måndag 28 februari 2011

Månadens Konstnär: Käthe Kollwitz

Det är ofta den mörka konsten som väcker mest känslor hos mig. Edward Munchs målningar av död och lidelse kan röra mig till tårar med sin blotta uppenbarelse. Det finns ett oerhört hemskt verk av Käthe Kollwitz (som jag tyvärr inte förmår finna på webben) föreställande en kvinna som ligger i sin säng och försöker sova medan ett skelett ligger bredvid och håller om henne. Detta illustrerar så väl vad Erik Ejewall brukar benämna den återkommande känslan.

Och det är just Käthe Kollwitz som är februaris konstnär, denna månadens sista dag. Hennes bildvärld är krass och kanske även banal, men just däri ligger också hennes enorma styrka. Den förödande kraften i dessa gestaltningar av ångest, saknad och död- kan förmodligen förstås universellt och oavsett ålder eller skolning. Dessa bilder tar inga onödiga omvägar till hjärtat.







tisdag 22 februari 2011

Jag har aldrig varit i Indien

Min exposé av Oslos cinematiska klimat fortsätter. Ty det är inte blott kulturskymning som råder. Det Deichmanska biblioteket har länge varit överlägset valfritt Svenskt bibliotek vad det gäller filmutbud. Nu har ju kulturhusets läsesalong också börjat satsa sina korvören på importerade nöjen, antagligen för att hålla jämt skägg internationellt. Men ikapp kommer man nog aldrig vara. Jag går i princip dagligen till denna gröna byggnad, och finner ständigt nya intressanta titlar.



Inte heller räds man någon skräck för regionkodningen, vilket ger ett ännu större urval ur exempelvis Criterions kollektion. Just nu håller jag på att beta mig igenom Eclipseboxen med Louis Malles resefilmer, och har just blivit klar med mastodonten Phantom India.

Denna i runda slängar sex timmar långa skärskådning av den mäktiga sub-kontinenten anno 1969; bär påfallande likheter med den resa jag själv utförde för styvt ett år sedan. Tidsperioden Malle är i Indien överensstämmer ganska exakt med min vistelse. Han besöker många platser som jag besökte, och ibland till och med på samma datum.

Trots detta känner jag när jag ser filmen att jag aldrig har varit i Indien. Inte för att det var ett totalt annorlunda land då än nu, tvärtom är mycket sig likt (förutom avsaknaden av turism då). Mycket av det som utgör Indien idag såg man klara tendenser till redan för fyrtio år sedan. Jag känner mig snarare så amputerad från min resa nu att det är svårt att tänka att den ens ägt rum. Alla minnena finns kvar, men ansiktena, lukterna och känslorna är nästan utsuddade.



måndag 21 februari 2011

Något i hästväg?


...Och på Berlins filmfestival kammade Béla Tarr hem juryns pris med sin nya film The Turin Horse. Av den eleganta trailern att döma verkar han vara lika sävlig som alltid, men förhoppningsvis denna gång på gott (till skillnad från den ganska ihåliga The man from London). Kan man våga hoppas på att Tarrs sista film även blir den första att få svensk biopremiär?

lördag 19 februari 2011

I did not care for the Godfather

Liksom Stockholm har Oslo ett Cinematek där det visas filmhistoria på duk. Skillnaden dessa emellan är att medan Cinemateket i Stockholm blandar brett och smått, är det i Norge främst filmiska kanon som rullar.

En titt i respektive program påvisar skillnaden. Jag har hitintills endast sett tre filmer. Den tragiskt vedervärdiga Enter the Void (som visas under epitetet månadens film, extremt välbesökt, extravisningar insatta) samt de två första installationerna av Gudfadern-trilogin. Den sista delen struntar jag i att lägga pengar på. Detta eftersom man nödvändigt måste lägga fysiska nok på varje film man ser, VIP-kortets motsvarighet är non-existent. Men det är ju också en dålig film.

I ett avsnitt av den ömsom briljanta animerade serien Family Guy proklamerar en av karaktärerna "I didnt care for the Godfather", varpå han attackeras hårt från alla håll och kanter. Detta gangsterepos är något av en helig ko i filmvärlden, och jag har hört få verkligen kritisera filmen. Så jag tänkte göra ett försök att ta ned Gudfadern på jorden en smula.



1. Karaktärsteckningarna är på tok för onyanserade för att man borde kunna bry sig om människorna. Man har bara tvingat på de råbarkade gangstrarna sympatiska attribut (Marlon Brando leker med katter och barnbarn) eftersom man annars inte skulle tyckt om dem alls. Självklart är skådespelarna fantastiska, men de har ganska lite att jobba med. I Gudfadern II har man ägnat karaktärerna betydligt mer omsorg.

2. Fredo är knappt med alls i filmen, inte ens på sin egen farsas begravning. Det känns lite som att manusförfattarna ibland glömt att han finns, vilket är att verkligen underanvända en av världens bästa skådisar John Cazale. De scener där han är med gestaltar han briljant, men de är fler i tvåan.


3. Det tekniska är på tok för illa hopskruvat. Gordon Willis foto är självklart utsökt, men framstår som redigerat av en lågavlönad chimpans. Tempot i bilderna är ofta okänsligt och felaktigt, och filmen fullkomligt badar i fula övertoningar. Musiken är inte heller så bra som man kan tro. Filmens tema är självklart klassiskt, men resten av soundtracket låter mest James Bond och ligger som en för högt mixad matta över hela filmen. Tvåan ser mer ut som, och låter mer som, en film.

4. Filmen är ganska opedagogiskt upplagd. Det är svårt att få någon egentlig överblick över de rivaliserande familjerna, eller vad som pågår i den rådande konflikten. Dessutom är kronologin ur led. Man förstår ibland att det plötsligt har gått ett par år utan någon tydlig indikation. Det är också obegripligt huruvida Connie Corleone har ett barn i magen i tre år, eller får missfall och får ett nytt (och i så fall varför). Del två är betydligt tydligare.

5. De har inte orkat sminka Marlon Brandos hals gammal, så han har en annan färg där än i ansiktet.

Man kan säga att Gudfadern II är allt som ettan borde ha varit, utan att vara orättvis. Och kanske är det som Andrea sa; att Francis helt enkelt inte var redo att göra Gudfadern när han fick göra den. En bra och underhållande film blev det, men inte så hemskt mycket mer (enligt mig).

onsdag 9 februari 2011

Svart Onsdag

I Norge nu. Tvära kast i livets lotteri. Till min stora glädje rullar Black Swan på byns biografer, vilken jag tog tillfället i akt att beskåda häromkvällen. Tyvärr höll den inte riktigt vad mitt undermedvetna lovat mig. Men det var en bra film, och en snacksalig recension finns att läsa här.

De hade en rolig poster på biografen där Portmans huvud är utskuret som en svan. Snäppet seriösare är de slicka originalposters man tagit fram åt filmen. Dessa kan ju ni gott titta på ett tag, ni som fortfarande tror att det är ett mästerverk.




Vad som skulle kunna vara ännu en alternativ poster för filmen finner den vetgirige i detta tidigare inlägg.

onsdag 2 februari 2011

Tuttfara!

På en träslöjdslektion i tvåan tillverkade en kille i klassen en replika av den välkända trafikskylten som signalerar farthinder, med en enda dadaistisk modifiering. Med lödtång ristade han in varningsfrasen ”tuttfara!”. En grafisk poäng som förmodligen dragits tusentals gånger, men som faktiskt också har ganska stor verklighetsförankring.

Kvinnans bröst har förmodligen inte alltid varit någonting människan måste skyddas mot. Det är först när någonting tabubeläggs som det skapar oro, nyfikenhet och skräck. I vår uppsluppna civilisation finns det få saker som fortfarande besitter kvinnobröstets hemligstämpling.

Egentligen är det inte bröstet i sig man är rädd för. Det går hur bra som helst att i en barntillåten film, eller på reklampelare på stan, visa upp det i sin ungefärliga helhet. Gränsen dras vid de två livsfarliga kvadratcentimeter med det frånstötande namnet ”bröstvårtor”. Man brukar skickligt försöka dölja dessa med så liten marginal som möjligt för att undvika censur. Det kan handla om ett täcke, lite badskum, eller några löjliga stjärnor.

vore det inte för munnarna

På youtube går det hur bra som helst att dölja just det känsliga partiet med smileys eller oskärpa, men försök finna en vårta så får du svårigheter. Det är inte som att ingen förstår vad som finns under de skyddande fälten, det är ju bara att lyfta på sin egen tröja och titta så kan man själv fylla i den saknade grafiken. Just bröstvårtor är ju även män bestyckade med, så om man skulle se logiskt på problemet borde det ju vara fläsket runtomkring som var det farliga. Istället för en stjärna kunde det ju vara en hålkaka eller en donut som skymde sikten.

Men det handlar inte om att vi inte förstår hur just flickors bröst är utformade, utan snarare en konvention som med tiden har uppstått. Det verkar exempelvis vara helt i sin ordning att man antyder brösten i sin helhet genom ett blött eller genomskinligt klädesplagg, det gör man till och med på Greta Garbo i Gösta Berlings Saga.

En bild som borde vara helt okej men ändå inte är det. Jag har infogat George Clooneys bröstvårtor på Christina Lindbergs bröst.

När man i sällsynta fall får se ett bröst på en film görs det därför också stor sak av det. Högre åldersgräns direkt, och allas uppmärksamhet förs bort från handlingen och till just ett ställe av duken. Som om det vore ett flygande tefat eller något annat överjordiskt. det borde vara tid att avmystifiera även våra sista tabuer. Jag kan därför beundra en film som Daisy Diamond (som i övrigt är ganska usel för att den behandlar nakenhet på ett så odramatiskt sätt.

Men kanske behöver vi gömma och mystifiera uppenbara saker för att någonting ens ska bli spännande i dessa vetenskapliga och empiriska tidevarv. Som med skräckfilmen; ju längre man väntar med att visa monstret, desto läskigare blir det. När man sedan får se det förstår man inte hur man ens kunde vara rädd för det från första början.