torsdag 29 september 2011

Tiden

"Den här filmen handlar om tid och pengar, och hur vi förvaltar dessa resurser på den här planeten".

Dessa visdomsord yttrar Peter Watkins i sin lååånga dokumentär Resan. Men visst är det skönt när saker och ting tillåts att ta sin tid. Tid är en dimension av filmskapandet som ofta överblickas. Tid skapar humor, tid skapar förståelse, ur tiden är allt fött, och i den ska vi alla förgås.

Vad som gör serien The family guy så rolig som den ibland kan vara, är just dess förståelse av tiden. Som i skämtet där Peter hemskolar sina barn och berättar att "1985 skapades världens bästa musikvideo". Därefter visas videon till Bowie/Jaggers Dancing in the Street. Hela videon. Detta är roligt av många anledningar (exempelvis att det är en fenomenal film). Men att videon visas i sin helhet är så roligt med tanke på hur mycket av programtiden som tillåts upptas av detta inslag. Det är först roligt, sedan blir det obekvämt, sedan roligt igen.

I Hanekes film 71 Fragment finns en mytologisk scen där en man spelar pingis med en robot som kastar ut nya bollar. Kameravinkeln är statisk och den mekaniska rörelsen pågår i flera minuter. Först ser hjärnan just vad det är: en man vid ett pingisbord. Först senare börjar vi läsa in känslouttryck i slagen, i kroppens position, och den ihärdiga upprepningen.



Den film som spinner längst på detta tema är förmodligen Chantal Akermans strålande Jeanne Dielman. I denna får vi följa en hemmafru och prostituerad som gör simpla vardagssysslor i över tre timmar. Efter ett tag skärps sinnena, och betraktaren bevittnar veckningen av en duk med samma närvaro som man annars hade fäst vid en biljakt. Sedan spårar det så sakteliga, bestick tappas och potatisen blir överkokt. Hisnande spänning utan att någonting egentligen händer.

Jag medvetandegörs även om alla dessa små moment, vilka även jag utför dagligen, och som utgör livet. Om de är värdefulla i sig är en fråga för var och en att själva utvärdera. Varje akt av Resan avslutas med ett stort vitt frågetecken mot en kolsvart fond. Det tycker jag är briljant.




och:
Som av en händelse visas just Jeanne Dielman på Cinemateket inom kort. Jag har önskat denna film många gånger under olika pseudonymer, och är därför lycklig över detta. Filmerna Träskoträdet, Den röda ballongen, och Den vita hästen har jag också lobbat hårt för. Missa Ej!

måndag 19 september 2011

Alla känner apan

Barbret Shröder hade ett gyllene sjuttiotal där han stod som regissör för två epokgörande dokumentärer. Bägge kongenialt plåtade av allas vår Nestor Almendros.

Den ena handlar om Ugandas dåvarande diktator Iddi Amin och innehåller många goda skratt. Filmen berör knappt de hemskheter regimen orsakade, utan skildrar mannen och knasbollen på ett sätt som nästan gör honom sympatisk. Detta kan tyckas vara ett tillkortakommande för filmen, men jag tycker att den får udd av just denna anledning. Korkade ledare finns det ju gott om även till dags dato. Jag tänker närmast på mr Bush och vår egen konung som likt Amin väckt många skratt och moderskänslor. Kanske är dessa de mest farliga.



I Koko: a talking gorilla stiftar vi bekantskap med en tecknande primat. Det är på samma gång plågsamt som vackert att se detta vilda djur tämjas att bli mer mänsklig. I de scener Koko kommer i kontakt med en annan apa släpper hon lös sin galna och djuriska sida. Det är då vi förstår att hon inte är skapt att kläs i mänskliga konventioner, käka hamburgare och sitta lugnt och lyda. Följdfrågan är väl huruvida vi människor är det?

söndag 4 september 2011

Ordet



De sista orden i Andrei Tarkovskijs sista film lyder (ungefär): "I begynnelsen var ordet - varför då?". Denne regissör ägnade mycket av sin filmarkarriär åt agitationer över språkliga tillkortakommanden och den oförståelse dessa skapar.

Det handlar inte så mycket om en babelproblematik, som att varje ord i ett och samma språk har lika många meningar som det har utövare. Färgen som ser röd ut för dig kanske är grön för mig. Människor förknippar ord med upplevelser och känslor. Språket är en uppsättning koder för någonting subjektivt, en uppbyggnad av regler och kunskaper.

Spegeln är Tarkovskijs allra finaste film. Den börjar med ett journalfilmsliknande inslag där en stammande pojke botas från sitt sociala handikapp med hjälp av hypnos. Ett Sovjetiskt quick fix, att gå vidare och sopa allt under mattan utan att betänka orsak. Efter hans första uttalade ord dyker filmens respektingivande titel upp på hela duken. (En annan sak jag beundrar mycket är hur ZERKALO inleder och avslutar förtexterna, ringar in namnen på ett elegant sätt, talar om att allvaret fortsätter). Här börjar språket, här börjar problemen. Inte bara våra utan även våra föräldrars och deras(s).




En annan av de främsta filmerna avhandlande mänskliga kommunikationssvårigheter är Michael Hanekes Code Unknown. Denna film börjar på ett ganska snarlikt vis. Ett antal dövstumma barn leker charader i ett klassrum, försöker förmedla stora känslor. Klasskamraterna svarar, men alla fel. Tittaren förstår inte heller. Sedan dyker titeln upp (fast självklart i ett betydligt mer minimalistiskt typsnitt än efter Tarkovskijs prolog).

Bägge filmerna använder verfremdungstekniker i sitt gestaltande av vår oförmåga att nå varandras hjärtan. De kommer aldrig till någon slutsats, utan klipper till någonting annat innan sekvensen nått i mål. Tarkovskij låter samma skådespelare ikläda sig flera roller, och Juliette Binoche förväxlas avsikltligt med sin roll i filmen i filmen.



Men faktumet att dessa filmer berör som de gör är beviset [på] att det genom konsten går att kommunicera på ett andligare plan. Tarkovskijs bildliga poesi skär in i själen, och vi medkänner tydligt den växande frustrationen hos Hanekes sargade hjältar. Genom skapandet kan vi förstå varandra och världen, väcka döda till liv och utföra mirakel.

lördag 3 september 2011

September

Ett av Woody Allens mästerverk heter September, men utspelar sig i själva verket i Augusti. Titeln syftar på den kommande månaden, efter eftertexterna, som vi bara kan spekulera i hur den kommer att bli. Förmodligen ännu värre. Precis som i verkligheten är alla kära, men ingen i rätt person.

torsdag 1 september 2011

Ja det gör vi



Vi lever i ett biologiskt kravsamhälle.