fredag 24 december 2010

Sista hjälpen

Internet ligger i ett betryggande koma. Låtom mig kort bryta julefriden med at notifiera er om min senaste i raden julkrönikor. Här får ni en cirkusflicka plåtad av August Sander som en andra julklapp.

torsdag 23 december 2010

MGM-lejonets evolution

Metro-Goldwyn-Meyer är förmodligen det företag i världen som lyckats bäst med sin logotyp. Det geniala lejonet, som sticker ut huvudet ur en cirkel och ryter, är förmodligen lika välkänt som Musse Piggs figur eller bilden där Einstein sticker ut sin vårtiga tunga.
Men noggranna filmtittare har uppmärksammat att det inte rör sig om ett endaste lejon, utan att djurskådespelaren har bytts ut genom årens lopp lite som med James Bond. Jag tänkte i en kort resumé kasta lite stjärnglans på dessa fem filmhisoriska hjältar.

Slats, 1916-1928
Av namnet att döma är detta ett lejon fullt av attityd och tåga. Men så är inte fallet med denna morgontrötta gestalt som pösigt fyller ut cirkeln och inte ens bryr sig om att ens försöka ryta. Men så var ju filmen stum också så det gjorde inte så mycket. Victor Sjöströms He who get's slapped var den första filmen att använda denna logotyp. Slats dog 1936, hans skinn finns avslitet och upphängt på en vägg i ett museum i Kansas.

Jackie, 1928-1956
Alla har vi väl sett denna behind-the-scenes-bild när vi har rotad bland alla vykort i butiken Vaxkupan i Norrköping. Fotografiet är taget under inspelningarna av det andra MGM-lejonet Jackie. Ljudtekniken var kommen, och det var dags att spela in ett ordentligt vrål . Jackie har försetts med en liten mikrofon framför käften. Hon använde sin konstnärliga frihet och röt ett stilla vrål följt av ett kraftfullare. Till utseendet var Jackie nästan identisk med sin företrädare, vilket ger ett lite tanigare intryck än det lejon vi idag är vana att se.


Redan vid detta tidiga stadium exprimenterade man även med ett tjockare lejon. Coffee och Telly spelades in med olika färgtekniker och användes bara i ett fåtal filmer. Störst chans att få se dessa udda fåglar har man om man tittar på en tidig tecknad film, eftersom dessa inte sällan var i färg.


Tanner, 1934-1956
Tanner var den första riktiga stjärnan av färgfilmslejonen, och dök under sin verksamma tid upp i samtliga färgproduktioner (förutom undantagsfall som Trollkarlen från Oz som började och slutade i Sepia), medan Jackie fortsatte ta hand om de monokroma filmerna från åren. Tanner var tränad av samma tränare som Jackie och bjuder därför på ett verkligt skrämmande skrik. Alla Tanner-älskare ute i stugorna bör försöka få tag på kortfilmsserien Traveltalks där vart och ett av avsnitten inleds med en förlängd sekvens där han ryter hela fyra gånger!

George, 1956-1958
George gjorde ett kort men minnesvärt inhopp i Mgm-lejonens späckade historia. Vissa människor kallar George för "Bob" eller "Jackie 2" av någon anledning. George hade den största manen någonsin i MGMs historia, och var mycket uppskattad bland fansen. Det spelades in tre varianter: en där George ryter mot kameran, en där han ryter åt höger, och en med en blå bakgrund.


Leo, 1957-Nutid
Många kallar alla lejonen för Leo. Det kanske säger något om hur omåttligt populär nytillskottet i familjen har blivit. Detta är helt klart det frodigaste lejonet, och med det kraftfullaste rytet. Men vissa motståndskämpar har kallat Leo för "artificiell" eller "Själlös". Och visst ger han väl ett aningen mer steroidiserat intryck än exempelvis Jackie. 1995 remixade man rytet till ett ännu mer monsturöst. 2008 uppdaterade man återigen ljudet, och gjorde guldramen ännu guldigare.

Och på youtube har någon snäll människa gjort en video med flera av lejonen.

måndag 20 december 2010

Den moderna medelklassförälderns klagan

"Du tittar så mycket på tv att du kommer att få 16:9-ögon!"

torsdag 16 december 2010

The Greatest Film (N)ever Made!

Som visionär konstnär kan det ibland vara kärvt att få loss stålar för att förverkliga sin dröm. Många av våra största filmregissörer startade projekt de inte lyckades fullborda. Här kommer tre filmer jag kan gråta över inte blev verklighet.

Jacques Tati - Confusion/L'Illusionniste

Jacques Tati skulle följa upp svenskproducerade cirkusfilmen Parade med en film som ingen ville betala. Filmen skulle heta Confusion och utspela sig i en fransk stad inte olik den i (världens kanske bästa film) Playtime. Till denna modernistiska plats skulle två amerikanska tv-producenter spelade av bröderna Mael från Sparks. Hulot skulle mördas i första scenen, och filmen var tänkt som en mörk komedi om skärmkultur, kommersialism, politik och kommunikation. Ett färdigt manus ska enligt uppgift finnas för den som mot förmodan skulle vilja plocka upp projektet. Men man bör ju inte förtrösta riktigt än, ty som bekant har ju Sylvain Chomet precis färdigställt sin animerade film L'Illusionniste efter Tatis ofilmade manus.

Robert Bresson -Genesis

Bresson hade en livslång dröm att filmatisera Första Moseboken, som självklart aldrig blev besannad. Det skulle bli en lång tv-film, och hade finansiärer som fick kalla fötter. Filmen skulle skildra mänsklighetens fall och fall, från Eva och Adam till Babels Torn. Precis som man förstår var detta för bra för att kunna bli sant. Det finns en rolig historia som cirkulerar ute i den intellektuella världen. Denna går ut på att Bresson ska spela in sin Genesis, har byggt en jättelik ark och samlat två exemplar av alla världens djurarter på den. Bresson ställer själv in kameran länge och noga. När fotografen tittar i sökaren utbrister han: ”Men man ser ju bara djurens fötter!”

Bresson tittar på honom med ett självbelåtet leende, och replikerar: ”exakt!”

Carl Theodor Dreyer – Jesus

En annan religiös regissör var ju allas vår Dreyer, som la minst lika mycket tid på att filmatisera en annan biblisk passage. Dreyer ville attackera Jesu liv från nya infallsvinklar. Kristus skulle skildras som en människa snarare än ett helgon, och leva med naturen snarare än att stå över denna. Precis som i Berlininspelade Die Gezeichneten (1922) skulle filmen innehålla ett pro-semitiskt budskap, och Jesus skulle vara en jude bland judar. De som läst manuset anser det vara ett mästerverk, men hur slutresultatet skulle blivit kan vi bara reflektera utöver. På nystartade officiella Dreyersidan har Jens Nysten skrivit en intressant text om manuset.

Poem

Och åren gick och
han dog

och hon dog

De kremerades och
hälldes
i samma urna
sedan skakade man den och
Det var det

onsdag 15 december 2010

Bressons Händer

Sitter och bläddrar simultant på nätets filmbloggar och i Chaplin#2 1985. Bloggen Anksoppa skriver om Godards händer, och tidningen om Bressons (i spännande artikeln Handens Historia). Här kommer ett par av den senares.


Missa inte uppföljaren Bressons fötter!

torsdag 9 december 2010

Veckans konstnär: Odilon Redon

Nu mina kära vänner ska ni få se någonting alldeles exceptionellt fint, nämligen Odilon Redons skimrande bildvärld. Ur hinduismens hjärtskärande berättelser och Baudelaires Onda Blommor sprang hans poetiska post-impressionistiska teckningar och målningar. Den som vill skola sig ännu mer på ämnet kan föredömligen bege sig till denna mer eller mindre officiella hemsida. Här kommer det sedvanliga bildspelet:




torsdag 2 december 2010

Sex

Sex biorecensioner denna vecka på finkulturens högborg Tellusfilm. Bara en sån sak.

Ikonologi

I Billy Wilders film Flickan Ovanpå försöker en gift man motstå den nyinflyttade blondingrannen medan frugan och sonen är på semester. I ett frustrerat ögonblick avslöjar han ironiskt att han har en ung blondin i lägenheten , ”And it might as well be Marilyn Monroe!” Och det är just Marilyn som står och rostar frukostbröd i hans kök. Med en annan skådespelare hade detta skämt varit otänkbart. Monroe var och är en ikon.

Andra kvinnliga ikoner är Sophia Loren och Brigitte Bardot. Gemensamt för dessa är att de inte uttrycker någonting utöver sin kurviga kroppslighet. Antingen är dessa skådespelare bara mediokra, eftersom de ständigt bara korkat skriker eller poserar ”sexigt”, eller så är det rollerna som är usla.

Den goda, den onde och den fula

När det kommer till män av samma dignitet, såsom Dean, Bogart eller Brando, handlar det mer om stil och djärvhet än utseende. Vi borde snart nå till en stund i historien då dessa vulgära våp inte längre anses som vackra, utan bara pinsamma. Och nöja oss med de kvinnor vars integritet inte bara satt i bröstmåttet. Exempelvis Lillian Gish, Ingrid Bergman eller Lauren Bacall.

Att vara vacker handlar inte mycket om hur man verkligen ser ut, utan hur man använder sig av sin kropp och sitt intellekt. Att fnissa flickaktigt och lägga huvudet känns inte speciellt hett längre. Sånt får man nuförtiden på MTV eller i herrtidningarna.