torsdag 30 juni 2011

Även ko-flickor fattar bluesen

Filmmediet är ingen bra uppmuntran för människor som planerar göra något som innefattar att lita på andra människor. Liftare och sådana som plockar upp liftare har haft det oförtjänt svårt genom filmhistorien. Clint Eastwoods rysligt irriterande Breezy inleds med att den blåögda hippieflickan hoppar in i en slusks bil, och blir halvt våldtagen.


typisk liftare

Andra har klarat sig undan ännu mer sargade, eller inte alls. Oftast är det den godhjärtade liftgivaren som råkar illa ut. Både Ida Lupino och Robert Harmons liftarskräckisar slutar i tragedi, och hur det går i Motorsågsmassakern minns vi ju alla. Ibland är det irriterande nog med påtvingat sällskap av en riktigt jobbig jävel, liksom bioaktuella Paul.

När jag nu ger mig ut på sommarens europasemester väljer jag därför att ignorera alla dessa skräckexempel. Det går att vara rädd för mycket här i världen, nästan allt. Men jag tänker att det är läge att vidta försiktighet först när det är för sent. Annars blir livet ett tråkigt ett.

Därmed ansöker jag om obestämd ledighet från bloggosfären, och tillönskar er alla en glad och trivsam sommar!

Här får ni några intressanta google-bildsök-bilder i present:


Döden

Den som längtar efter en sex timmar lång nära-döden-upplevelse gör bäst i att vända sig till Frederick Wisemans episka Near Death. Med sitt envetna flugöga registrerar filmen den hopplösa dagliga kampen mot den biologiska klockan.

Det enda de inlagda har att vänta sig är en lång och plågsam kamp, följd av döden själv. Mycket av filmens speltid ägnas åt de anhörigas kval över huruvida det är bättre att deras älskade dör direkt än att de får leva så länge som möjligt, men i svåra smärtor. I de flesta fallen tvingas doktorer och patienter kämpa fram tills döden inte längre går att lura, trots att de inte är mycket mer än kroppar. Lidande kroppar.

Det är trots filmens objektivitet svårt att inte själv ta ställning. Hur skulle jag resonera om det gällde mig? Förmodligen lika idiotiskt som människorna i filmen. Egentligen torde det vara helt självklart att kvalitet är att föredra framför kvantitet. Men av ren dödsfruktan skulle jag nog ändå välja att med maskiner och mediciner dra ut på lidandet och paniken.

Så länge jag kan minnas har jag fasat inför slutet. Först trodde jag att jag var ensam om detta, mesig. Men i kontakt med filmhistorien och dödsrädda neurotiker som Allen och Bergman började jag istället förstå detta som någon form av normaltillstånd.

Märkligt nog är det i närkontakten med döden som förståelse uppstår. När Wiseman filmar den gamla kvinnan som gråtande fattar handen på sin grönsak till man, det är då jag även förstår livets storhet och genialitet. Jag tror tyvärr inte på någon gud, eller fortsättning efter detta. Jag tror på naturen och livet, och att allt detta fortsätter även utan mig. När flygplanet faller mot marken med oroväckande hastighet, först då kan jag förlika mig med tanken om att det här var allt.

Och vi kommer inte att bli gamla tillsammans.

torsdag 16 juni 2011

På håret

En fager frisyr kan vara en ack så viktig del av en film, eller så hamnar håret bara i vägen och blir hela grejen ändå.




måndag 13 juni 2011

Where's Johnny?

Musikfestivalen Somarrock pockade på förhand publiken med en hemlig gäst av internationell status. Festivalledningen ringde enligt uppgift till Kevin Costner och Mel Brooks. Det senare samtalet skulle jag gärna höra.

Många blev säkert besvikna när Ticnet-utanonserade giganten Jack Nicholson drog tillbaka sin medverkan, trots att han enligt uppgift ändå befann sig i Danmark.

Men så, mitt under brinnande Tommy Körberg-konsert, hoppade legendaren smajlerande upp på scenen basunerande sitt patenterade "Here's Johnny!" Festivalens ansikte var därmed räddat, och stämningen var åter på topp.



Ulf Nilsson, programkoordinator berättar för Helsingborgs Dagblad:
"Det tisslades och tasslades i en paus, sedan blev någon ombedd att köra och hämta upp honom. Det gick så snabbt att jag inte hann reagera. "

Men några dagar senare råkar sanningen slutligen fram:
Det var inte Jack Nicholson som framförde "Gulligullan-ko-ko" framför den entusiastiska publiken, utan en simpel look-a-like. Besvikelsen är ett faktum. Aldrig händer det något i det land vi alla älskar.

Vem den mystiske Jack Nicholson är som sovit på Svalöv hotell sedan i fredags-förblir ett mysterium.

måndag 6 juni 2011

Clint Eastfern


Vanliga amerikaner har en telefon som ser ut som en hamburgare eller en pussmun,
för Clintan duger endast en ormbunke.

För er som undrar vem han pratar med:
en orangutang. Eller Lee marvin.

Clintan med Lee Marvin

Clintan med Orangutang


onsdag 1 juni 2011

Att leva och dö som John Malkovich

En av få bra saker med filmen Kyss mig dödligt (Aldrich, 1955) är att alla som dör förvandlas till John Malkovich.