måndag 29 november 2010

Veckans Konstnär: Olof Sager-Nelson

Men se, ett nytt inslag!
Jag tänkte veckligen visa några bilder av en konstnär jag tycker är bra. Syftet är oklart, men bilderna kan vara fotografier, målningar eller vad som helst.


Vi börjar med vår Svenske starke man Olof Sager-Nelson som var inspirerad av symboliken och Brüggeromantiken. Han var en av de otaliga stipendiaterna som fick åka till Frankrike och studera de ädla konsterna. Hans konst kännetecknas av de mörka färgerna ofta i en subtil olivgrön nyans. Dessvärre gick han, som de flesta stora konstnärerna, en för tidig död till mötes. TBC i Algeriet 28 år gammal. Därför är inte produktionen så omfattande, men likväl betydande.
Vill man kika på dessa två målningar i verkligheten kan man bege sig till Thielska Galleriet respektive Nationalmuseum.

torsdag 25 november 2010

Vackrare än vit magnolia

Innan kulturhusets mediedisk klappade igen för hundrade ombygnationen i raden, gick det att tillgå gratis litteratur. Jag snappade åt mig en hel del schysst ögongodis. Däribland en fin katalog med färgbilder från National Gallery i Washington och diktboken Labyrint av Ebba Lindqvist. Den senare har jag just tuggat mig igenom till och från filmfestivalen.

Till en början kände jag att texten hade åldrats med ovärdighet, av tiden blåsts upp och blivit för mycket. Men efter en stunds läsande transformerades texten, eller jag, och allt var vackert och rörande. Det är en uppgiven och mörk samling dikter, men försoningen finns där mitt i allt det hopplösa och förgängliga. Skör naturlyrik när den är som bäst.

Eller för att rycka ut en passage:

Denna blomma vill jag sända dig.
Vit som alabaster, bländande,
skall den brista ut i mörkret nära dig.
Du skall sträcka dina händer
efter den,
känna doften ifrån kalken
genomströmma dig,
blad för blad – som för vinden flämtande.
Trasig ligger blomman nu vid mina fötter.
Men jag vet, att den var nära dig.

tisdag 23 november 2010

Val i Festen

Någon slags ungefärlig halvleksrapport. Ungefärlig därför att mer än hälften redan passerat. Jag har sett en del alltså. Tänkte tipsa lite om vad man kan se och inte se, för att göra livet lättare för eventuella hypotetiska personer som skulle kunna tänkas behöva det.

Utan att analysera den pågående Stockholms Filmfestival vidare djuplodande, är det lätt att se sensationalistiska tendenser som genomsyrar stora delar av utbudet. Detta yttrar sig oftast i vulgära inslag som incest, våldtäkt, mord eller annan terror. Denna likriktning börjar göra det tröttsamt att se tretalet filmer dagligen. I Saw the Devil var så enkelspårigt våldsorienterad att den rättfärdigade en av mina lätträknade walkouts efter blott tjugo minuter. Höstmörkret behöver lysas upp, inte befästas av illvilliga stålblåa filmer med misantropisk världsbild.

Och appropå människohat har ju Jean-Luc Godards Filme Socialisme haft bejublad premiär. En mördande tråkig och nonchalant, men för vissa säkert givande odyssé genom mänsklighetens eskalerande förfall.

Inte misantropisk

Men nu ska det plockas russin, ty det finns ett gäng. Wang Bings The Ditch var visserligen lika plågande som den gängse festivalfilmen, men ack så mycket mer givande. Another Year och Cold Weather bjuder bägge på underbart välutförda karaktärsteckningar utan att en enda höna sodomiseras. Inte heller Monsters bör missas, en film som skulle kunna bli en postapokalyptisk kliché, men istället är en prunkande roadmovie om främlingsfientlighet.

Festivalen fortsätter, och så även jag.

tisdag 16 november 2010

Fest i byn

Jag har pillat mycket med datorn som det är i natt. Men jag skulle bara vilja avsluta dagen, innan jag smäller av, med att länka till en sida som kommer att lista alla recensioner av årets festivalfilmer.

Imorgon Onsdag drar ju Stockholms Filmfestival som bekant igång, vilket lär resultera i ännu mindre sömn och mera huvudvärk. Men vi får hoppas att det även för något gott med sig. Peace out!

torsdag 11 november 2010

Allt mänskligt prål är som blommor på gräs, står ej längre när vinden bläs


Det är onekligen lätt att avfärda fallstudien Im Still Here som lättvindigt uppmärksamhetssökeri. En banal exposé över mediekåthet och ensamheten på toppen.
Men faktum är att jag tyckte att den var något mer än så.
För även om hela världen nu vet att det bara var en bluff, så fanns en tid då skämtet lika gärna kunde ha varit verklighet. Det fanns en tid då världen utan samvetskval skrattade åt någon som förmodligen hade det jävligt tufft. Tydligt görs att vi lever i en samtid då det största folknöjet är att unisont sparka på den som redan ligger.
Ett onekligen modigt drag av skaparna att viga år av sina liv på någonting som av de flesta kommer betitla meningslöst effektsökeri. Främst av Phoenix, vars bror ju gick ett liknande öde till mötes.

tisdag 9 november 2010

Periodicitet

Determinism är någonting oerhört tråkigt, i film ömsom i livet. Men det värsta jag vet är den oruckbara förutbestämmelse som uppstår när en film blottar sin kommande narrativa struktur redan från scratch. Vissa filmer börjar med att visa hur de ska sluta, och berättas sedan i en tillbakablick. Om jag vet att huvudpersonen kommer att dö kommer jag att se dödsredskap i varje dekor. Om jag vet att denne ska bli gammal och få grått hår kommer jag tänka: ”nu är håret grått, nu borde ju slutet komma snart”.

Men hemskast av allt är sagoupplägget där man ska klara av tre utmaningar, besegra tre jättar, hitta tre nycklar. Tv-spelsvärlden är full av sådant upprepande dökött. När det visade sig att man i Super Mario Galaxy 2 i slutändan gick ut på att hitta tvåhundra slumpmässigt undangömda stjärnor, gick jag till spelbutiken och cashade in trehundraåttio spänn.

Då och då används även denna taktik i filmen. Exempelvis går Scott Pilgrim VS the World ut på att Michael Cera måste besegra sju onda ex-pojkvänner i sju mördande tråkiga bossfighter. Hurrar gör jag i stolen när två av dessa visar sig vara tvillingar, och därmed avverkas samtidigt. Det är ungefär all spänning man kan få i en film av denna struktur.

En annan film med denna berättarteknik är filmfestivalaktuella Sound of Noice där ett gäng musikaliska aktivister ska göra fyra gigg på fyra platser. Som publik kan man bara räkna och bocka av. Utrymmet för överraskningar liksom försvinner.

Men inkonsekvent nog är jag stundtals mycket nöjd med periodiska upplägg. Exempelvis går ju Peter Greenaways filmer ofta ut på detta. Men så har jag ju en förkärlek till statistik och indexering, så blir ramverket tillräckligt stelt kan ta till mig av innehållet desto mera. Det är en hård balansgång filmskapandet, och tragiskt många trillar dit.

måndag 8 november 2010

Mimesis

Säga vad man vill om Peter Greenaway, men inget kan ta ifrån honom kongenialiteten i hans första filmer. Såg om Ett zäta och två nollor och imponerades åter av dess elegans. Det är en film som lyckas vara rolig, vacker, ful och intelligent på en och samma gång. Bara en dåre kan göra en film om förruttnelse och evolution, Jan Vermeer och symmetri, ljus och indexering- och ro det hela i land. Inte heller framstår det som i närheten av en ansträngning. Och Michael Nymans filmmusik har sällan varit bättre.


En snygg David Attenborough-dubbel: Vad kan på ett mer perfekt vis avrunda aftonen än reprisen av tisdagens Life, ett tv-program som aldrig upphör imponera. När man trodde toppen var nådd med Earth kommer något ännu mer slående. Bilderna ser närmast datorgenererade ut, för fantastiska för att vara komna ur blott naturen. Jag önskar att jag kunde ha detta ständigt projicerat på en vägg.

Enbart magi kan förklara uppkomsten av en värld rymmande färgskiftande bläckfiskar, giftgrodor och Peter Greenaway. Tur att man lever ändå.