torsdag 24 mars 2011

My funny valentine



En av vårens bästa filmer heter Blue Valentine. De bägge ypperliga skådespelarna Ryan Gosling och Michelle Wiliams gestaltar ett äktenskap som går i kras i takt med mitt bultande hjärta. En recension finns att läsa här. Samtidigt kan jag också passa på att länka till recensionen av "I am number four", en av vårens många vederstyggligheter (eller vad det heter). Så beroende av preferens kan ni läsa hissning eller sågning. Demokraten läser bägge.

måndag 21 mars 2011

Fri kärlek

Föregående vecka såg jag mina två första filmer av regissören Arne Mattsson. Denne kanske mest känd för svenska syndens förgrundsfilm och tillika guldbjörnvinnande Hon dansade en sommar.

Yngsjömordet och Vaxdockan är två intressanta filmer med tematiska likheter. Bägge handlar om människor som inte tillåts älska. I Yngsjömordet är Gösta Ekmans rollfigur kär i sin egen mor. Per Oscarssons sorglige ensamvarg i Vaxdockan förälskar sig i en skyltdocka.




Det är när samhället ska försöka ställa saker till rätta som den verkliga skadan sker, snarare än som ett led i våra hjältars sinnesförvirring. Båda dessa förövare skildras som kärlekstörstande och sensibla, snarare än omänskligt galna såsom de brukar skildras på film.

”Snälla låt mig vara, jag är lycklig såhär!”, bönfaller Per Oscarsson efter att ha ertappats i säng med sin docka. Den fria kärlekens tid är ännu inte här, och kommer nog aldrig att vara det heller.

lördag 12 mars 2011

Svarta Tangenter

Fastän jag inte tyckte att Black Swan var någon perfekt film så har jag drällt ner hela internet med oräkneliga spaltmeter om den. Kanske är det en film som är intressantare att snacka om än att faktiskt se, eftersom man då också kan inkludera allt vad den borde ha varit.

Många som skriver om just denna film ägnar mycket energi på ytliga liknelser till psykologiska skräckfilmer av regissörer som Polanski eller Argento. I följande inlägg kommer jag därför fokusera på de föga uppmärksammade tematiska likheterna mellan Black Swan och Michael Hanekes Jelinek-filmatisering Pianisten. Följande text förutsätter att läsaren sett bägge filmerna.

Bägge filmerna kretsar kring kvinnor som vigt sina liv åt traditionstyngda kulturyttranden som också återspeglar ett manligt patriarkalt samhällssystem. Att vara balettdansös respektive konsertpianist innebär bägge ett levnadssätt anpassat efter konsten. Jag ser Pianisten som en bittrare och mer övermogen Black Swan, där nedbrytningsprocessen gått ännu ett steg.



Erotiska förbindelser lärare/elev ifrågasätter sexualitetens auktoritära spel

Erika och Nina har sina mödrar som kronisk pådrivare. Mödrarna fungerar också som en spådom och påminnelse om vart de själva riskerar att hamna- dessa kvinnor som snart riskerar uppgå i sina livsfunktioner. De finns endast till för andra snarare än sig själva.

Katalysatorn för dessa karaktärer blir en nemesis som kanske äntrar deras liv bara för att de själva när ett undermedvetet behov av frigörelse. De projicerar sina egna tillkortakommanden på någon som har lyckats blanda framgången med en avundsvärd existens. Mila Kunis Lily röker och träffar vänner, och är dessutom en strålande dansös. Nina riktar sin aggression mot en flicka som har någonting hon aldrig kommer att få: ungdom och därmed framtidsutsikter. Våra hjältar riskerar att ersättas av någon som dessutom har ett liv.



Det fokuseras på de kroppsliga redskapen-pianistens händer och dansösens fötter

Det första logiska steget i uppbrottet yttrar sig i utlevande av sexuella fantasier, orsakat av år av sexuell frustration. Pianisten och Black Swan använder kroppslighet som nyckel till frälsningen. Självstympning och våld blir den naturliga fortsättningen för dessa känslomässigt handikappade människor. När det inte går att härma, blir nästa alternativ att skada eller tillintetgöra. Hatet slutar således oundvikligen med att våldet riktas mot deras mentala motståndare; och när det misslyckas- mot de själva. Kroppen är själens fängelse och har tvingat dem till sina livssyften, vägen till katharsis är ett välriktat hugg i den egna buken

torsdag 10 mars 2011

Vi Fem

(Rättelse: Filmen Norwegian Wood har biopremiär nästa fredag och inget annat.)

Den som läser den här bloggen får också vara beredd på lite reklam för den underskattade filmsidan Tellusfilm där man denna vecka kan stoltsera med hela fem recenserade biopremiärer.

Jag själv bjuder på ros i min högsemiotiska recension av Möte i Toscana, och en välförtjänt dos ris när jag tar mig an den gudsförgätet pissiga Gnomeo och Juliet. Den gamla recensionen av Odjuret har ni ju redan läst i och med Göteborgs filmfestival, men det kan vara bra att färska upp minnet lite så ni inte glömmer bort att undvika.

Johannes har sett Oscars-spektaklet The Fighter, medan Stefan kritiserar The Adjustment Bureau

En minst sagt högoktanig vecka där hela tre av betygen är ettor! Ingen kan kritisera oss för att vara för snälla kritiker i alla fall.

tisdag 1 mars 2011

Frihet under kontroll

Eftersom Stefan varit vänlig att låna mig Resnais senaste rulle, Wild Grass, tänkte jag tacka genom att skriva ett par rader om den.

Efter den inte allt för spännande Coeurs var mina förväntningar på gubben Resnais inte så stora, men Wild Grass är en både underhållande och infallsrik film som förtjänar att ses.



Det vilda gräset i titeln är självklart en metafor. Under filmens gång flikar man in återkommande små kuddbilder av detta omöjliga gräs som av ren viljestyrka tränger upp genom stadens gråa asfalt och betong. En naturlig och kanske magisk styrka som inte tillåter sig stoppas av civilisationens restriktioner.

När människan föds är denna ett med naturen. Allt medan åren rullar kvävs dess väsen av samhällets konventioner och förväntningar. I många av de så populära amerikanska indie-filmerna handlar om de människor som låter sina infall styra, trots att de sedan länge slutat vara barn. Ofta uppfattas dessa individer som en smula dysfunktionellt sinnesrubbade. "Man får bara höra sanningen från barn och mentalt sjuka", heter ju ordspråket.

På den sociala mötesplatsen Couchsurfing skriver användarna saker som "I am crazy" på sina profiler i ett försök att beskriva just denna sida hos sig själva. Detta på en hemsida för människor som söker naturen, friheten och äventyret, och inte sällan har Into the Wild som favoritfilm.



Så vildheten och galenskapen har blivit något beundransvärt hos unga. Men äldre människor förväntas vara naturligt nedbrutna. Därför känns det så fräscht att det är just med dessa vi stiftar bekantskap med i Resnais film.

Sabine Azémas vilda röda hårsvall symboliserar hennes längtan efter någonting mer äkta. Hon är tandläkare och hobby-aviatör, två ämbeten som kräver maskinell disciplin. Hennes vilda infall sträcker sig till sådana som är tillåtna inom samhällets ramar, hon har neonlampor i hemmet och kör en ful gul Smart. Men när hon genom en våldsam slump träffar på herr Palet börjar sakta betongen spricka och naturen kika fram genom springorna.



Det är absolut inget mästerverk detta, men väl en se- och tänkvärd film. Jag har svårt att avgöra om den är väldigt ful eller väldigt snygg, antagligen är den båda två samtidigt. Allt från skådespeleri till foto blandar och ger från dessa två extremer. Det känns lite som ett schizofrent sammarbete mellan Peter Greenaway och den moderne Woody Allen. Man vet aldrig riktigt vad det är för slags film man tittar på, och det känns som att vad som helst kan hända. Och det gör det också.