tisdag 31 maj 2011

Ångrarna

Jag såg nyligen Marcus Lindeens smått fantastiska dokumentärfilm Ångrarna. Filmen handlar om två män som opererat sig till kvinnor, för att sedan ångra sig och byta tillbaka igen. Det är få saker som berör mig så hårt som ånger på film.

I Fargo finns det en scen där Frances McDormands polis stiger upp i ottan för att gå till jobbet. Hennes hemmaman gör henne sällskap under frukosten, och lämnas ensam vid bordet då hon gett sig iväg. Efter en liten tid öppnas åter ytterdörren, och hon kommer tillbaka in och kramar om honom. En ångring storslaget bedårande i all sin småskalighet.



När jag åratal senare ser om filmen upptäcker jag att scenen inte alls är som jag mindes den. Hon återvänder inte alls till köket för att hon ångrade sin sorti, utan för att bilen inte vill starta. Därmed hade min hjärna omredigerat scenen till en bättre sådan, något som inte sällan händer.

Min fantasiupplaga av scenen blev sedan manuset till Andrea Furbergs stilfulla kortfilm Glömde du något? Jag glömde att älska dig. En sekvens jag hoppas på att kunna återvinna i mitt kommande filmskapande.

Så vad är det då som förundrar så mycket med att människor ångrar sig på film? Förmodligen har det med mig själv och min barndom att göra, som allt annat. Jag har aldrig riktigt tillåtit mig själv att ändra åsikt om någonting, trots att jag alltid fått det förkunnat att " man får ångra sig”. Kanske för att jag själv blir så barnsligt besviken när mina förväntningar går i kras för att någon annan inte fullföljer enligt plan.

Men livet är fullt av ångranden, stora som små. Oavsett om man tycker om det eller inte. Därför är det märkligt att detta i filmens värld är en sådan bristvara. Den andra anledningen till att jag tycker detta är ett så vackert filmiskt fenomen, är nog för att det är så sällan förekommande.

Salige Eric Rohmer har byggt upp en hel karriär på att låta människor byta ståndpunkt, för att sedan byta tillbaka igen. Flygarens hustru utmynnar i en otroligt vacker manifestation av den mänskliga ångerns djupaste väsen. Obetydlig för en yttre betraktare, men verkligt betydande för den lilla människans lilla hjärta.



Att välja är oerhört svårt, vilket beror på att det betyder att utesluta en sak till förmån för en annan. Människolivet är begränsat av att man aldrig kommer att kunna göra allt, utan ständigt väljer bort tänkbara alternativ. Jag gråter alltid en smula i slutet av Paraplyerna i Cherbourg när de två tidigare älskande möts igen utanför bensinmacken. Inne i värmen sitter hans familj och väntar, och i bilen hennes man. Tiden har gjort att de aldrig mer kommer att bli varandras. Fastän hon har sjungit ”If it takes forever, I will wait for you, in a thousand summers I will wait for you”, i sin envetna trängtan. Och kanske är det denna ånger som gör allra ondast, den det är för sent att göra någonting åt.



Som när Gena Rowlands i En annan kvinna inser att hon levt ett liv där hon känner sig ångerfull över alla de val hon gjort: Mannen hon valt till sin, och hur hon behandlat medmänniskorna. Hennes liv har likt en rymdsond passerat ”the point of no return”, då det inte längre är möjligt att ångra sig.

Men man får aldrig ge upp, anse saker vara för sena. Ångrandet får aldrig bli otillåtet. Livet är en aldrig sinande ström av ånger. Rilke drog slutsatsen vilken även Gena Rowlands slutligen når:

”Denn da ist keine Stelle, die dich nicht sieht. Du mußt dein Leben ändern.”

lördag 28 maj 2011

fredag 20 maj 2011

Uteblivet naziguld

Det blev ingen gyllene palm för Lars von Trier detta år, tack vare tvungen barnslig kontrovers. Mannen behöver förmodligen inte ännu en sådan fjäder i hatten, men lite synd ändå på en så lyckad film. Den förmodat första recensionen på svenska står att finna här.

Havre för själen



jo man tackar

Såg för övrigt Melancholia idag. Den ägde.
Mer om allt detta kommer snart.

onsdag 18 maj 2011

måndag 9 maj 2011

Moder och Mördare

Såg i dagarna om Todd Haynes film Safe och konstaterade att jag växt mig mer mottaglig för den nu. Det finns mycket att hämta i filmen, för att parafrasera en vän ”förmodligen mer än regissören själv förstod”.

I Safe råkar Julianne Moore ut för en förskräcklig samhällsallergi som tvingar henne bryta upp från sitt inrutade liv som hemmafru, till förmån för ett minst lika destruktivt lantligt spirituellt retreat. Vad hennes kropp reagerar mot, eller om hon bara inbillar sig, är otydligt. ”Avgaser” och ”kemikalier” förklaras det, men problemet är djupare grundat.

Allergier gentemot världen är en allt vanligare kroppslig motreaktion, och knappast något man behövt hitta på för att skapa en spännande film. Pollen- och pälsdjursallergi växer sig till folksjukdomar, och likaså gör ovanligare åkommor såsom överkänslighet mot el eller metaller. Och eftersom regissören är Haynes är det självklart oundvikligt att blicka åt pågående aids-epidemi.

Gemensamt för dessa åkommor är att de inte alltid existerat, utan uppkommit ur vår tid. De går också ut på en felaktig kroppslig reaktion där kroppen tror att någonting bra är någonting farligt. Människan har satsat så hårt på att förändra naturen till sin fördel, att denna slutligen har blivit en fiende.

Att slänga ett bananskal på gatan är att skräpa ner. Inte slänga naturen i staden. Självklart har detta bananskal också genmanipulerats och kemiskt besprutats för att bättre passa våra växande behov.

Eller som Jeff Goldblum uttrycker det i Jurassic Park:

”God creates dinosaurs.

God destroys dinosaurs.

God creates man.

Man destroys God.

Man creates dinosaurs. ”

En annan film om människans distorsion av naturen fick vi se i den ohyggligt vackra Limite. Här ställs människan bredvid djuren, och elstolpar vid palmkronor. Men något spännande har hänt med själva filmrullen, som förvarats otacksamt under åren. Filmen har repats, skadats av solljus, och är ibland knappt sebar. Detta bidrar med en skönhetsslig effekt som nimmer om alltings förgänglighet. Naturen vinner åter mark, denna gång på människans planhalva. Precis liksom vi förvrider naturen, förvrider den även också oss.



Vi får emellertid inte glömma att ingenting annat existerar än denna natur. Allt är skapat i den och allt kommer slutligen att förgås i den. Vi människor, kemikalierna, datorerna och bomben själv. Allt ska återgå till jorden, det är bara en fråga om tid.

torsdag 5 maj 2011

Kamera Obskyr



Jag tror på spöken och andar, gudar och magi. När man har utrustats med förmågan att tro på något vore det väl dumt att inte använda den? Genom historiens lopp är det många som trott på saker, men antalet sjunker i takt med att vi flyttar vårt leverne in i tekniken.

Program som SVTs pågående Väsen gör ideligen sitt bästa för att avmystifiera och motbevisa världens magi. Genom att rigga kameror och mätinstrument konstaterar man att ”inget annat existerar än det vi ser med våra ögon”. Men det absurda ligger i att det inte längre ens är de egna ögonen man förlitar sig på, utan kameraögat.

Den moderna tekniken saknar enligt mig förmågan att avbilda kolliderande världar. Det är ungefär som att på fullt allvar ge sig ut och försöka filma en smak eller en lukt. Därmed intet sagt att tekniken och magin är absoluta motsattspar.

Jag är övertygad om att film är en utmärkt ledare av spiritus. Jag har tidigare skrivit om åskådarskapets metafysik, och jag tror att man redan under skapelseprocessen kan ladda filmremsan med övernaturliga egenskaper. Filmmediet har under hela sin livstid varit oerhört bra på att gestalta ockulta tendenser, F.W Murnaus högsuggestiva värld är ett bra exempel på detta. Exorcisten ett annat.

Att jag benämner dessa ting som övernaturliga är en smula paradoxalt, då det i grund och botten är en slags naturlyrik det handlar om. Bioaktuella Farbror Bonmee som minns sina tidigare liv är ett utmärkt exempel då realism och det ”överjordiska” sammanträffar.

Apichatpong Weerasethakul är i sitt konstnärskap högst medveten om filmens potential att bära magi. Filmen är förlagd i ett dagens Thailand som håller på att reformeras av empirisk tilltro. I ett land av västlig påverkan, militärkupper och neokolonisation – markerar den döende Boonmee också spiritualitetens död i det moderna samhället.

Bonmee minns sina tidigare liv i en värld där talande fiskar och spöken lever vid sidan av 7-eleven och reklampelare. Filmen skyr inte verkligheten, utan omfamnar den snarare. Dessa väsen kräver precis som allt annat vår tilltro för att kunna existera.

Få filmer med biopremiär i år kommer att besitta dessa kvaliteter. Därför uppmuntrar jag er att ta er till biograferna och uppleva filmisk magi, för snart kan det vara för sent. Den enda kvarstående artefakten kommer snart att vara ”fantasi” i form av skrikande 3D-animerade monster och sönderstylade tonårsvampyrer.