torsdag 28 oktober 2010

The auteur not the film

I ett till synes gudlöst universum krävs att man finner någonting att tro på och sträva efter, om tillvaron ska kännas någotsånär meningsfull. Vissa drömmer om att få en bok publicerad eller jagar en kärlek, andra finner tilltro i gudar eller reinkarnation. Om rädslan för döden och det bortslarvade livet har många av Woody Allens filmer handlat, och så även den senaste. Men Du kommer att möta en lång mörk främling behandlar ämnet vitalare än någonsin.

Detta inlägg är en replik till konkurrerande bloggen Anksoppa, vars skribent tydligen var väldigt missnöjd med filmen. Låt mig bara inledningsvis poängtera att jag inte heller ansåg filmen som ett mästerverk. Woody Allen saknar förmåga att överhuvudtaget kunna skildra a.)unga, b.)prostituerade. Gränsen för hur ung som är ung flyttas fram med regissörens egen stigande ålder, nu verkar han inte behärska människor yngre än trettiofem. Alla dessa karaktärer i filmen är totalt platta och ointressanta, gungar lojt till kass musik i det blinkande discoljuset. Att kalla detta för ett förakt tycker jag dock är starkt, ofta påvisar Allen tydligt och med ironi sin egen oförståelse.

Som ett tillägg bör sägas att Allens ungdomsfilm Anything Else var riktigt lyckad, om än inte helt säker i generationsskildringen.

Men utöver dessa fadäser till karaktärer finns ett rikt och ambivalent urval. Bitvis skulle jag vilja kalla filmen briljant. Precis som alltid är dialogen rolig, skarp, och sparkar åt alla håll. Det finns ingen favoritisering av karaktärer, utan alla är precis lika kapabla till mothugg och klarsynthet. Josh Brolin visar sig återigen vara en lysande aktör, och lyckas göra en sympatisk rundlagd förlorare som inte skyr några medel, tankarna går osökt till Jack Blacks tillika sårbara gestalt i Margot at the Wedding. Men kanske är det Gemma Jones som gör filmens mest oförglömliga insatts som gråtmild men ståndaktig lady.

Vad jag uppskattar mycket i Woody Allens produktion är dragelsen till det ockulta. Ofta spelar tankar om reinkarnation, hypnos, andar och spådom- en lika stor och allvarlig roll som det rent vetenskapliga. Jag är osäker på om Allen själv tror på sådana saker, men det är fint att han aldrig någonsin stänger luckan genom att avfärda dessa element av livet. Och mycket riktigt visar det sig i denna film vara den vinnande medicinen att tro på någonting medan man ändå lever.

overklighetskänsla är en begåvningssak

Men även om denna film innefattar en hel del lyckad komik, saknar jag en tyngd i allvaret som vi sedan såg i den lysande Match Point. Allen är i första hand en litterär regissör, amatörfilosofisk om så, och sekundärt en komedienn. Hans mest lyckade trio filmer September, En annan kvinna och Små och stora brott är också de som tar mest anspråk. Få har vågar vara så pretentiösa som Allen i sina bästa stunder, och nästan ingen med så storartade resultat.

Att han sedan tycks göra samma filmer om och om igen, är någonting han är långtifrån ensam om. Bergman, Fassbinder, Godard och Tarkovskij är några filmskapare som varierat sig mycket över ett fåtal teman. Vad som särpräglar många av dessa stjärnregissörers filmer är att de gång på gång gör om samma film, men ändå lyckas åstadkomma något nytt varje gång. I det här fallet tycker jag Allen gör det, andra gånger inte.

lördag 23 oktober 2010

Cazale-Kalas!

John Cazale har gjort en liten comeback i mitt liv. För ett tag sedan såg jag om Deer Hunter, och slogs åter av hans nästan mystiskt rörande rollprestation. Det är någonting med den här mannen som gör mig gråtmild bara av att tänka på honom och hans sorgliga öde. Det går bara att spekulera i hur han hade gått vidare om han inte hade gått ur tiden, utan haft fyrtio år av rollprestationer till på meritlistan. Förmodligen ligger en del av mystiken och kulten i att han rycktes ifrån oss allt för tidigt.

När jag imdbade runt på mannen efter filmen såg jag att det fanns en nyproducerad biografidokumentär om honom. Guld tänkte jag och gjorde mig redo att börja söka nätet. Det visade sig emmellertid vara överflödigt eftersom kunskapskanalen bussigt nog visade den idag. Vilket glatt sammanträffande.


Tyvärr gick den av för hackor. En väldigt amerikansk dokumentär som bara skrapade på ytan genom att låta en rad skådisar säga hur bra Cazale var. Det visste vi ju redan. Vad som hade varit roligare att veta är ju hur han var, och vem han var. Det får förbli en gåta, och kanske är det också bäst så.

Logiskt hursomhelst är nutida birollskungars medverkan, såsom Steve Buscemi och Philip Seymour Hoffman. Cazale banade verkligen vägen för hela denna generation av jävligt skickliga och känslosamma birollsskådisar (inte sällan med annorlunda utseenden).

fredag 22 oktober 2010

En aria av hopplöshet

Den här dagen har varit en tragisk sådan, sett ur ett krasst musikaliskt perspektiv. Först och främst har ju vår älskade Ari Up gått ur tiden. Nu vet jag inte om det är konstruktivt att i bloggform gräma sig varje gång någon beger sig till de sälla jaktmarkerna. Det är ju inte som att vi hade fått någon ny Cut ändå, men en annan fysisk närvaro jag härmed kommer gå miste om är ju livespelningen. Så sent som i våras var tjejerna enligt Stefans utsago i Stockholm och lirade en förmodat lyckad spelning. Synd att man inte var där kan man nu tänka. Men jag slår på Ping Pong Affair och gläder mig istället.

Ari och brudarna

Glädje kan behövas en kväll som denna. Jag har begett mig till Norrköping för en visit i mitt barndomshem. Detta resulterade i en "myskväll" framför det tveksamma folknöjet Idol. Det var nämligen Beatlestema. Något som i kommersealismens hjärngrepp förvandlades till någonting hiskligt värdelöst. Ett tiotal artister massakerade hit efter hit med taffliga Rock Band-kopior av de mest kända av bandets låtar. Det var hemsk underhållning. Tur att det i en av ungefär tio reklampauser zappades över till Skavlan där Hank von Helvete sjöng Fredrik Åkare. Något slags litet ljus i kulturskymmningen.

torsdag 21 oktober 2010

Blues Du Jour

Dagen till ära har jag regisserat min första av många musikvideos. Det är den kongeniala artisten Michael Cedlind som har beställt en kort stop-motion-animation till sin nya dänga Blues du Jour.

Jag agiterade fritt över låten, och denna korta film blev resultatet. Jag ser det lika mycket som en kortfilm som en musikvideo. Den har en handling och en röd tråd. Den handlar om när vänner inte finns till när de verkligen behövs. Detta kom visa sig bli en fin allegori av videons tillkomst. Det var nämligen tänkt att en riktig människa skulle skådespela i slutet, men ingen av mina vänner kunde eller hade tid. Jag gick halvt under, men fick efter ett tags apati nya krafter och tillverkade en egen vän av en gitarr och en kudde. Jag låter det vara osagt om detta blev bättre eller sämre, men åtminstone får det ju innehållet att gå hand i hand med verkligheten. Kanske är det livet som efterapar konsten och inte tvärtom.

Veckans recension

Den här veckan har jag gluggat på regidebuterande Lisa Langseths lovordade guldkalv Till det som är vackert.

lördag 16 oktober 2010

torsdag 14 oktober 2010

Importerade nöjen

Nu för tiden kan man hyra imort-dvder på Kulturhuset här i Stockholm. Något vi självklart utnyttjar så gott vi bara kan. Senast lade Stefan rabarber på denna Criterionskapelse, som måste vara en av deras fulare. "De har ju för fan Leningrad Cowboys-frillor", utbrast min stundtals geniale kollega Jonatan Lyrefelt. Och visst är det så. Filmen har vi inte sett än.

Ytterligheter

Jag var av olika anledningar på bio tidigare i veckan och såg filmen Machete. Jag förfärades och har nu skrivit en oändlig recension av filmen som förmodligen har premiär imorgon. En annan film som även går upp på bio är Yves Saint Laurent - den stora kärleken, en dokumentär som på samma sida får fem av fem Viktor Andersson. Det kallar jag varierat bioklimat.

måndag 11 oktober 2010

E.T återuppstonden

En av mina stora filmupplevelser som barn var E.T. Den gick på fyran, och alla i plugget snackade om den på förhand efter att ha sett den lovande trailern som rullade i kanalens reklampauser. Alla såg den, och alla älskade den lilla rymdvarelsen. Jag bandade den och såg den många gånger. Mitt i filmen kom en rullande textremsa som sa att det brann någonstans i Sverige. Jag minns fortfarande tillfället i filmen, när Eliott går och lägger Hershey's på marken.

Jag såg om filmen i går, efter många års frånvaro, på bio och på sjuttio millimeter. Och ingen textremsa heller i Hershey-scenen. Filmen var i mångt och mycket lika magisk som minnet av den. Barnen i biografen verkade ungefär lika frälsta. Filmen kändes väldigt tidslös på ett sätt som exempelvis "Trollkarlen från Oz" gör, fastän denna är ganska hårt förankrad i åttiotalets symbolvärld.

En symbolik som fram till nu gått mig över huvudet är den till passionshistorian. E.T lider precis som kristus martyrdom, återuppstår insvept i vita lakan, och flyger upp i himlen igen. Men han lämnade efter sig budskapet om respekt och snällhet. Detta är förmodligen ett spår det spånats mycket på, men likväl intressant och svårt att undgå.

Men den verkliga storheten i filmen inte tar i publiken (barnen) med silkesvantar, utan låter dem exponeras för den faktor som heter verkligheten. I verkligheten är barn dumma mot varandra, sårar. Vuxna är också dumma. Grodor ska dissekeras och E.T dricker sig full på öl. Jag antar att sådana saker är ett antal snäpp humanitärare än det rosa lull och konflikträdda slisk vi översköljs med i dag. Att Spielberg i jubileumsversionen 2002 valde att digitalt byta ut pistolerna mot kom-radios, talar väl sitt tydliga språk. Sådana gärningar kan liknas med behandlingen av Sverigedemokraterna i årets valrörelse. Lösningen är inte att låtsas som att det onda inte finns, utan snarare att visa upp det precis som det är. Man bör inte underskatta människors förmåga att förstå- i synnerhet inte barns.

onsdag 6 oktober 2010

Even cowgirls get the blues

Få saker är coolare än cowgirls. I höst blir det dubbelt upp av den varan. Kelly Reichardt har regisserat den feministiska västernfilmen Meek's Cutoff, medan bröderna Coen har samlat Hollywoods starkaste män i ett blodisande remake där John Wayne's åldrade hämnare blivit ung och kvinna. Dubbel anledning att vara nyfiken i en strut.

tisdag 5 oktober 2010

Claire Denis varje dag

Nu (eller för ett tag sedan) har Cinematekets Claire- Denisbonanza ebbat ut. En av senaste årens mer bussiga kulturgärningar, dum ställa sig nekande inför. Jag såg till att se alla filmer, förutom "US go home" som av anledningar okända utgick. Filmerna var av blandad kompott och karaktär, utan att en enda var sämre än bra.

Regissörens stil är lätt att känna igen efter att ha sett ett 
gäng rullar, någonting få förunnat i tider då de flesta stilriktningar är utforskade domäner. Vissa drag kunde man klarat sig utan, såsom tidshoppande eller poetiska pillow-shots. Men oftast andas estetiken kvalitet, rigiditet och rättframhet. Något som också återspeglas i filmernas innehåll som med få undantag presenteras med ohämmad uppriktig ärlighet.

Tyvärr måste jag titulera White Material som den mest kompletta filmen, vilket om inte annat bådar gott inför kommande verk. Men ska jag välja den film ur C
inematekets serie som imponerade mest, måste jag nog välja kanibalsexspektaklet Trouble every day. Bara titeln måste ju vara en av vår tids mest framstående. 

Jag återknyter till filmen Possession som jag hyllade i ett tidigare inlägg. Precis som denna är Trouble every day en ganska abstrakt film om att älska någon så mycket att man sårar den. Det sprutande blodet är ett substitut för saker som gör ännu ondare. Tomhet, sex och våld- i en sprudlande karusell som känns ända in i hjärtat. Filmens doktorer letar och skär i hjärnor för att hitta roten till problemet. Men de är fel ute.

Som bäst handlar Claire Denis filmer inte om att tänka, utan att känna. Något som för mig kännetecknar film när den är som bäst.

fredag 1 oktober 2010

Curtains for Curtis

Jag har förstått att denna sida har varit trasig ett tag, men nu ska det hela vara åtgärdat.
Jag ber om ursäkt för det inträffade, det ska inte hända igen.

Dagens förödande nyhet (eller gårdagens egentligen) är att ännu en matinéhjälte gått ur tiden.
Denna gång är det Tony Curtis som trillat av pinn. Vi minns honom från produktioner såsom I hetaste laget, Kedjan, Snobbar som jobbar,  Spartacus och en välbekant röst i Rosemarys Baby. Fridens!