måndag 27 september 2010

Lin Rödtott

På uppmaning av min tillika bloggande rumskamrat ska jag skriva ett par pläderande rader om favoriterna Blonde Redhead senaste skiva som heter just Penny Sparkle.
Jag ville egentligen ha den på vinyl, eftersom cd är ett dött format, men i så fall hade jag fått vänta ungefär tills nu, och det ville jag inte göra. Då hade jag inte varit inlyssnad till konserten, vilket hade varit tråkigt. Finns det något värre än att gå på en konsert med låtar man aldrig har hört?
Penny Sparkle finns även på en tjockare specialutgåva än denna lövtunna, men ingen vet riktigt vad som är i den.

Här kommer en intervju med Kazu Makino, sångare i bandet:

Kim och Jonatan: Fan vad dåligt ljud det var!
Kazu: Jag är hemskt ledsen.
K/J: Vilket är ditt favoritalbum av alla ni gjort?
K: Det senaste rullar i min I-pod just nu. Det är nog min favorit. Det blev okej.
K/J: Vad har ni fått för respons på Penny Sparkle?
K: Sopig. Folk verkar tycka 23 var mycket bättre, och hade hoppats på en likadan skiva en gång till.

Vi grabbade även tag i Simone Pace:

Kim och Jonatan: Är det inte jobbigt att slå så hårt på trummorna så hårt varje dag?
Simone: Nej, jag är vältränad. Men idag glömde jag att gå och pinka innan showen började, så jag var toalettgalen hela tiden. Det var därför vi var borta så länge när ni applåderade och stampade i golvet.
Jonatan: Och en jävla tjej busvisslade i mitt öra.


Men nu till skivan. Den är väldigt bra. Men som alla andra hade jag hoppats på en likadan 23-skiva en gång till. Första gången jag lyssnade på den tyckte jag att den verkade lite mjäkig, men efter ett antal lyssningar har de flesta av låtarna växt sig riktigt starka. Lite mer ös hade inte skadat, men detta är helt klart ett välkommet tillägg i bandets katalog.

Betyg: 4/5

måndag 20 september 2010

Film är sämst på Cinemateket!

Jag är en slags räv på Cinemateket. Spenderar mer tid där än vad vissa människor skulle anse som hälsosamt. Det finns flera med mig, men de andra tänker jag har någon slags mental rubbning. Om man går till filmhuset valfri veckodag har man en ganska stor chans att se mig eller någon ur mitt entourage.

Vad man däremot har ganska små utsikter att finna är ett känt fejs ur Sveriges kulturella elit. Detta har jag en smula svårt att förstå. Det är ganska ofta man i tidningarna läser Hynek Pallas eller Fredrik Strages tips på omistliga Cinemateketfilmer, men väldigt sällan har jag sett dem där i realiteten.

Hynek Pallas har jag exempelvis sett ett fåtal gånger, och Strage bara när han fick välja och presentera en egen film (den avsevärt mycket mer lättåtkomliga South Park: Bigger Longer and Uncut). Mårten Blomqvist kommer dock med jämna mellanrum, och Nils-Petter Sundgren när det vankas någonting lite unikt.

Man kan förstå att Nils-Petter har sett ganska många filmer redan. Det har nog övriga kritiker också. Men jag har också sett ett antal filmer, men hittar alltid mycket matnyttigt i programmen ändå. Och inget slår ju att se om sina favoriter då och då, på stor duk dessutom.

Men så är det ju inte bara filmrecensenterna som borde se film. De kulturintresserade kändisarna överhuvudtaget borde väl glädjas åt kulturskatten på gärdet? Och våra aktiva filmskapare allraminst. Martina Lowden kommer då och då, Christoffer Barnekow likså. Men någonstans där tar det slut.

Är folk så hopplöst ointresserade av film som det verkar, eller är det bara så att de har lite mer att göra i livet än jag?

Men även de berömda anletena borträknat gapar Viktor tommare än sig bör. Ett bevis på potentialen ser man varje gång det vankas förhandsvisning av någon ny film. Då förstår man att det ändå är ganska många som känner till verksamheten. Och när Gösta Ekman pratade om sin biografi var det nära nog fullsatt av både kända och okända. Desto mindre filmmediet är i fokus, desto fler folk vad det verkar.

Landssorg

torsdag 16 september 2010

Häckleri

Jag satt i soffan och snaxade på lite valfläsk och ärter när jag plötsligt slogs av en lysande vision.
Jag startade paint och började gestalta. Resultatet blev denna hisnande drift med hela jävla etablissemanget. tyvärr är den lite tidsotypiskt ofeministisk, men det är ju de blå gossarna också.

onsdag 15 september 2010

Levande Charader

Den bästa Hitchcockfilmen som inte Hitchcock gjort är den som glömt sätta (c) och därmed är public domain för evigt! Cary Grant leker Farbror Melker i duschen och vitsar som aldrig förr. Audrey Hepburn är typ så cool man kan bli med tre pederaster i hälarna. En krispigt frankofilisk technicolor-dröm för samtliga sinnen. Dessutom med de bästa Saul Bass-förtexterna Bass inte gjort.


fredag 10 september 2010

Lider pin

För några dagar sedan kraffsade jag lite i badrumsskåpet och hittade en burk med extra starkt vårtborttagningsmedel. Jag har länge inbillat mig att jag har en vårta bredvid näsan, så jag hällde rikligt i ansiktet. Det stod på burken att man inte skulle göra det, men det står på hårfärgningsmedlet att man inte ska ha det i ögonbrynen också. Men omedelbart när jag baddade huden med syran började det bränna och vitna. Jag ångrade mig snabbt, men det var för sent, så jag gick och la mig. När jag vaknade upp och tittade mig i spegeln hade mitt ansikte utvecklats till ett stort varigt sår, med en vårta i mitten. Det var en otrevlig syn för trötta ögon. Den här bloggen har på senare tid utvecklats till en mer litterär upplevelse, men jag betvivlar att ni kan tåla en grafisk dokumentation av denna travesti.

Jag vet inte riktigt vad den här fabeln medför för lärdom för läsaren. Men kanske att detta nya sociala handikapp tillsammans med min nedsatta syn lär mig att inte lägga fler frätande saker i ansiktet i framtiden.

onsdag 8 september 2010

Reklam och Politik

Jag känner att jag borde skriva här nu, men vet inte riktigt vad. Jag antar att någonting filmiskt vore på sin plats, men jag har inte sett så mycket film på sistone. Bara skräpiga svenska skräckfilmer såsom Ond Tro och Psalm 21. Angående dessa är kommentarer ganska överflödiga.

Jag glodde på tv häromdagen för första gången i mannaminne. Filip och Fredrik har som bekant spottat ur sig en ny show, vad jag tyckte om den låter jag också vara osagt. Men mellan programmet hände något intressant, nämligen reklam. Det var mer reklam än jag någonsin sett, vilket jag förmodar inte är något att förvånas över. Men det intressanta med dessa kommersiella budskap var en trend jag snabbt kunde ana. Nämligen "den långa tagningen". Många av reklamerna har en dyi-estetik med metatänk och skyltar som hålls upp i realtid, allt i en tagning. Jag antar att detta är något slags modernt Gondry-arv. En reklamfilm för apoteket var faktiskt en ren rip-off från denne mans Star Guitar. Noterbart är dock att antingen har tv-tittaren uppgraderats till en ny fas, eller så har bara de svenska reklammakarna expanderat sitt referenslexikon.

Valtider är det dessutom, vilket gjort mig oanat politisk. Jag fick läsa gallups gällande att de blåa skurkarna verkar ta hem spelet igen, vilket gjorde mig bägge perplex och vettskrämd. Fyra år av ytterligare misär är inte vad jag sett fram emot. Och därtill hotar rasistpartiet att slå sig in. Mörka tider väntar. Och till råga på allt har Jerusalem Kebab höjt priset med en tia.