onsdag 28 december 2011

Året

Slutet gott, allting gott.
Jag har i vanlig ordning sammanställt en lista över de filmer jag tyckte var mest uppseendeväckande från det passerade året. Listan är hopkokad i samarbete med mig själv på Tellusfilm. Skillnaden är att ni här får fem extra placeringar som rent bonusmaterial. Tack för att ni har läst denna tvivelaktiga webblogg, och på glatt återseende nästa år då jag bland annat kommer att rapportera direkt från staterna.

Årets Biofilmer :
Alltså filmer som har gått upp på Svenska biografer under året.

15. “Pink Saris”/Kim Longinotto

Kim Longinotto är en av dem som håller dokumentärfilmens fana allra högst. Nästan årligen levererar hon direkta och okonstlade filmer på viktiga teman. Detta bidrag är inget undantag. Frihetskämpande indiska kvinnor skildras på ett sätt som inte lämnar någon tittare utanför.

14. “Copie Conformie” /Abbas Kiarostami
Med den smått parodiskt intetsägande titeln “Möte i Toscana” smög den Iranske Kiarostami in en tillsynes fransk film på den svenska repertoaren. Till en början ter sig denna som ett ganska ordinärt romantiskt drama, men ungefär halvvägs in i filmen ger sig dess eleganta lagerkonstruktion till känna, och denna åktur blir verkligt njutbar.
Recension

13. ”Winters Bone”/Debra Granik
Redan förra året kunde ”Winters Bone” skryta med den vunna bronshästen på Stockholms Filmfestival. Den vanliga biopubliken fick vänta några månader, och kalendern hann byta år. Men det är fortfarande med värme jag tänker tillbaka på detta kyliga drama om de hårda levnadsförhållandena i de amerikanska Ozark-bergen.
Recension

12. ” L’illusionniste”/Sylvain Chomet

Det är sorgligt när en filmregissör dött, och man sett alla hens verk. Ofta finns det gamla manus som skvalpar runt, omöjliga att filmatisera av någon annan än just regissören. Därför var det glädjande när Sylvain Chomet tog sig an Jacques Tatis ogjorda film “Illusionisten”, och med den äran. Resultatet blev en nattsvart, men djupt mänsklig, perfekt balaserad mellan de båda autörernas respektive andor.
Recension

11. “True Grit” /Joel och Ethan Coen
Vi har bevittnat en liten western-våg det senaste åren. Videospelet "Red Dead Redemption" blåste nytt liv i en genre som verkade ganska död. Bröderna Coen återvände till "Oh brother.."-land med pompa och ståt. "True Grit" är en gamla skolans westernfilm, fylld av patos och isande spänning. En resa, en njutning från början till slut.
Recension


10. “Blue Valentine”/Derek Cianfrance

Få filmer från det gångna året grep mig lika hårt som "Blue Valentine". Denna perfekt balanserade diptyk skildrar ett kärlekens krig mellan två parter som är lika stora förlorare. Den smärtsamma sanningsenligheten gjorde det lätt att bortse från en del stilmässiga tveksamheter.
Recension

9. "Tinker, Tailor Soldier Spy" /Tomas Alfredsson
Med sin hyllade vampyrfilm "Låt den rätte komma in" var Alfredsson helt klar på rätt spår. I den internationella debuten faller alla pusselbitarna på rätt plats. "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" är ett exempel på genrefilm när den är som finast. Detta är en sån film där gubbar går runt i snygga kostymer, röker pipa och säger gubbiga saker. Precis en sådan film som man vill se, och en sådan som annars inte görs i våra dagar.
Recension

8. "Lung Boonme raluek chat" /Apicahtpong Weerasethakul

En annan kille som sökt länge, och nu funnit rätt, är Apicahtpong Weerasethakul. "Onkel Boonme" är en kontemplativ själavandring, som berättar den sorgliga historien om världens avmystifiering. I en värld där skogsrån och talande karpar lever i susande och viskande djungler, där vill jag bo. Eller åtminstone se på en film.
Recension

7. "Play" /Ruben Östlund

Huruvida "Play" är en film för alla kan, och bör, diskuteras. Att det är en film för mig, är däremot odiskutabelt. Hur mycket våra liv styrs av våra kroppars biologiska upplägg, kontra den sociala kontexten, är en urgammal frågeställning. Men vad händer när männniskor börjar utnyttja dessa ovalda attribut i ekonomiska vinningssyften? Ruben Östlund väcker kompromisslöst våra tankar, och uppmanar dem att spinna vidare.
Recension

6. "At night I fly" /Michael Wenzer
Efter dryga decceniet under konstruktion har Michael Wenzer släppt sin debutfilm, en dokumentär om tillstånden på New Folsom Prison. Svensk dokumentärfilm är otroligt välmående, och Story är ett företag som levererar gång på gång. Detta välsvarvade och välljudande förstlingsverk förebådar en ny sympatisk röst inom modern sanningsfilm.

5. "The Trip" /Michael Winterbottom

Duon Brydon/Coogan fortsätter att spela sig själva ur olika osmickrande vinklar. "The Trip" är deras klart roligaste dust hittills, och samtidigt en statusrapport för humor som sådan. Andres Lokko skrev intressant om hur detta för några år sedan hade uppfattats som ett deprimerande drama. Vi skrattar åt dessa två gycklare, med dem, och förhoppningsvis kanske vi även gråter en skvätt.
Recension

4. "Venus Noiré "/Abdellatif Kechiche
Det var tungt att ta sig igenom denna episka exposé genom kolonialismens historia. "Svart Venus" är en film som aldrig upphör mala på och ner, sina rollfigurer såsom sina åskådare. Kvar blir intet annat om viljan och förhoppningen om att framtiden ska innebära någonting annat, någonting värdigare.
Recension

3. "Another Year" / Mike Leigh
"Medan åren går" var den första filmen jag såg av den uppskattade regissören Mike Leigh, och gav helt klart sug efter mer. Sedan dess har jag sett ett gäng av regissörens tidigare kreationer, men den senaste framstår fortfarande som den kanske mest tonsäkra. Ett ypperligt nyanserat manus och kompletta karaktärsstudier bildar en av årets tätaste filmupplevelser, och det utan att en kula avfyras eller ett kvinnobröst blottas.
Recension

2. "Melancholia" /Lars von Trier

"Melancholia" är en film som handlar mycket mer om en känsla än ett synbart innehåll. Att jorden går under eller skådespeleriets kvalitet- är underordnade det sinnelag den porträtterar. Och detta är melankoli. Dürers gamla gravering med samma namn har gett inspiration till en film som talar direkt till människohjärtat. En film om den dagliga charad vi tvingas deltaga i, och den ångest den ger upphov till. Sällan möter jag filmer som sätter fingret på någonting så bra som just denna. Årets kanske största filmiska resa var lika mycket en resa in i mig själv. En resa som gjorde mig både ont och väl.
Recension

1. "Le Havre" /Aki Kaurismäki

Och störst av allt är ju ändå kärleken! Kärleken till våra medmänniskor. "Le Havre" är någonting så främmande som en hoppfull film om vår verklighet. Jag blir tårögd blott av den medmänsklighet filmen erbjuder. Men det riktigt storartade med "Le Havre" är hur den så virtoust undviker naiviteten. Det är en osannolik historia som målas upp, men fullt rimlig. "Mirakel händer inte på vår gata", heter det i filmen. Men om vi alla bara börjar bry oss om varandra kan mirakel ske på de mest gudsförgätna av platser. Tillsvidare får vi nöja oss med att de sker på landets biografer där denna film visas.
Recension


Årets Inte-på-bio:
Alltså filmer som nått mig på andra sätt, men ändå är nya.

A Torinól ló /Béla Tárr
Cinemateket sa hej och farväl till Bela Tarr under en och samma kväll. "Den turinska hästen" visades under ett kostsamt tillfälle, ett stycke nysvensk biografhistoria. Detta långsamma farväl sammanfattar mycket väl regissörens gärning. Stämningsfullt, makligt och vrålsnyggt gestaltat. En manipulation av tidsrummet, få filmer förunnad.

Meek’s Cutoff / Kelly Reichardt
Långsamheten rådde även i denna råbarkade westernfilm. Kelly Reichardt följde upp sin fabulösa "Wendy and Lucy" med en nästan lika förunderlig film. En resa genom amerikas blodiga historia, tillika genom människosläktets mörka korridorer.

fredag 23 december 2011

Ljuva toner i julenatten

Alla vi som älskar Fassbinder kan med fördel ladda hem denna fina digitala julklapp i form av ett nätt knippe utsökta Peer Raben-kompostioner lämpliga till vardags och fest. Tack Stefan för tipset.

tisdag 20 december 2011

söndag 11 december 2011

Hjärtat

Helt apropå -
Hjärtat måste vara medlare mellan hjärnan och handen.





Men!:
"Between thought and expression,
lies a lifetime"

söndag 4 december 2011

Crazy Love

Jag vet att filmkram redan har skrivit ett och annat om den här filmen.
Det finns en scen som jag gillar skarpt. Peter Lorre är på gång att utföra galen kärlek på bruden, några gubbar i hatt är omedvetna om faran på väg i en bil mot platsen för dådet. En av karlarna hytter med käppen åt chauffören och säger:

"Don't drive so fast, there is no reason to hurry!"

Filmkonvention perfekt använd.


torsdag 1 december 2011

Buster Keaton anländer till stationen






Bildsvit ur Keaton/St.Claire-produktionen "The Goat",
appropå att skapa sin egen närbild.

onsdag 30 november 2011

Åtta miljoner sätt att dö



Grym titel på en inte fullt så lysande film -
åtta miljoner är väldigt många sätt att dö på.

tisdag 29 november 2011

Den upphöjda verkligheten

Det har på olika håll klagats en del på Miranda Julys senaste verk The Future, och dettas påstådda överdos av quirkyness. Trots att det inte rör sig om något bländverk känner jag ändå att jag på denna front vill försvara filmen.

Filmens kärlekspar lever inte i verkligheten som vi känner den, med tillhörande sociala och moraliska värderingar, utan snarare i ett relativt parallellplan, inte utan beröringspunkter. Att dessa i våra ögon handlar irrationellt beror på infogandet av dem i vår egen kontext, för i relation till sin egen omvärld är de inte mer excentriska än någon annan.

Jag uppskattar filmer som utspelar sig på detta handlingsplan, eftersom de (om de lyckas) på ett expressionistiskt sätt bild- och ljudsätter basala mänskliga känslor.

Jag är också en stor anhängare till filmer som inte tummar på "realismen", så det rör sig om en antingen/eller-situation. Dock utesluter det stiliserade uttrycket inte ett realistiskt intryck.




Det är lite som med Hjalmar Bergmans prosa, som med stora penseldrag uppmålar små mekanismer. Det handlar å intet sätt om karikatyrens teknik, utan snarare ett sammanhang där saker tillåts dras till sin spets utan att framstå orimliga.

Kim Longinottos film Håll mig hårt, låt mig gå utspelar sig på en internatskola för emotionellt handikappade barn. Inom dessa väggar är också de stora känslorna tillåtna. Kärlek och hat skruvas upp till rent fysiska nivåer.

Det ligger någonting djupt befriande i att se människor ta sig för pannan, skrika, dansa och slänga sig på backen. Spotta, kräkas och blöda.

När Miranda July i en av filmens scener spastiskt ångestdansar intrasslad i en gigantisk t-shirt, är det nästan så att gamle gode Zulawski dyker upp i bakhuvudet. Tunnelscenen i Posession lär vara en av historiens mest mästerliga filmscener, och tillika en scen som korsar dans och ångest.




Dansen är ofta den framställningsform som ypperligast gestaltar kampen mot kroppen, kampen mot livet. I Jörn Donners En söndag i September dansar Harriet Andersson sönder småborgerlighetens och tvåsamhetens trångrum. Rainer Werner Fassbinders anti-filmer använder sig också ofta av dans och koreografi som emotionella utspel.

Det finns ju självklart också den andra vägen att gå mot stiliseringen- den minimaliserande, där störande element plockas bort från gestaltningen av samhället. Tatis väg, Anderssons och Kaurismäkis om man så vill. Där handlar det om små exakta gester, snarare än svulstiga primalskrik.

Anledningen att The Future missuppfattas, är förmodligen för att den hamnar någonstans mittemellan dessa två stolar. Människorna är avskalade och sparsmakade, och den verklighet de vistas i är ruskigt lik vår egen. Samtidigt agerar de småsint och storskaligt, vilket gör upplevelsen svårhanterlig.

Förmodligen visste Miranda July inte riktigt vart hon ämnat landa. "Jag älskar realistiska filmer, men jag har upptäckt att det inte riktigt är min grej", berättar hon via Skype efter Stockholms filmfestivals visning av filmen. Samtidigt som hon pratar faller en knapp oprovocerat loss från hennes kofta. På rätt spår kommer hon förmodligen hitta ännu rättare nästa gång, bara hon tillåts försöka igen och igen.

måndag 21 november 2011

Slutet har bara börjat



Jag sysslar för fullt med att reclaima mina gamla favoritfilmer. Häromdagen kom turen till Kubricks mytologiska 2001, en virtuos uppvisning i filmkonst och en självlysande kronologi över hela mänsklighetens historia och framtid. Jag häpnadsväcks åter av den slående visualiteten, det fantastiska musikanvändandet och det förbluffande slutet. Filmer som liksom denna (och stora delar av regissörens produktion) är publikframgångar, tillika konstnärligt högvärdiga- är historien sällan förunnat. Tänk om Avatar vore det här istället! Filmen har till och med tapirer.

När jag för länge sedan gick filmvetenskapens kraschkurs stod jag och mina kollegor för den mytomspunna muntliga redovisningen Är människan redo att ta guds plats? I detta talade vi om människans mekaniska förlängande av kroppen, och hur vi hur med teknik och virtualitet är i fog med att bygga oss ett nytt Babels torn.

2001 handlar till stor del om detta fenomen. I filmens inledning ser vi apor bli människor då en kosmisk svart monolit ger dem insikten om möjligheten att med redskap förlänga kroppen. En apflock börjar använda benbitar som tillhyggen, och är därmed överlägsen den flock som ännu inte har vetskap eller resurser.




En benknota kastas upp i luften och övergår till att bli ett likformat rymdskepp. Förlängning som förlängning, förfinad genom årtusenden. Nu kan människan ringa videosamtal från rymden, och titta på tv med hjälp av en maskin, hårresande lik en Ipad. Kroppens begränsningar är om inte utsuddade, så väldigt dimmiga.

Den andra monoliten dyker upp som ett varsel om det kommande steget mot undergången. En maskin har skapats, betydligt mer perfekt än människan. Denna börjar ta beslut om att utplåna den mänskliga felfaktorn och därmed också människan.

Det går inte att förstå allt, hur mycket man än söker efter svaren. Allt är oändligt stort och oändligt litet. I den avslutande ljusshowen samsas galaxer med spermier.

Jag har just fått fatt på ett mikroskåp. Jag tittar på allt i det. Allt är förvånande stort och annorlunda vid en närmare anblick. Allt är svettigt och lite skrämmande.





Filmens huvudperson betraktar slutligen sig själv, liksom djuret i djurparken. I en bur konstruerad att efterlikna en mänsklig levnadsmiljö. Där äter han. Där tappar han gaffeln. Där dör han. Och återföds. Filmen skulle lika gärna kunna börja om där den slutar, ty alla våra misstag och framgångar är cykliska.

Fostret i ägget svävar bekymmerslöst i rymden och betraktar jorden utifrån. Om vi inte ens kan förstå människan, hur ska vi då kunna förstå hela universum?

söndag 20 november 2011

Hand


Ännu mera film! Här är en rulle jag gjorde i Oslo tidigare i år, som visades och risades på kortfilmsfestivalen i Visby.

fredag 18 november 2011

måndag 14 november 2011

Fest i byn

Det lär väl knappast gått någon obemärkt förbi att den årliga filmfestivalen går av stapeln inne i stan. Jag tog mitt pick och pack och visiterade för en intensiv helg av film. Eftersom jag är urflugen ur boet kan jag av naturliga skäl inte pumpa ur mig samma mängd högvalitativa analyser som tidigare, utan lämnar detta hårda jobb till mina kära medmurvlar på tellusfilm.



Bäst i test av de filmer jag såg var tveklöst Kaurismäkis flagranta Le Havre, som lär knäcka det mesta i filmväg i år. Det var länge sedan jag såg en film så full av mänsklighet och hopp. Det är med den äran man lyckas visa upp problemen från den ljusa sidan, utan att verka det minsta naiv. Den briljanta slutscenen skänker udd till hela filmen. Om du missar nu går det bra att se den på juldagen då den har premiär på vanliga biografer.

Miranda Julys The Future var ingen fullträff, men stråk av briljans fanns att skönja för den lyhörde. Jag ber att få återkomma till denna film i ett kommande högoktanigt inlägg.



Martin Scorseses dokumentärfilm om George Harrison hörde för min del också till höjdpunkterna. Att denna briljanta musiker skulle få en film separerad från de övriga baggarna hade jag nog inte ens vågat drömma om. Att den sedan är tre och en halv timma lång, och håller jämna steg med No direction home, gör knappast saken värre. Mycket bra användande av arkiven, även om jag känner att alla kort fortfarande inte är vända. Man lyckas ändå inte riktigt tränga in i Georgies själ, vilket är synd.

Nu är jag åter i de sälla jaktmarkerna, och ska fortsätta skapa film istället för att konsumera den. Ganska snart ska jag försöka lägga upp något på cyberspace så att ni alla tjugo kan ta del av min konst.

torsdag 20 oktober 2011

Andy or Jane



En av de bästa filmerna heter Rosemary's Baby. Detta är en film ur den lätträknade skara där det förunderliga i slutändan tillåts vara sanningen. Till dessa hör även Exorcisten och Dreyers Ordet. Kom gärna med fler bidrag!


Det finns en fin-fin scen i filmens inledning som fångar känslan av en ny lägenhet, en ny kula, nya drömmar (som ska spräckas med besked). takeaway-käk på golvet och efterföljande samlag.


I filmen finns det gott om döda vinklar. Vinklar där händelserna utspelar sig precis utom räckhåll, runt ett hörn. Ett briljant knep bland många i denna stilistiska dröm. Ovan är det kanske bästa exemplet på detta, gör sig dock mycket bättre i rörelse än som dassig vlc-snap.

måndag 3 oktober 2011

Nanodepression

Nanodepression, när det gör ont i varje atom.
En omöjlighet att finna roten till smärtan, eftersom felen är för många och små att se med blotta ögat. Eller ens med mikroskåp.
Problemen är dig, du är uppbyggd av problemen.
Du måste lära dig, att leva med den känslan.

torsdag 29 september 2011

Tiden

"Den här filmen handlar om tid och pengar, och hur vi förvaltar dessa resurser på den här planeten".

Dessa visdomsord yttrar Peter Watkins i sin lååånga dokumentär Resan. Men visst är det skönt när saker och ting tillåts att ta sin tid. Tid är en dimension av filmskapandet som ofta överblickas. Tid skapar humor, tid skapar förståelse, ur tiden är allt fött, och i den ska vi alla förgås.

Vad som gör serien The family guy så rolig som den ibland kan vara, är just dess förståelse av tiden. Som i skämtet där Peter hemskolar sina barn och berättar att "1985 skapades världens bästa musikvideo". Därefter visas videon till Bowie/Jaggers Dancing in the Street. Hela videon. Detta är roligt av många anledningar (exempelvis att det är en fenomenal film). Men att videon visas i sin helhet är så roligt med tanke på hur mycket av programtiden som tillåts upptas av detta inslag. Det är först roligt, sedan blir det obekvämt, sedan roligt igen.

I Hanekes film 71 Fragment finns en mytologisk scen där en man spelar pingis med en robot som kastar ut nya bollar. Kameravinkeln är statisk och den mekaniska rörelsen pågår i flera minuter. Först ser hjärnan just vad det är: en man vid ett pingisbord. Först senare börjar vi läsa in känslouttryck i slagen, i kroppens position, och den ihärdiga upprepningen.



Den film som spinner längst på detta tema är förmodligen Chantal Akermans strålande Jeanne Dielman. I denna får vi följa en hemmafru och prostituerad som gör simpla vardagssysslor i över tre timmar. Efter ett tag skärps sinnena, och betraktaren bevittnar veckningen av en duk med samma närvaro som man annars hade fäst vid en biljakt. Sedan spårar det så sakteliga, bestick tappas och potatisen blir överkokt. Hisnande spänning utan att någonting egentligen händer.

Jag medvetandegörs även om alla dessa små moment, vilka även jag utför dagligen, och som utgör livet. Om de är värdefulla i sig är en fråga för var och en att själva utvärdera. Varje akt av Resan avslutas med ett stort vitt frågetecken mot en kolsvart fond. Det tycker jag är briljant.




och:
Som av en händelse visas just Jeanne Dielman på Cinemateket inom kort. Jag har önskat denna film många gånger under olika pseudonymer, och är därför lycklig över detta. Filmerna Träskoträdet, Den röda ballongen, och Den vita hästen har jag också lobbat hårt för. Missa Ej!

måndag 19 september 2011

Alla känner apan

Barbret Shröder hade ett gyllene sjuttiotal där han stod som regissör för två epokgörande dokumentärer. Bägge kongenialt plåtade av allas vår Nestor Almendros.

Den ena handlar om Ugandas dåvarande diktator Iddi Amin och innehåller många goda skratt. Filmen berör knappt de hemskheter regimen orsakade, utan skildrar mannen och knasbollen på ett sätt som nästan gör honom sympatisk. Detta kan tyckas vara ett tillkortakommande för filmen, men jag tycker att den får udd av just denna anledning. Korkade ledare finns det ju gott om även till dags dato. Jag tänker närmast på mr Bush och vår egen konung som likt Amin väckt många skratt och moderskänslor. Kanske är dessa de mest farliga.



I Koko: a talking gorilla stiftar vi bekantskap med en tecknande primat. Det är på samma gång plågsamt som vackert att se detta vilda djur tämjas att bli mer mänsklig. I de scener Koko kommer i kontakt med en annan apa släpper hon lös sin galna och djuriska sida. Det är då vi förstår att hon inte är skapt att kläs i mänskliga konventioner, käka hamburgare och sitta lugnt och lyda. Följdfrågan är väl huruvida vi människor är det?

söndag 4 september 2011

Ordet



De sista orden i Andrei Tarkovskijs sista film lyder (ungefär): "I begynnelsen var ordet - varför då?". Denne regissör ägnade mycket av sin filmarkarriär åt agitationer över språkliga tillkortakommanden och den oförståelse dessa skapar.

Det handlar inte så mycket om en babelproblematik, som att varje ord i ett och samma språk har lika många meningar som det har utövare. Färgen som ser röd ut för dig kanske är grön för mig. Människor förknippar ord med upplevelser och känslor. Språket är en uppsättning koder för någonting subjektivt, en uppbyggnad av regler och kunskaper.

Spegeln är Tarkovskijs allra finaste film. Den börjar med ett journalfilmsliknande inslag där en stammande pojke botas från sitt sociala handikapp med hjälp av hypnos. Ett Sovjetiskt quick fix, att gå vidare och sopa allt under mattan utan att betänka orsak. Efter hans första uttalade ord dyker filmens respektingivande titel upp på hela duken. (En annan sak jag beundrar mycket är hur ZERKALO inleder och avslutar förtexterna, ringar in namnen på ett elegant sätt, talar om att allvaret fortsätter). Här börjar språket, här börjar problemen. Inte bara våra utan även våra föräldrars och deras(s).




En annan av de främsta filmerna avhandlande mänskliga kommunikationssvårigheter är Michael Hanekes Code Unknown. Denna film börjar på ett ganska snarlikt vis. Ett antal dövstumma barn leker charader i ett klassrum, försöker förmedla stora känslor. Klasskamraterna svarar, men alla fel. Tittaren förstår inte heller. Sedan dyker titeln upp (fast självklart i ett betydligt mer minimalistiskt typsnitt än efter Tarkovskijs prolog).

Bägge filmerna använder verfremdungstekniker i sitt gestaltande av vår oförmåga att nå varandras hjärtan. De kommer aldrig till någon slutsats, utan klipper till någonting annat innan sekvensen nått i mål. Tarkovskij låter samma skådespelare ikläda sig flera roller, och Juliette Binoche förväxlas avsikltligt med sin roll i filmen i filmen.



Men faktumet att dessa filmer berör som de gör är beviset [på] att det genom konsten går att kommunicera på ett andligare plan. Tarkovskijs bildliga poesi skär in i själen, och vi medkänner tydligt den växande frustrationen hos Hanekes sargade hjältar. Genom skapandet kan vi förstå varandra och världen, väcka döda till liv och utföra mirakel.