onsdag 30 november 2011

Åtta miljoner sätt att dö



Grym titel på en inte fullt så lysande film -
åtta miljoner är väldigt många sätt att dö på.

tisdag 29 november 2011

Den upphöjda verkligheten

Det har på olika håll klagats en del på Miranda Julys senaste verk The Future, och dettas påstådda överdos av quirkyness. Trots att det inte rör sig om något bländverk känner jag ändå att jag på denna front vill försvara filmen.

Filmens kärlekspar lever inte i verkligheten som vi känner den, med tillhörande sociala och moraliska värderingar, utan snarare i ett relativt parallellplan, inte utan beröringspunkter. Att dessa i våra ögon handlar irrationellt beror på infogandet av dem i vår egen kontext, för i relation till sin egen omvärld är de inte mer excentriska än någon annan.

Jag uppskattar filmer som utspelar sig på detta handlingsplan, eftersom de (om de lyckas) på ett expressionistiskt sätt bild- och ljudsätter basala mänskliga känslor.

Jag är också en stor anhängare till filmer som inte tummar på "realismen", så det rör sig om en antingen/eller-situation. Dock utesluter det stiliserade uttrycket inte ett realistiskt intryck.




Det är lite som med Hjalmar Bergmans prosa, som med stora penseldrag uppmålar små mekanismer. Det handlar å intet sätt om karikatyrens teknik, utan snarare ett sammanhang där saker tillåts dras till sin spets utan att framstå orimliga.

Kim Longinottos film Håll mig hårt, låt mig gå utspelar sig på en internatskola för emotionellt handikappade barn. Inom dessa väggar är också de stora känslorna tillåtna. Kärlek och hat skruvas upp till rent fysiska nivåer.

Det ligger någonting djupt befriande i att se människor ta sig för pannan, skrika, dansa och slänga sig på backen. Spotta, kräkas och blöda.

När Miranda July i en av filmens scener spastiskt ångestdansar intrasslad i en gigantisk t-shirt, är det nästan så att gamle gode Zulawski dyker upp i bakhuvudet. Tunnelscenen i Posession lär vara en av historiens mest mästerliga filmscener, och tillika en scen som korsar dans och ångest.




Dansen är ofta den framställningsform som ypperligast gestaltar kampen mot kroppen, kampen mot livet. I Jörn Donners En söndag i September dansar Harriet Andersson sönder småborgerlighetens och tvåsamhetens trångrum. Rainer Werner Fassbinders anti-filmer använder sig också ofta av dans och koreografi som emotionella utspel.

Det finns ju självklart också den andra vägen att gå mot stiliseringen- den minimaliserande, där störande element plockas bort från gestaltningen av samhället. Tatis väg, Anderssons och Kaurismäkis om man så vill. Där handlar det om små exakta gester, snarare än svulstiga primalskrik.

Anledningen att The Future missuppfattas, är förmodligen för att den hamnar någonstans mittemellan dessa två stolar. Människorna är avskalade och sparsmakade, och den verklighet de vistas i är ruskigt lik vår egen. Samtidigt agerar de småsint och storskaligt, vilket gör upplevelsen svårhanterlig.

Förmodligen visste Miranda July inte riktigt vart hon ämnat landa. "Jag älskar realistiska filmer, men jag har upptäckt att det inte riktigt är min grej", berättar hon via Skype efter Stockholms filmfestivals visning av filmen. Samtidigt som hon pratar faller en knapp oprovocerat loss från hennes kofta. På rätt spår kommer hon förmodligen hitta ännu rättare nästa gång, bara hon tillåts försöka igen och igen.

måndag 21 november 2011

Slutet har bara börjat



Jag sysslar för fullt med att reclaima mina gamla favoritfilmer. Häromdagen kom turen till Kubricks mytologiska 2001, en virtuos uppvisning i filmkonst och en självlysande kronologi över hela mänsklighetens historia och framtid. Jag häpnadsväcks åter av den slående visualiteten, det fantastiska musikanvändandet och det förbluffande slutet. Filmer som liksom denna (och stora delar av regissörens produktion) är publikframgångar, tillika konstnärligt högvärdiga- är historien sällan förunnat. Tänk om Avatar vore det här istället! Filmen har till och med tapirer.

När jag för länge sedan gick filmvetenskapens kraschkurs stod jag och mina kollegor för den mytomspunna muntliga redovisningen Är människan redo att ta guds plats? I detta talade vi om människans mekaniska förlängande av kroppen, och hur vi hur med teknik och virtualitet är i fog med att bygga oss ett nytt Babels torn.

2001 handlar till stor del om detta fenomen. I filmens inledning ser vi apor bli människor då en kosmisk svart monolit ger dem insikten om möjligheten att med redskap förlänga kroppen. En apflock börjar använda benbitar som tillhyggen, och är därmed överlägsen den flock som ännu inte har vetskap eller resurser.




En benknota kastas upp i luften och övergår till att bli ett likformat rymdskepp. Förlängning som förlängning, förfinad genom årtusenden. Nu kan människan ringa videosamtal från rymden, och titta på tv med hjälp av en maskin, hårresande lik en Ipad. Kroppens begränsningar är om inte utsuddade, så väldigt dimmiga.

Den andra monoliten dyker upp som ett varsel om det kommande steget mot undergången. En maskin har skapats, betydligt mer perfekt än människan. Denna börjar ta beslut om att utplåna den mänskliga felfaktorn och därmed också människan.

Det går inte att förstå allt, hur mycket man än söker efter svaren. Allt är oändligt stort och oändligt litet. I den avslutande ljusshowen samsas galaxer med spermier.

Jag har just fått fatt på ett mikroskåp. Jag tittar på allt i det. Allt är förvånande stort och annorlunda vid en närmare anblick. Allt är svettigt och lite skrämmande.





Filmens huvudperson betraktar slutligen sig själv, liksom djuret i djurparken. I en bur konstruerad att efterlikna en mänsklig levnadsmiljö. Där äter han. Där tappar han gaffeln. Där dör han. Och återföds. Filmen skulle lika gärna kunna börja om där den slutar, ty alla våra misstag och framgångar är cykliska.

Fostret i ägget svävar bekymmerslöst i rymden och betraktar jorden utifrån. Om vi inte ens kan förstå människan, hur ska vi då kunna förstå hela universum?

söndag 20 november 2011

Hand


Ännu mera film! Här är en rulle jag gjorde i Oslo tidigare i år, som visades och risades på kortfilmsfestivalen i Visby.

fredag 18 november 2011

måndag 14 november 2011

Fest i byn

Det lär väl knappast gått någon obemärkt förbi att den årliga filmfestivalen går av stapeln inne i stan. Jag tog mitt pick och pack och visiterade för en intensiv helg av film. Eftersom jag är urflugen ur boet kan jag av naturliga skäl inte pumpa ur mig samma mängd högvalitativa analyser som tidigare, utan lämnar detta hårda jobb till mina kära medmurvlar på tellusfilm.



Bäst i test av de filmer jag såg var tveklöst Kaurismäkis flagranta Le Havre, som lär knäcka det mesta i filmväg i år. Det var länge sedan jag såg en film så full av mänsklighet och hopp. Det är med den äran man lyckas visa upp problemen från den ljusa sidan, utan att verka det minsta naiv. Den briljanta slutscenen skänker udd till hela filmen. Om du missar nu går det bra att se den på juldagen då den har premiär på vanliga biografer.

Miranda Julys The Future var ingen fullträff, men stråk av briljans fanns att skönja för den lyhörde. Jag ber att få återkomma till denna film i ett kommande högoktanigt inlägg.



Martin Scorseses dokumentärfilm om George Harrison hörde för min del också till höjdpunkterna. Att denna briljanta musiker skulle få en film separerad från de övriga baggarna hade jag nog inte ens vågat drömma om. Att den sedan är tre och en halv timma lång, och håller jämna steg med No direction home, gör knappast saken värre. Mycket bra användande av arkiven, även om jag känner att alla kort fortfarande inte är vända. Man lyckas ändå inte riktigt tränga in i Georgies själ, vilket är synd.

Nu är jag åter i de sälla jaktmarkerna, och ska fortsätta skapa film istället för att konsumera den. Ganska snart ska jag försöka lägga upp något på cyberspace så att ni alla tjugo kan ta del av min konst.