Animal Killings

I Michael Hanekes postapokalyptiska Vargens Tid finns det en scen där familjen ställs inför sin fars mördare, denne nu utan varken eldvapen eller fysiskt övertag. I nästa klipp ser vi en häst som utan förvarning får strupen avskuren. Vår törst efter fiktivt blod resulterar istället i verkligt sådant.

Det värsta jag kan tänkas ställas inför på film är förmodligen detta när ett djur skadas eller dödas. Under Cinematekets pågående World- Cinemaserie har många djur satt livet till i underhållningens ädla tjänst.

Jag ska försöka undvika att fläka ur mig postkoloniala yttranden om att dessa världskulturer skulle vara mer barbariska än vår västerländska, men det är tydligt att dessa tabun skiljer sig länder emellan. Jag tror att man i vissa andra kulturer har en djupare förståelse för djuret som väsen, eftersom slakten är tydligare integrerad i samhället. Få svenskar förknippar förmodligen tuggan av hamburgaren med en ko som står och betar på en äng.

Det var filmen Vårt dagliga bröd som tvingade mig att se detta samband och välja den gröna vägen. Animal Killings och djurplågeri som väckte avsmak, framför principiella ställningstaganden. Jag skulle aldrig kunna döda (eller skada) ett djur, och därför äter jag det inte heller.

I eftertexterna till många storfilmer bedyras dyrt att inga djur kommit till skada under inspelningen. Detta kan tyckas vara en paradox eftersom många i publiken utan dubier gärna avnjuter en blodig stek eller glatt drar på sig en skinnjacka.

Personligen ser dessa sekvenser med avsmak och ansiktet begravt i händerna, precis som jag äcklas av de inälvsfester som stundtals avnjuts i östeuropeiska filmer. Eller varför inte det avhuggna grishuvud som ligger på Emil i Lönnebergas julbord.