lördag 29 januari 2011

Where credit is due



Jag har blivit ingående intervjuad av stjärnbloggen Filmkram.
Resten av tiden ägnar jag åt att inte vara i Göteborg. Trots detta sysslar jag med en slags baby-täckning av festivalen på Tellus. Filmerna Odjuret och Essential Killing finns recenserade. Den tidigare måste nog vara en av de sämsta svenska filmerna jag någonsin sett. Den andra en habil men tråkig actionrulle.
Sedan har Jonatan Lyrefelt förstärkt oss med en recension av en annan dålig svensk biofilm, tillika habil men tråkig actionrulle- Gränsen.

God helgläsning!

tisdag 25 januari 2011

Motorsågsmassakern reviderad

När jag var i tioårsåldern, om inte yngre, åkte min familj tillsammans med en annan familj på husvagnssemester i Skåne. Dvd var ett sprillans nytt format, och min far hade det inbyggt i sin dator. Detta innebar att vi kids skulle kunna se på film i förtältet medan de vuxna smuttade spritdrycker och skrattade lite för högt.

I varje släkt finns det en teknikintresserad farbror, så även i min. Det var hos denne jag fick se min första dvd-film Casper- det snälla spöket (med surroundljud) medan mina upphovsmän var på sjukhuset och förlöste min bror. Vid tiden för husvagnssemestern hade denna farbror hunnit skrapa ihop en ansenlig samling filmer, trots att de kostade som en normal månadslön. Min familj hade bara dvd i datorn och inga egna filmer, och därför for vi förbi honom för att låna ett par stycken inför resan.

Föräldrarna lånade patetiska vuxenfilmer, Nicholas Cages remake av Himmel över Berlin och sånt. Jag var mer inriktad på skräck. Jag var mallig för jag hade sett Hajen vid sex års ålder, och en hel del annan skit i mina dar. Farbrorn varnade för filmen Halloween H20 men jag bara skrattade döden rakt i vitögat.


Sedan for vi och dagen kom då det var dags att frossa i den blodisande filmen. Mina förväntningar var höga då jag skulle visa mig vara en värdig medborgare genom att se den farligaste filmen ever made. Men redan ett par minuter in i filmen började det bli riktigt ruskigt. När Jamie Lee-Curtis hittar ett lik med en skridsko i ansiktet var måttet rågat. I tårar sprang jag gråtande ut ur förtältet och omfamnades av mor och far. De andra fortsatte titta. "De är för små för att förstå", sa mamma och pappa, "du är sensibel som förstår att det är hemskt". Men ändå fick min pojkighet sig en törn.

Efter incidenten vågade jag inte se en skräckfilm på flera år. Det var mest blod och kroppslighet jag fruktade, och inte så mycket de psykologiska aspekterna. När jag sedan försiktigt gav mig på genren ett försök igen upptäckte jag att jag hade mognat. Eller kanske snarare domnat. Det var väl alla ohyggliga tv-spel som hade luttrat mig. Jag kunde återigen se på hur hemska hemskheter jag nu skulle tänkas vilja.

"Motorsågsmassakern är den sjukaste filmen som någonsin gjorts", sa min pappa, "se aldrig den". Jag var liksom lite tvungen att se den, och jag älskade den. Jag tyckte att den var ett psykologiskt mästerverk och var snubblande nära att ge den fem på en femgradig skala.

När jag nu har mints filmen så är det som ett subtilt verk som förlitar sig på tankeskräck snarare än blod och päckel. Men jag mindes fel. Nu har jag sett om filmen igen, och till min stora sorg var den inget vidare. Jag hade sett fram mycket emot att få återse den, men när jag väl satt i biografen ville jag nästan gå ut. Filmen förlitade sig mycket på motbjudande saker, och visar ganska mycket blod. Man förstår att det som inte visas har uteslutits av enahanda ekonomiska skäl.

Så vidare genomtänkt verkar inte filmen. Skådespeleriet är under all kritik och scenerna slarvigt hopsatta. Det mesta av obehaget den förmå mig känna är inför dess sunkiga känsla. Jag berörs och blir skräckslagen, men knappast på något bra sätt. Visst finns det mycket energi i filmens jaktsekvenser, men det räddar den tyvärr inte från att vara dålig, effektsökande och banal.

Dock måste jag ge credit åt användandet av den sorgligt underanvända kameravinkeln grodperspektiv. Anksoppa sa efter filmen att dessa scener enbart var till för att att framträda tjejernas rumpor, vilket jag inte hade tänkt på men låter rimligt. Men väldigt snyggt är det i vilket fall, och förtjänar att användas frekventare i fler filmer.

Men jag känner att jag lite verkar ha tillbaks till post-H20 acceptansen vad det gäller blod och våld. Inte sällan finner jag mig själv lidande i biosalongen med ansiktet begravt mellan mina fingrar. Från och med nu vill jag bara se snälla filmer där folk ger blommor till varandra.

söndag 23 januari 2011

Älskar, Älskar Inte

Återigen har tiden blivit hög att introducera ännu en fortlöpande följetong som går under namnet Älskar, Älskar inte. Själva tanken är att jag ska redovisa en filmisk aspekt som jag älskar, och en jag inte älskar. Det handlar alltså inte om rent hat, utan bara personliga preferenser och fäblesser.

Jag älskar ”The Friedkin Touch".

När Wes Anderson ska beskriva regissören Billy Friedkin i det italienska låtsasprogrammet Monda Monda som hänger med på Criterions Life Aquatic-dvd, gör han det med ordet ”energi”. Detta sammanfattar tjusningen med hans filmer ganska bra, och också det jag själv valt att betitla ”Friedkin Touch”.

Detta innebär filmernas abrupta slut där bilden blir svart i ett par sekunder, för att sedan fyllas av en fet titlescreen och musikalisk bombastik. Hur kan man bättre avsluta en film?


Jag älskar inte: Rättegångsscener.

För ett par dagar sedan var jag och Anksoppa och såg på Chabrols Violette Giftmörderskan. En ganska lyckad film, men med ett outhärdligt tråkigt slut. Violette ska dömas för det brott filmens titel skvallrar om att hon begått, och detta i en ändlös rättegångssekvens blandad med förklarande flashbacks. Jag har ingenting emot rena rättegångsfilmer, men när en film slutar med att alltihopa ska knytas ihop i rätten kan inte mina ben rå för att börja dansa på heltäckningsmattan. Värst är när rättegången tar flera dagar, och de åker tillbaka till fängelset och chillar ett tag innan det är dags igen. Intrigen blir så låst till det rättsliga rummet, och styrt av lag och rätt istället för känslor och impulser.

Till och med Douglas Sirks fantastiska Written on the Wind låter sig sinkas en smula av en lite för lång rättssak. Dock yttras de bevingade orden: ”he needed so much and had so little”. Det önskar jag någon säger om mig när jag lämnat jordelivet. Men på en begravning och inte i rätten.

Månadens Konstnär: Hilma af Klint

Som ni kanske av rubriceringen märker har denna serie nu bytt namn till Månadens Konstnär istället för Veckans-. Det är helt enkelt inte realistiskt att vartannat inlägg på bloggen ska handla om måleri när det ju för tillfället är en blogg om film.

Denna månad blir det i alla fall mer Svenskt för slanten. Hilma af Klint var en pionjär inom det abstrakta måleriet, med teosofiska och antroposofiska inslag.



onsdag 19 januari 2011

Det tredje hjulet

En hisnande kreativitet lyder här på Trogna Hjärtat just nu. Detta beror på att det är tentatider och jag därför helst hittar på andra saker åt mig själv att göra än att arbeta med just tentan.

Helt apropå recensionen av Green Hornet tänkte jag här bjussa på lite exklusivt bortklippt material. Som många säkert noterat är detta en av de många 3D-filmer som strömmar ut på biograferna just nu. Hur bra denna teknik lyckas brukar noteras i recensioner av dessa filmer, men jag valde att helt bortse från detta eftersom jag inte tyckte detta tillförde filmen någonting utöver en lätt huvudvärk.

Jag tycker det börjar bli hög tid att avfärda denna högst irriterande fluga snart. Hur har man kunnat lura en hel värld att ta på sig fåniga plastglasögon för att se ett plåster eller höstlöv sticka ut några simulerade centimeter ur duken? Jag antar att det är någon slags kartellbildning storbolagen ägnar sig åt för att motivera folk att gå till biograferna istället för att tanka hem.

3D på 20-talet

Tekniken är på intet sätt ny, har funnits i över sextio år. Redan 1954 kunde vi i Hitchcocks Dial M for Murder se en polis slå en nolla hela vägen till polisen, i hela tre dimensioner. Publik och bransch har gång på gång avfärdat denna illusionsteknik, men likt en osalig ande vägrar den vila i sin grav.

Nintendo fick kalla tillbaka sin 3D-maskin Virtual Boy eftersom den framkallade obotlig migrän hos den som spelade mer än en kvart. Spelen var dessutom taffliga remakes av redan existerande sådana, med den extra dimensionen som enda ursäkt.

Så är även fallet med många av filmerna som använder sig av denna teknik som befogar nya framstressade dimensioner i redan trötta filmsviter som annars kanske skulle vilat i frid. Unikt tillfälle att göra en tredje del i en serie, och epitera ett vitsigt D i titeln. På köpet får vi ännu mera lusiga datoranimationer, och ändlösa Mosquito-berg-och-dal-banor vars ända syfte är att förundra. Ett verktyg för ännu ytligare filmer vill säga.

-"Jag kan göra en film för 30,000", sa Paul Morrissey.

-"Gör två för 60,000, och i 3D!", replikerade Carlo Ponti

Och tekniken känns inte ens färdigutvecklad ens. Ofta är bilden svår att fokusera i, och många av konturerna är suddiga. Detta skapar oroligheter i hjärnan, och inte sällan lämnar jag biografen med en yrselkänsla. Något redan artificiellt blir av detta tilltag ännu mera artificiellt. Jag har inte sett en enda film i 3D som jag inte hellre hade sett i 2D.

Säkert finns det folk som tvärtemot mig tycker att dessa filmer är häftiga och medryckande, och att de inte alls är jobbiga att titta på. Men ofrånkomligen är detta inte mer än en ny teknik. När människor blivit vana och slutat sträcka sig efter utstickande Disney-loggor, så borde intresset förhoppningsvis falna.

I spåkulan

Den som vill uppleva framtiden redan idag kan gå in på Tellusfilm och läsa recensionerna av fredagens filmer. Another Year, Green Hornet, Love and other drugs och Welcome to the Rielys finns recenserade.

Ekobrottslingen Hulot

Vid omtitten av "Mon Oncle" spreds nytt ljus över den skenbart sympatiske Hulot och hans skumraskiga förehavanden inom miljöförbrytarsektorn. Under filmens lopp roar han sig med att slänga skräp i naturen, vandalisera grönområden, kasta brinnande tändstickor ut genom fönstret, dumpa plast i vattnet , samt att flyga inrikes.

Hulot har "graffat" sin "tag"

fredag 14 januari 2011

Den Sociala Leken

"Film är bäst på bio”, heter det ju som bekant. Och man kan ju inte göra mycket annat än att skriva under på den tesen. Dock förefaller det ju egentligen en smula paradoxalt att någonting så introvert som filmtittande ska vara ett kollektivt nöje. Det vore egentligen rimligare att umgås genom samtala eller gå ut och dansa, men få saker förenar människor som när de ser en film tillsammans. I biorummet sitter människorna, i bästa fall, interaktionslöst och tittar på en duk. Hemma pratar man ofta med varandra, och kommenterar filmen. Men hela tanken med biorummet är att man ska slippa alla andra yttre element än just filmen själv.

Men det finns helt klart en koppling åskådarna sinsemellan, på ett högre plan. När jag ser om en film med en vän, väljer jag gärna en som vännen inte redan har sett. Att se en film med någon som ser den för första gången, är på många sätt även som att se filmen första gången själv. Jag ser filmen utifrån det perspektiv jag antar min medtittare ser den från. På samma sätt kan en upplevelse sänkas av att jag tror att min vän inte uppskattar filmen. Detta ogillande kan uppfattas av små tecken som att personen vrider sig i stolen, men också helt utan fysisk kommunikation.

Att se en film innebär för mig föredömligen att glömma bort mig själv. ”You make me forget myself”, som ju Lou Reed sjunger i den världsberömda låten. Men det är min egen kroppslighet jag glömmer bort, snarare än mitt sinne. Jag tillämpar mina egna erfarenheter och min livssituation på filmen, känner och uppfattar den därefter.

På samma sätt upplever jag att alla andra åskådares medvetanden strömmar in i duken och interagerar både med filmen och mig. Ser jag en komedi som ingen annan tycker är rolig, tycker jag förmodligen inte heller att den är lika rolig som om alla skulle älskat den.

En rolig komedi blir aldrig lika rolig som när man ser den i ett rum fyllt av skrattande människor. Detta blev jag smärtsamt medveten om när jag i julas såg Bringing up Baby allena. Jag insåg att det var en hemskt skojig film, men skrattade aldrig. Mitt intellekt tänkte, ”det här är en rolig film”, men skrattet är en kollektiv mekanism. Jag kommer ständigt att tänka på den nu legendariska visningen av Marxbrödernas Anksoppa på Roxy Bio i Visby. Publiken fullkomligt skrattade ihjäl sig, och jag med dem. Tillsammans rullade vi flabbande hem över kullerstenarna. En eufori som höll i sig hela dagen, och som jag än idag kan glädjas över.

Det finns få saker jag finner njurbarare att göra med min älskade än att se en riktigt bra film, vilket borde vara det ultimata beviset på att det finns något mer därtill än att sitta tyst och glo på en duk. Därför ser jag otroligt mycket fram emot att få se en av mina favoriter Playtime på cinemateket tillsammans med en förhoppningsvis lika exalterad publik.

torsdag 13 januari 2011

Struntmakarna

Bildmakarna är en film som gestaltar ett högst fiktivt möte mellan fyra historiska gestalter; Tora Teje (Elin Klinga), Julius Jaenzon (Carl Magnus Dellow), Selma Lagerlöf (Anita Björk) och Victor Sjöström (Carl Magnus Dellow). Detta möte tar plats under en demonstrationsvisning av den kommande filmiska adaptationen av Lagerlöfs Körlkarlen (Victor Sjöström, 1924). Konflikter uppstår i samband med att Tora Teje, som tycks ha förhållanden med de båda männen, begär Selma Lagerlöf en redovisning av bokens relation till hennes verkliga liv. Detta inbjuder till en lång och närgången koversation mellan de båda, som sedan kommer ha en förödande effekt på alla karaktärernas respektive relationer. Tematiken i Bildmakarna kretsar mycket kring det sentimentala värdet hos ett verk, och vem det egentligen tillhör. Lika mycket handlar filmen också om könsmotsättningar, och filmens psykoanalytiska förmågor.

Den grundläggande förutsättningen för Bildmakarna är antagandet att Körlkarlen som historia betraktat är ett pekoral, men att Selma Lagerlöf höll detta som sitt främsta verk tack vare biografiska värden hon aldrig delade med sig av. Tora Teje blir i filmen rasande över att Selma Lagerlöf inte berättar för henne vad boken egentligen betyder, då hon också berörts mycket av den. Victor Sjöström anses ha mer egoistiska skäl att göra sin film, att kunna röna konstnärliga framgångar. Han anklagas för att försöka ”meka fram en själ”, även fast han också säger sig ha terapeutiska intressen i att skapa filmen då hans far var alkoholist. Ingen tvivel råder ändå om att kvinnan underställs mannen i en konstnärlig hierarki där mannen skapar och kvinnan endast deltar som en kropp och röst åt mannen. ”Dominant Cinema deploys unconcious mechanisms in which the image of woman functions as a signifier of sexual difference, confirming man as subject and maker of meaning.", skriver Patricia White.

Bilden av kvinnan är i filmen objektifierad. Tora Teje är uppenbart sexualiserad och ett klart offer för den manliga blicken, samtidigt som hon själv är medveten om detta. I en av filmens scener sitter Victor Sjöström efter arbetstid kvar i maskinrummet och tittar på gamla provtagningar till Erotikon (Mauritz Stiller, 1920) föreställandes en kråmande Tora Teje. Sjöström har i tidigare av filmens scener setts ta tydligt avstånd till Teje, men lever i hemlighet genom filmen ut sina sexuella fantasier. Denna voyeuristiska aktivitet gör att han slipper de emotionella biverkningar som åskådandet av den levande personen hade inneburit, då han är garanterad att filmdukens Teje aldrig kan syna honom tillbaka. Enligt Barbara Creed: ”The cinematic scene can not return the spectators gaze." Även Selma Lagerlöf använder filmen för att ge uttryck för sina outtryckta känslor inför sin egen far då hon i filmens sista scen går fram till bioduken och stryker en av filmens alkoholiserade gestalter längs kinden. Denna ”gaze” skiljer sig från Sjöströms genom att den inte är sexuell i sitt uttryck, men har ändå likheten att uttrycka saker som de stängt in inom sig i det faktiska livet.


Flera av scenerna i Bildmakarna är liknande scener där filmens karaktärer tittar på den vita duken och de bilder som där målas upp. Istället för att vi som åskådare endast får ta del av de filmiska bilderna på duken på duken, fokuserar kameran upprepligen på deras betraktande ansikten som liknar dem ur någon som genomgår ett trans eller hypnos, ett totalt uppslukande av filmen. Det är ett typiskt Bergmanskt grepp detta fokus på åskådaren, och den drömlika kraften hos biografen, teatern eller varför inte nattvarden. Christian Metz har skrivit mycket djupgående om filmens metapsykologiska dragningskraft. Han förklarar: ”The adult spectator, who belongs to a social group that watches films seated and silent-he, in short (that other sort of native), who is neither a child nor childlike-finds himself without defenses, if the film touches him profoundly or if he is in a state of fatigue or emotional turmoil, etc., against those brief moments of mental seesawing which each of us has experienced and which bring him a step closer to true illusion.” Filmens likhet med dagdrömmen gör åskådarskapet än mer intressant ur en psykoanalytisk ståndpunkt. I åskådarens passivitet och den samtidiga undermedvetna verksamheten finns det fortfarande mycket att forska i.

Selma Lagerlöf begränsas till att enbart vara en rundlagd sago
tant, även om både filmen och historien tydligt gör sig gällande att hon var långt mer komplex som person. I flera scener av filmen förstår man att hon avsiktligt skapat denna mystifiering och ikonisering. Victor Sjöström hävdar i ett tillfälle i filmen att han vill att hans film ska bli ett verk som lever kvar när Selma Lagerlöf sedan länge är bortglömd. Detta återanknyter till tidigare nämnda diskurs angående konstverkets äganderätt, och kvinnans konstnärliga underordnande gentemot mannen. Fallet Lagerlöf intensifieras dock tack vare att vi idag mer eller mindre vet att hennes sexuella läggning lutade mer åt homosexualitet. Genom hela filmen tillåts hon ha en ståndpunkt och auktoritet som annars tenderar begränsas till mannen. Det råder aldrig några tvivel om att hon är den verkliga herren över visningsrummet som är filmens skådeplats. I hennes konversationer med Teje angående deras familjesituationer uttrycker de båda en nästintill manlig oidepal längtan efter att konkurera ut sina respektive fäder och överta deras samhällsliga status. Vi kan också ana en förtjusning hos Lagerlöf gentemot Teje som lätt skulle kunna queerläsas, men också ses som en slags manlig blick som görs möjlig tack vare hennes förmodade sexuella läggning.

Lika närvarande som (genom än mer ambivalenta) konflikten mellan de båda kvinnorna, står den mellan männen och kvinnan. Helt klart är att Sjöström ser både Teje och Lagerlöf som hot mot den ställning hans manlighet betryggat honom med. Till Lagerlöf eftersom hon kan sägas vara upphovsmannen till det konstverk han anser vara sitt eget, och till Teje eftersom hon utgör en sexuell och självständig styrka som kan kategoriseras under termen kastrationsångest. ”When the boy mistakenly imagines his mother (sisters, woman) is castrated, his immediate response is to disavow what he has seen; he thinks that she has been castrated, but he simultaneously knows that this is not true."(Återigen Creed) När de två kvinnorna sammansluter i en slags pakt finner Sjöström hotbilden alarmerande växande. Sjöström uttrycker i en scen att han inte är ute efter den sexuella spänningen mellan honom och Teje, utan förhållandet med hans fru som får honom att känna sig som ett foster insvept i tryggheten av fostervätskan. Detta instämmer väl med Freuds teorier om det så kallade spegelstadiet där det nyfödda barnet fortfarande inte blivit kapabelt att se sig själv som en självständig individ. Vid anblicken av sin egen spegelbild ser barnet sig själv som samma varelse som modern, detta kan bero på den korta tid som förflutit sedan den absoluta föreningen i det trygga fostervattnet. Sjöström är rädd för kvinnan som en självständig varelse som han saknar förankring till med en bildlig navelsträng, utan vill hellre betrakta henne som en symbol för moderlig trygghet.

Visste ni att...

Om man vänder upp och ner på Christer Sjögren så blir han Arnold Schwarzenegger?

måndag 10 januari 2011

Veckans Konstnär: Odd Nedrum

Nu jävlar kör vi igen!
Jag har varit i exil ute i skogen ett tag och spelat in en ny skiva med mitt nya band. Detta trogna men tröga hjärta har därför legat i en bekvämlig dvala. Jag kickstartar med att på samma gång återuppväcka den gamla älskade följetången Veckans Konstnär med ett purfärskt avsnitt. Denna vecka ska jag ut på djupa vatten och behandla en så kallad samtidskonstnär.

De som älskar Caravaggio och Rembrandt, men är ute efter något lite mer up to date, bör se hit! Odd Nedrum är nästan Svensk för han är född på blåvit jord. Men sedan flyttade han till grannlandet Norge (som om de inte hade tillräckligt mycket högvördig konst) och började verka.

Han kallar sin egen konst "figurativ kitsch", och det kan man ju mycket väl kalla den. Men nu ska jag bespara er allt pladder, för det finns ändå på wikipedia för den blötnäse . Och jag ska ägna mig åt det jag gör allra bäst, nämligen visa bildspel.




söndag 2 januari 2011

Naturromantik i Eric Rohmers filmer

Den som en gång sett en film av Eric Rohmer lär knappast ha undgått den stora portion naturlyrik denne regissör bjuder på. Filmerna handlar alltid om människor, och relationerna dem emellan, men skådeplatsen är alltid en lika viktig aktör i hans jordnära dramer.


Men med detta innebär i Rohmers fall inte bara träd, stenar och vatten- utan även det vi människor skapat. Han fångar städerna med en naturfotografs öga. All miljö är lika viktig, eftersom denna i så stor grad återspeglar de människor som befolkar den. Inte helt oväntat intresserade sig Rohmer mycket för Carl Theodor Dreyer's filmer där rekvisita och omgivningar berättar lika mycket om människorna som orden gör.
.
Ljuden är viktiga för att skapa bilden av staden eller naturen. Ljudbilden är relativt avskalad i bägge fallen, och gör inte så stor skillnad på artificiell omgivning och naturlig. När filmen förflyttar sig mellan stad och land är det snarare det människornas attityd som förändras snarare än omgivningens.
.

Många av Rohmers filmer utspelar sig på Paris gator, däribland hans tidiga filmer såsom I lejonets tecken eller Suzannes Karriär. Men det är skillnad på Rohmers användande av staden från exempelvis Godards eller Truffauts. Man kan säga att Rohmer använder Paris som om de vore en jättelik studio. Detta gäller även när han filmar naturen. Han känner sina omgivningar så väl att de lika gärna skulle kunna vara skapta endast för ändamålet. På så vis kanske det tillsynes stora steget mellan de naturtrogna filmerna till de totalt konstruerade Perceval och The Lady and the Duke kan förklaras.


I den tidiga kortfilmen Nadja i Paris flanerar utbytesstudenten i titelrollen i titelstaden. Hon tar sig till Parc des Buttes Chaumont, vilken är signifikant för regissörens måleriska miljöanvändning. Detta är en jättelik park, skapad av människan men för att efterlikna naturen. Därför är det kanske inte så konstigt att det är just till denna park han återvänder 17 år senare i filmen Flygarens Hustru.

lördag 1 januari 2011

En kvinna har gått upp för trappan

Grått nytt hår, och välkomna till ännu ett svidande varv runt solen.
Jag inleder barskt med att redovisa för ett av fjolårets sista dödsfall. Det är Japans egen Shirley Temple, Hideko Takamine, som farit till de sälla jaktmarkerna. Vi känner igen henne från filmer av Naruse såväl som Ozu och andra dignitärer. Trogna Hjärtat tackar för ett fint livsverk!