fredag 29 april 2011

Cinemanemalia

Den här veckan är det ju som ni alla märkt ett vegetariskt tema här på bloggen.

Jag har nämligen varit vegetarian i exakt fyra år idag. Det har mestadels varit en dans på rosor. Men till en början förvånades jag över hur många oanade produkter som jag var tvungen att addera till listan över vad som inte skulle stoppas i munnen. Att så mycket godis var gelatinbaserat (grisbuk), och så mycket ost löpebaserad (kalvmage) tog tid att nå min kännedom.

Men nu är det återigen dags för nya rön:
Nämligen är filmbas också en animalisk produkt. Varje filmrulle jag avnjuter är preparerad med ett tunt lager gelatin. Försvinnande lite kan tyckas, men utslaget på hur många filmkopior som tillverkas är det många stackars grisar som får sätta livet till. Djurvänner till filmälskare, filmskapare och fotografer bör därför tänka till lite extra.


boven.

Även om man tror på konsumentens kraft över marknaden hjälper det ringa att bojkotta all biograffilm. Filmen har bara konverterats till ett annat format, och fortfarande utkrävt djurblod. Visserligen kan man välja filmer som spelats in digitalt såsom sådana av Michael Mann- men då kommer man att stöta på andra moraliska dilemman.

För att bygga en dvd-spelare, dator, mobiltelefon eller spelkonsol krävs nämligen mineralen coltan. Denna mineral bryts till stor del i Kongo, vilket anses vara den överhängande orsaken till det andra Kongokriget. Detta har även lett till illegal handel i Kina, Uganda och Rwanda. Dessutom leder brytandet till miljöförstöring, samt att lokala gorillaarter riskerar total utrotning.


boven.

Så kontentan av alltsammans är väl att det är svårt att vara människa i ett globalt samhälle. Varje val man gör kommer sannolikt skada någon annan någon annanstans.

torsdag 28 april 2011

Pollenalergisk polemiker

Det är just nu hårda tider för alla allergiker med mig. Detta verkar vara ett nysningens år, då jag oupprepat kan attackeras av detta gissel i minuter. När jag häromdagen flanerade på stadens gator uppmärksammade jag att en hel del andra också välkomnar våren med liknande aktivitet.

Film är tack och lov lösningen. En biosalong verkar ha den perfekt filtrerade luften för att lindra krämporna så gott som möjligt. Detta är inget nytt påfund. Redan i en "krönika" från 2005 fastslog jag detta faktum.

Klart av denna text står tvenne ting:
1. Att jag alltid avreagerat min allergi genom klagan.
2. Att mitt språk(miss)bruk och tankeverksamhet visst utvecklats under åren. Jag brukar till och med hävda att jag bara blivit sämre med tiden, men kan nu avfärda detta som humbug. Denna text är till och med lite genant i sin blåögda uselhet.

Men andemeningen är tidlös.

måndag 25 april 2011

Animal Killings

I Michael Hanekes postapokalyptiska Vargens Tid finns det en scen där familjen ställs inför sin fars mördare, denne nu utan varken eldvapen eller fysiskt övertag. I nästa klipp ser vi en häst som utan förvarning får strupen avskuren. Vår törst efter fiktivt blod resulterar istället i verkligt sådant.

Det värsta jag kan tänkas ställas inför på film är förmodligen detta när ett djur skadas eller dödas. Under Cinematekets pågående World- Cinemaserie har många djur satt livet till i underhållningens ädla tjänst.

Jag ska försöka undvika att fläka ur mig postkoloniala yttranden om att dessa världskulturer skulle vara mer barbariska än vår västerländska, men det är tydligt att dessa tabun skiljer sig länder emellan. Jag tror att man i vissa andra kulturer har en djupare förståelse för djuret som väsen, eftersom slakten är tydligare integrerad i samhället. Få svenskar förknippar förmodligen tuggan av hamburgaren med en ko som står och betar på en äng.

Det var filmen Vårt dagliga bröd som tvingade mig att se detta samband och välja den gröna vägen. Animal Killings och djurplågeri som väckte avsmak, framför principiella ställningstaganden. Jag skulle aldrig kunna döda (eller skada) ett djur, och därför äter jag det inte heller.

I eftertexterna till många storfilmer bedyras dyrt att inga djur kommit till skada under inspelningen. Detta kan tyckas vara en paradox eftersom många i publiken utan dubier gärna avnjuter en blodig stek eller glatt drar på sig en skinnjacka.

Personligen ser dessa sekvenser med avsmak och ansiktet begravt i händerna, precis som jag äcklas av de inälvsfester som stundtals avnjuts i östeuropeiska filmer. Eller varför inte det avhuggna grishuvud som ligger på Emil i Lönnebergas julbord.

onsdag 20 april 2011

post 100


Ben när?
-23/4, klockan 14:00
Ben var?
-Filmhuset, Stockholm
Ben Hur.

fredag 15 april 2011

Allusioner och Illusioner

Slarviga, men ändå, recensioner av Illusionisten samt Benda Bilili. Kanske att jag återvänder till den förstnämnda i ett kommande inlägg.

onsdag 13 april 2011

Jag är med band



Att skriva akademisk filmblogg är bara en av de många strängarna på min lyra. Att spela musik i olika konstellationer är en av de andra. Supergruppen The Fairbanks Quarterly består av medlemmar från The Wynots, Old Man's Meadow och Benny Johnny and Lenny. I vintras storhandlande vi på Willys och låste in oss i en stuga på landet där ljuv musik uppstod. Resultatet av denna vistelse blev skivan Once it was now som kommer att släppas inom kort. Vi är även tillgängliga för bokningar i sommar om du råkar planera en festival, kräftskiva, eller dylikt.

Medan ni längtar kan ni lyssna på tre av spåren på bandets nystartade myspace.

måndag 11 april 2011

Mecenatens återkomst

Den här månaden är det tema: pengar här på trogna hjärtat.

Det har genom tiderna varit genomgående att vara ekonomiskt självförsörjande konstnär. På de gamla impressionisternas tid blev det vanligt med mecenater som la sitt överskott på att försäkra den konstnärliga mångfalden, vilket gjorde att originellare och mer utmanande måleri kunde se dagsljuset. Bankiren Ernest Thiel försörjde svältande kreatörer, vilket idag resulterat i Stockholms kanske bästa museum.


Thiel av Munch

Även inom filmkonsten har privata plånböcker sett till att saker blivit gjorda. Charles de Noailles hade den fina vanan att ge sin fru en egenfinansierad film i födelsedagspresent varje år. Detta resulterade i bland annat Buñuels L'Âge d'Or och Cocteus Blood of a Poet.

Att vara rik och intresserad av konst har under åren sedan slutat vara synonymer. Men plötsligt händer någonting. Byggmästare Sven Harry slår upp portarna till ett alternativt konstmuseum där den egna samlingen visas upp, och stipedium delas ut till konstnärer.

I en annan del av världen börjar miljarsdärdottern Megan Ellison rädda nedlagda filmprojekt. Hon betalar Paul Thomas Andersons kommande två filmer, som befann sig på kant med Hollywood tack vare scientologiska beröringspunkter. Charlie Kaufmann kommer att få regissera ännu en film tack vare denna välgörare. Likaså Wong-Kar-Wai och Spike Jonze.


Ellison- ung och filmintresserad

Jag antar att sådana här föregående exempel kan lämna svallvågor efter sig. Som Jens Lapidus tes om kungabarnens betydelse för stureplan. Kanske fler pengar kan strömma till kulturen, där de åtminstone kan göra någon nytta. Det vore en tänkbar räddning från rådanda skymning.

söndag 10 april 2011

The cure for melancholia





Vissa surfar internet som om det vore någonting kul, jag försöker hålla mitt datoranvändande på ett minimum. Det går sådär. När jag äntligen lyckas går jag miste om någonting, nämligen "trailern med stort T". Lasse von Triers nya Melancholia ska visas på Cannesfestivalen, och ser i vanlig ordning ut att bli någonting i hästväg. Att döma av denna aptitretare fortsätter filmen i samma stil som föregående Antichrist, vilket innebär en film som kan arta sig lite hur som helst. Jag ser väldigt mycket fram emot att sätta ögonen och öronen i den.

torsdag 7 april 2011

Kulturpengar

Filmälskare och allmäna älskare har anledning att celebrera i sin stillhet när Riksbanken nu avslöjar vilka bevingade nyllen som ska pryda de uppdaterade pengasedlarna som runt 2015 planeras övertaga stafettpinnen från de rådande stofilerna. Den mytomsusade 200-lappen kommer beprydas av allas vår dämonregissör Ingmar Bergman. På 100-lappen kommer vi att dras med Greta Garbo.



Kultur för hela sedeln med andra ord, eftersom dessa gör sällskap med Astrid Lindgren, Evert Taube och Birgit Nilsson. Det känns lite som ödets ironi att adelsmän ska bytas ut mot konstnärer när pengaflödet mer än någonsin flyter i motsatt riktning. Nästa gång blir det väl Kenta och Stoffe och Christer Pettersson på pengarna.

När jag såg denna nyhet på kulturnyheterna visade de samtidigt upp de gräsligt fula sedlarna, vilka lyckligtvis blott visade sig vara förslag. Hur de slutgiltiga varianterna kommer att se ut avgörs med hjälp av en formgivningstävling.

onsdag 6 april 2011

Behovet av en mening

I följande inlägg kommer jag att behandla filmen Blow-up- förstoringen (Blowup, Michelangelo Antonioni, 1966). Min tes är att människan vid konsumtion av konst har ett behov av att skapa sig en mening och logik, även vid fullkomlig och uttalad abstraktion.

Blow-Up är en film som inte alltid håller sig till verklighetens uppenbara logik, där få trådar knyts ihop, och vars huvudmysterium lämnas olöst. Trots detta blev filmen en överraskande stor publikframgång då det begav sig. Jag ska undvika att spekulera i hur detta kom sig, men uppenbarligen så avskräcktes inte biobesökarna av filmens drag av ofullständighet. Jag tror att den mänskliga hjärnan ständigt söker finna samband mellan saker och skapa sig en mening, även om den nödvändigtvis inte finns. Tidigt in i Blow-Up så besöker protagonisten Thomas sin granne som är en konstnär av abstrakt konst. Samtidigt som de betraktar hans verk förklarar konstnären att han först inte alls förstår vad han skapar, men efter ett tag hittar någonting i sina skapelser som han tycker om: "It is like a detective story; once you recognise a bit of it you begin to put the picture together".



Thomas själv ägnar sig åt fotografiet, som mer än måleriet direkt återskapar verkligheten, och är dess direkta avbild. I takt med att han förstorar sina bilder mer för att kunna urskilja de små ledtrådarna i jakten på mysteriets lösning, så blir hans bilder alltmer otydliga och bär slutligen stora likheter med grannens abstrakta målningar. Då man ger sig i kast med att försöka tolka någonting så utsätter man sig automatiskt för risken att missförstå och feltolka. Det förefaller som att drivs av en tillräckligt stor övertygelse om att finna någonting, till slut kommer att göra det. Därmed inte sagt att alla lösningar som står att finna är de riktiga. Vad som är rätt är också en definitionsfråga. I Blow-Up så är det ett det en litet ögonblick av verkligheten som analyseras och tolkas. Eller rättare sagt ett fotografi utav ett litet ögonblick av verkligheten. För att Thomas ens befann sig i parken under detta ögonblick och med sin kamera valde att föreviga det, ändrar också ögonblickets innebörd. "I prevented a murder!", utbrister Thomas i en av filmens scener, syftandes på hur hans närvaro i parken lyckades avstyra mordet från att ske.

Filmmediet ger upphov till ännu fler tolkningsmöjligheter. En bild sägs ju säga mer än tusen ord, men då filmen består av tjugofyra bilder i sekunden så förefaller möjligheten att läsa in saker tillsynes oändlig. På samma sätt som Thomas i filmen febrilt försöker att finna en lösning på mysteriet hans fotografier från parken gett upphov till, försöker jag som åskådare i min tur finna en underförstådd mening med filmen. Med sin blotta existens lämnar en film dörren öppen för interpretation, men utan klara bevis är dessa inläsningar bara spekulationer. Det finns filmskapare som konstruerar med publikens skenande tankeverksamhet. Exempelvis så har David Lynch i sina senaste filmer medvetet gett upphov till oändliga räckor teorier som alla kan betecknas som precis lika rätt (eller fel, beroende på hur man ser det).



Att bevittna någonting utan att mentalt bearbeta det förefaller emellertid omöjligt. Att konsumera konst enbart för att det är vackert, är för den sakens skull fullt möjligt. Det är dock omöjligt att säga någonting som är allmängiltigt vackert, utan precis som allt annat är skönhet en bedömningsfråga. Om man upplever någonting som vackert så är det förmodligen för att man har några tidigare erfarenheter till det, eller att ens undermedvetna associationsbanor ger upphov till en viss känsla. Saker och ting kräver en kontext för att alls kunna registreras och uppskattas. I en av scenerna i Blow-Up så befinner sig Thomas tillsynes ofrivilligt på en konsert där musikgruppen The Yardbirds uppträder. En kivande förstärkare ger upphov till att en av banmedlemmarna förstör sin gitarr och kastar ut dess avbrutna hals i publikhavet till följd av en kamp om denna memorobilia. I stridens hetta får Thomas tag i gitarrhalsen och flyr lokalen för att slippa konkurrensen. Väl ute på gatan försvinner det trasiga instrumentets symboliska laddning, och han slänger det ifrån sig. Någon annan plockar därpå upp det, för att också avfärda det som skräp. För att uppskatta någonting så måste man alltså utifrån sig själv och sina egna erfarenheter först tolka det, och sedan finna det antingen betydelselöst eller meningsfullt.

Men det är skillnad på den bedömning och tolkning man gör för sig själv inuti sitt huvud, och den man eventuellt konstruerar om till ord eller text. Den första behöver nödvändigtvis inte vara mer än en undermedveten tanke eller känsla, men för den andra krävs medveten omstrukturering. Det finns alltid en risk att genom för noggrann analys av någonting tappa bort dess inneboende magi. Jag minns en gång när jag i en tidigare utbildning fick se filmen The Ungkarlslyan (Apartment, the, Billy Wilder, 1960) för att sedan ingå en djupgående analys av angående dess berättarmässiga struktur, följt av en omtitt. Första gången fann jag filmen mycket bra, men efter att ha fått dess konstruktion blottad var det omöjligt för mig att inte tycka mindre om den. Eller som Antonioni själv uttrycker det: "a film you can explain i words, is not a real film."

Film är en ström av ljud och bilder, nödvändigtvis inte mer än så. I våra medvetanden blir filmen till känslor, observationer, igenkänning, analys och bedömning. Hur djupt man sedan vill förkovra sig är upp till individen, men aktivitetsgraden hos betraktandet spelar helt klart roll i hur man kommer att uppfatta verket. Om man sedan låter sin egen bedömning av en specifik film gå ut över andra, exempelvis i form av en analys, finns risken att för att beröva någon annan på dess egentliga innebörd. Om just Blow-Up har Antonioni själv sagt: " This film, perhaps, is like Zen; the moment you try to explain it, you betray it."

Filmen Blow-Up har ett slut som har kommit att bli klassiskt, och tåls att ställas i parallell till Antonionis tidigare och senare filmers klimax/antiklimax. Thomas återbesöker platsen där han funnit liket, denna gång utrustad med sin kamera för att kunna bevisa dess existens för omvärlden. När han kommer till den exakta platsen så visar det sig att liket inte finns kvar, om det nu någonsin har funnits där. Besviket vandrar han därifrån. Slutligen finner han sig åskådare till ett par mimartisters tennismatch med en imaginär boll. Kameran följer bollen som om den verkligen var ett lika konkret objekt i filmen som allt annat, och när de senare råkar slå iväg den så vandrar Thomas obekymrat efter bollen och kastar tillbaka den in på planen. Därefter försvinner Thomas själv, och kvar finns tittaren och gräset där han tidigare stått, och bollen en gång låg. Uppenbarligen har Thomas hela tiden varit lika konstruerad och uppdiktad som den boll som inte fanns. Kanske har även det mysterium Thomas varit så besatt i, blott varit ett foster av hans egen besatthet och vilja att upptäcka och förstå. Vi som biopublik har ju sett liket i en kvick sekvens, och anat en pistol i Thomas uppförstoringar, och det är upp till oss att avgöra om dessa saker verkligen har ägt rum i filmens universum eller blott i huvudpersonens fantasi. Andra gånger kanske det är vår egen fantasi, eller vilja att skapa oss själva en intressant intrig, som får oss att fantisera upp saker som egentligen inte finns där. Eller åtminstone detaljer som inte medvetet adderats som en ledtråd av regissör, manusförfattare, skådespelare eller någon annan ansvarig för resultatet som är den slutgiltiga filmen.



Att en film är som den är kan i de allra flesta fallen tillskrivas slumpen mer än någon annan. Det har funnits regissörer, producenter och manusförfattare som har haft mer inflytande på den slutgiltiga produkten än andra, men aldrig någonsin har en person allena varit ansvarig för en fullständig film. Om inte viljan att skapa sig en mening, vore det därför ganska meningslöst att spekulera i vad en specifik detalj har för innebörd i filmen. Såvida man inte har möjligheten att söka upp den person som varit ansvarig för att just den detaljen togs med i filmen, framställdes som den gjorde och vilka tidigare upplevelser och erfarenheter som fick personen att välja just denna specifika detalj. Jag menar inte att alla filmer är fullständigt meningslösa, och att ingen någonsin har en tanke med någonting, utan att man bör vara ytterst försiktig med att ta en films påverkan på en enskild individ för en allmängiltighet. Även om denna individ nu råkar ha haft ett stort eller litet finger med i spelet.

Självklart finns det också filmer som genom sin uppbyggnad kräver en på förhand given analys för att ens kunna uppskattas fullt ut. Detta är filmer som innehåller underförstådda meningar, som talar ett visst kodspråk som åskådaren behöver känna till för att få ut allt av filmen. Exempelvis allegoriska historier kräver att man "tittar mellan bilderna" och ser den verkliga andemeningen med filmen. Vi tar adaptionen av George Orwells bok Djurfarmen, Djuren gör revolt (Animal Farm, 1954) som exempel; en film som ett barn (eller någon annan person av olika anledningar inte insatt i de politiska ideologierna) förmodligen bara ser som en film om en bondgård med några djur på. Allegorin har många gånger använts för att berätta historier för kontroversiella för sin tid, och därför tvingas kodas om för att förhoppningsvis gå makthavarna över huvudena, Många av Miklós Jáncsos tidiga filmer var exempelvis markant regeringskritiska, men också finansierade av samma regering.

Sedan finns det också andra slags "koder" man kan använda sig av om man vill undvika att ens verk endast ska fungera på det rent ytliga planet. Detta kan vara bibliska referenser, religiösa symboler, färgbetydelser, ironi eller även intertextualitet. Alla dessa mer eller mindre lätta att förstå beroende på hur insatt man är. Besitter man inte dessa förhandskunskaper, blir filmen då betydelselös? Det tror jag knappast. Jag tror att alla åskådare av film, eller kultur i allmänhet bildar sin egen mening med det de ser. Den åskådare som jag tidigare nämnde tittade på Djuren gör revolt utan att förstå dess politiska undertoner, kan ju uppskatta spänningen i djurens relation till varandra, och få ut precis lika mycket av filmen. Alla kan inte vara orakel som känner till allt som finns att lära, därför är film ett högst personligt intryck. En film där vi inte kan läsa in någon mening blir således en meningslös film.

Army of Me

"Sucker Punch" är ett slag utan förvarning, som inte lämnar någon betänketid åt dess offer. Det är även en film som har premiär nu på fredag, en både intressant och utmattade sådan. Oavsett vad man förväntat sig ett slag på käften. Jag recenserar och filosoferar över mening och filmpolitik. Samtidigt utlovar jag ett nytt substansberikat inlägg inom kort.

måndag 4 april 2011

Månadens Konstnär: Hugo Simberg

Jag står kvar vid detta livets vägskäl ett slag. Utan jobb och utan skola, och pengarna sinar på kontot. Det finns för mycket frihet här i världen, så mycket man skulle kunna vilja. Men jag vill ingenting, inte synonymt med att göra ingenting. Vill någon gå ut och ta en kopp kaffe, så säg till. Det vet jag att jag vill.

Här kommer förra månadens konstnär, Hugo Simberg, utan närmare presentation: