos mina föräldrar, hälsar på för en helg. Istället för samkväm stänger jag in mig på pojkrummet för att blogga. Det är nästan så att jag skäms.

Jag surfar vidare på nätet i hopp om att finna något meningsfullt. Läser i efterskott ikapp i Play-debatten, och känner mig delvis skyldig. Skyldig eftersom jag gillar filmen så mycket, medan mina vänner nästan oavkortat består av vita män ur samma socialgrupp som jag själv. Jag känner till de obalanserade monetära system som skapar fattigdom hos människor som knappast är slumpmässigt utvalda. Jag känner till fattigdomen, men jag känner den inte. En sådan fattigdom kommer aldrig att drabba mig.

Jag läser också Benke Ohlssons omsusade text och känner mig trots dess idioti en smula träffad. Jag är en sådan som drömmer om jämställdhet och medmänsklighet. Men jag vet ofta inte alls vad jag pratar om. Och ändå är jag inte sen med att påpeka hur andra bör leva sina liv. Att se andras brister är oerhört enkelt.

När jag var i Indien besökte jag en slags historisk temapark, Bigfoot land, som kan men inte bör jämföras med Skansen. Genom hela rundvandringen satt skyltar som berättade att jag snart skulle få se världens farligaste djur. Jag kunde knappt bärga mig. Med tanke på parkens namn väcktes ett hopp om att äntligen få se denna jätteapa i hög person. En fånig förhoppning, eftersom Bigfoots infångande knappast skulle ha undgått mig om det någon gång ägt rum.

Efter många skyltar kom jag fram till grottan där mötet skulle äga rum. Jag äntrade den mörka katakomben, och det är frestande att säga att det var med darrande ben, även om detta förstås vore en lögn.

När jag kom in möttes jag av besvikelse, och, en spegel. Världens farligaste djur var självklart jag själv. Ett billigt antiklimax efter all upphåsning, men inte desto mindre sant.

Självklart verkar även grottexpedition på ett mindre allmängiltigt plan, speciellt föranledd av Freuds tågepisod. Det är smärtsamt och besvikande att se vem man verkligen är. Det är ett under att alla spädbarn står ut med sina spegelbilder.

Men kanske kan man någonting i spegelstadiet som man sedan glömmer; att förlåta sig själv såsom man förlåter andra. För alla är värda fler chanser, till och med (och inte minst) du själv. Sjunger du falskt är det bara att öva, och går inte det får man väl vända falskheten till ett signum. Känner du inga invandrare är det desto större läge att lära känna!

En självbild är dock svårlöst:
Den fula gamla gubben i tåghytten.
När denna möter mig kommer förmodligen även jag att krossa spegeln i blodig panik.