onsdag 28 december 2011

Året

Slutet gott, allting gott.
Jag har i vanlig ordning sammanställt en lista över de filmer jag tyckte var mest uppseendeväckande från det passerade året. Listan är hopkokad i samarbete med mig själv på Tellusfilm. Skillnaden är att ni här får fem extra placeringar som rent bonusmaterial. Tack för att ni har läst denna tvivelaktiga webblogg, och på glatt återseende nästa år då jag bland annat kommer att rapportera direkt från staterna.

Årets Biofilmer :
Alltså filmer som har gått upp på Svenska biografer under året.

15. “Pink Saris”/Kim Longinotto

Kim Longinotto är en av dem som håller dokumentärfilmens fana allra högst. Nästan årligen levererar hon direkta och okonstlade filmer på viktiga teman. Detta bidrag är inget undantag. Frihetskämpande indiska kvinnor skildras på ett sätt som inte lämnar någon tittare utanför.

14. “Copie Conformie” /Abbas Kiarostami
Med den smått parodiskt intetsägande titeln “Möte i Toscana” smög den Iranske Kiarostami in en tillsynes fransk film på den svenska repertoaren. Till en början ter sig denna som ett ganska ordinärt romantiskt drama, men ungefär halvvägs in i filmen ger sig dess eleganta lagerkonstruktion till känna, och denna åktur blir verkligt njutbar.
Recension

13. ”Winters Bone”/Debra Granik
Redan förra året kunde ”Winters Bone” skryta med den vunna bronshästen på Stockholms Filmfestival. Den vanliga biopubliken fick vänta några månader, och kalendern hann byta år. Men det är fortfarande med värme jag tänker tillbaka på detta kyliga drama om de hårda levnadsförhållandena i de amerikanska Ozark-bergen.
Recension

12. ” L’illusionniste”/Sylvain Chomet

Det är sorgligt när en filmregissör dött, och man sett alla hens verk. Ofta finns det gamla manus som skvalpar runt, omöjliga att filmatisera av någon annan än just regissören. Därför var det glädjande när Sylvain Chomet tog sig an Jacques Tatis ogjorda film “Illusionisten”, och med den äran. Resultatet blev en nattsvart, men djupt mänsklig, perfekt balaserad mellan de båda autörernas respektive andor.
Recension

11. “True Grit” /Joel och Ethan Coen
Vi har bevittnat en liten western-våg det senaste åren. Videospelet "Red Dead Redemption" blåste nytt liv i en genre som verkade ganska död. Bröderna Coen återvände till "Oh brother.."-land med pompa och ståt. "True Grit" är en gamla skolans westernfilm, fylld av patos och isande spänning. En resa, en njutning från början till slut.
Recension


10. “Blue Valentine”/Derek Cianfrance

Få filmer från det gångna året grep mig lika hårt som "Blue Valentine". Denna perfekt balanserade diptyk skildrar ett kärlekens krig mellan två parter som är lika stora förlorare. Den smärtsamma sanningsenligheten gjorde det lätt att bortse från en del stilmässiga tveksamheter.
Recension

9. "Tinker, Tailor Soldier Spy" /Tomas Alfredsson
Med sin hyllade vampyrfilm "Låt den rätte komma in" var Alfredsson helt klar på rätt spår. I den internationella debuten faller alla pusselbitarna på rätt plats. "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" är ett exempel på genrefilm när den är som finast. Detta är en sån film där gubbar går runt i snygga kostymer, röker pipa och säger gubbiga saker. Precis en sådan film som man vill se, och en sådan som annars inte görs i våra dagar.
Recension

8. "Lung Boonme raluek chat" /Apicahtpong Weerasethakul

En annan kille som sökt länge, och nu funnit rätt, är Apicahtpong Weerasethakul. "Onkel Boonme" är en kontemplativ själavandring, som berättar den sorgliga historien om världens avmystifiering. I en värld där skogsrån och talande karpar lever i susande och viskande djungler, där vill jag bo. Eller åtminstone se på en film.
Recension

7. "Play" /Ruben Östlund

Huruvida "Play" är en film för alla kan, och bör, diskuteras. Att det är en film för mig, är däremot odiskutabelt. Hur mycket våra liv styrs av våra kroppars biologiska upplägg, kontra den sociala kontexten, är en urgammal frågeställning. Men vad händer när männniskor börjar utnyttja dessa ovalda attribut i ekonomiska vinningssyften? Ruben Östlund väcker kompromisslöst våra tankar, och uppmanar dem att spinna vidare.
Recension

6. "At night I fly" /Michael Wenzer
Efter dryga decceniet under konstruktion har Michael Wenzer släppt sin debutfilm, en dokumentär om tillstånden på New Folsom Prison. Svensk dokumentärfilm är otroligt välmående, och Story är ett företag som levererar gång på gång. Detta välsvarvade och välljudande förstlingsverk förebådar en ny sympatisk röst inom modern sanningsfilm.

5. "The Trip" /Michael Winterbottom

Duon Brydon/Coogan fortsätter att spela sig själva ur olika osmickrande vinklar. "The Trip" är deras klart roligaste dust hittills, och samtidigt en statusrapport för humor som sådan. Andres Lokko skrev intressant om hur detta för några år sedan hade uppfattats som ett deprimerande drama. Vi skrattar åt dessa två gycklare, med dem, och förhoppningsvis kanske vi även gråter en skvätt.
Recension

4. "Venus Noiré "/Abdellatif Kechiche
Det var tungt att ta sig igenom denna episka exposé genom kolonialismens historia. "Svart Venus" är en film som aldrig upphör mala på och ner, sina rollfigurer såsom sina åskådare. Kvar blir intet annat om viljan och förhoppningen om att framtiden ska innebära någonting annat, någonting värdigare.
Recension

3. "Another Year" / Mike Leigh
"Medan åren går" var den första filmen jag såg av den uppskattade regissören Mike Leigh, och gav helt klart sug efter mer. Sedan dess har jag sett ett gäng av regissörens tidigare kreationer, men den senaste framstår fortfarande som den kanske mest tonsäkra. Ett ypperligt nyanserat manus och kompletta karaktärsstudier bildar en av årets tätaste filmupplevelser, och det utan att en kula avfyras eller ett kvinnobröst blottas.
Recension

2. "Melancholia" /Lars von Trier

"Melancholia" är en film som handlar mycket mer om en känsla än ett synbart innehåll. Att jorden går under eller skådespeleriets kvalitet- är underordnade det sinnelag den porträtterar. Och detta är melankoli. Dürers gamla gravering med samma namn har gett inspiration till en film som talar direkt till människohjärtat. En film om den dagliga charad vi tvingas deltaga i, och den ångest den ger upphov till. Sällan möter jag filmer som sätter fingret på någonting så bra som just denna. Årets kanske största filmiska resa var lika mycket en resa in i mig själv. En resa som gjorde mig både ont och väl.
Recension

1. "Le Havre" /Aki Kaurismäki

Och störst av allt är ju ändå kärleken! Kärleken till våra medmänniskor. "Le Havre" är någonting så främmande som en hoppfull film om vår verklighet. Jag blir tårögd blott av den medmänsklighet filmen erbjuder. Men det riktigt storartade med "Le Havre" är hur den så virtoust undviker naiviteten. Det är en osannolik historia som målas upp, men fullt rimlig. "Mirakel händer inte på vår gata", heter det i filmen. Men om vi alla bara börjar bry oss om varandra kan mirakel ske på de mest gudsförgätna av platser. Tillsvidare får vi nöja oss med att de sker på landets biografer där denna film visas.
Recension


Årets Inte-på-bio:
Alltså filmer som nått mig på andra sätt, men ändå är nya.

A Torinól ló /Béla Tárr
Cinemateket sa hej och farväl till Bela Tarr under en och samma kväll. "Den turinska hästen" visades under ett kostsamt tillfälle, ett stycke nysvensk biografhistoria. Detta långsamma farväl sammanfattar mycket väl regissörens gärning. Stämningsfullt, makligt och vrålsnyggt gestaltat. En manipulation av tidsrummet, få filmer förunnad.

Meek’s Cutoff / Kelly Reichardt
Långsamheten rådde även i denna råbarkade westernfilm. Kelly Reichardt följde upp sin fabulösa "Wendy and Lucy" med en nästan lika förunderlig film. En resa genom amerikas blodiga historia, tillika genom människosläktets mörka korridorer.

fredag 23 december 2011

Ljuva toner i julenatten

Alla vi som älskar Fassbinder kan med fördel ladda hem denna fina digitala julklapp i form av ett nätt knippe utsökta Peer Raben-kompostioner lämpliga till vardags och fest. Tack Stefan för tipset.

tisdag 20 december 2011

söndag 11 december 2011

Hjärtat

Helt apropå -
Hjärtat måste vara medlare mellan hjärnan och handen.





Men!:
"Between thought and expression,
lies a lifetime"

söndag 4 december 2011

Crazy Love

Jag vet att filmkram redan har skrivit ett och annat om den här filmen.
Det finns en scen som jag gillar skarpt. Peter Lorre är på gång att utföra galen kärlek på bruden, några gubbar i hatt är omedvetna om faran på väg i en bil mot platsen för dådet. En av karlarna hytter med käppen åt chauffören och säger:

"Don't drive so fast, there is no reason to hurry!"

Filmkonvention perfekt använd.


torsdag 1 december 2011

Buster Keaton anländer till stationen






Bildsvit ur Keaton/St.Claire-produktionen "The Goat",
appropå att skapa sin egen närbild.