måndag 23 augusti 2010

I Stockholm finns inga känslor

I Stockholm är livet tufft utan vänner. Jag ligger mest hemma på sängen i Älvsjö och tycker synd om mig själv, och uträttar väldigt lite varje dag. Stefan bara pluggar, och alla andra är på annan ort. Jag har visst ganska svårt att umgås med mig själv vad det verkar. Är jag för länge ensam tar ångesten kol på mig. Och jag tycker att det känns för tragiskt att gå på något slags event med bara mig själv.

Men igår fick jag något gjort. Jag hängde med Jenny på utomhusbion som visade Bill Skarsgårds senaste verk, ”I rymden finns inga känslor”. En film som väl i sig inte är något vidare mästerverk utan mest en trevlig liten historia med hjärtat på rätt ställe. Det var snarare själva visningen som var lyckad, i Rålis med tusen intresserade huvuden som skrattade glatt och lät sig ryckas med av händelserna på duken. Och runtom oss blev Stockholm mörkt, små fönstren lyste, ett flygplan flög förbi och en slända lystes upp av projektorn. Det hela var väldigt mysigt, och sammantaget en större upplevelse än filmen själv.

Efter filmen upptäckte jag att jag var väldigt nära den lägenhet där jag och Andrea en gång bott. Jag gick dit, vilket passade bra eftersom jag kände mig så känslosam kvällen till ära. Jag ställde mig utanför fönstret och lät alla glada och ledsna minnen fylla mina tankar och tårar mina ögon. Livet föreföll så stort och så litet på en och samma gång, och för första gången på länge kände jag någonting överhuvudtaget.

torsdag 19 augusti 2010

Cinema Paradiso

Cinemateket har som sagt dragit igång igen, och jag pendlar från Älvsjö dagligen. Det fanns en rädsla efter omstruktureringen att Cinemateket skulle bli väl publikt och att filmerna skulle vara enahanda välkända kanon. Det blev emellertid inte fallet, då det annalkande programmet är ett av de mest spännande på länge. I läsarbrevsäcken finner jag ett brev från min vän Madelene a.k.a Le Portillon, som skriver: "Tips på sevärda filmer i Cinematekets program mottages gärna". Och vad är väl en bättre ursäkt att åter få förkovra sig i programbladet?

Keaton, bland mycket annat gott på Cinemateket i höst

Mest intressant denna runda är förmodligen filmskaparen Claire Denis, vars White Material jag redan tidigare skrivit om här i bloggen. Två handfullar filmer av henne kommer att visas, varav jag antar alla är ytters sevärda. Sedan har vi ju Buster Keaton som lär höja stämningen avsevärt, det ges inte ofta tillfälle att skratta tillsammans på bio, men detta lär vara ett ypperligt. En möjlig påminnelse om att biografen ändå är ett socialt rum. Och så har vi ju Jancsó Miklós, den orädde Ungraren, en av mina stora favoriter och också ett sällsynt tillfälle att se mannens kreationer uppblåsta på duk.

Jancsó bjuder ofta på lite (eller mycket) naket

Till nästa program blir det en serie med Powell och Pressburger som jag ser mycket fram emot. Dessa parhästar har tillsammans med sin fotograf Jack Cardiff åstadkommit några av filmhistoriens mest slående visuella filmer, i sprulande och svårslagen färgprakt. Röda skorna får inte missas, hur många gånger man än sett den.

Det blir lite som att jag tipsar om allt som visas, och varför inte. Varför inte ta chansen att se fantastisk film tills ögonen trillar ur, nu när chansen ändå bjuds? Att döma av publikmängden på de två filmer jag hittills besökt verkar faktiskt intresset för Cinemateket vara på någon slags uppgång, vilket känns mycket roligt men lite skrämmande.

Fotografisk magi ur Black Narcissus

Men avslutningsvis måste jag återvända till Denis som ju är en het potät just nu. Jag har bara sett två filmer i skrivande stund, hennes första och hennes senaste, och redan märkt en tendens. I början av dessa två filmer får man nämligen se slutet, och sedan hoppar filmerna tillbaka och redovisar de förebådande händelserna. I annars så rakt berättade filmer är detta en sjukt irriterande aspekt. Jag minns när jag såg Truffauts kalkonfilm Mannen som älskade kvinnor. Den var uppbyggd på ett liknande sätt. Filmen började med titelfigurens begravning, och tack vare det längtade jag hela filmen efter att mansgrisen skulle dö. Jag letade i varje scen efter gäckande dödsfällor, och till slut blev det rent outhärdligt. En film bör bestå av en början, en mitt, och ett slut-
helst i den ordningen.

tisdag 17 augusti 2010

Människor helt utan betydelse

Jag har varit på Cinemateket och kollat på Johan Klings senaste spektakel Puss. Den var minsann inget vidare. En recension är skriven för den vetgirige.

En recension har även skrivits av Komunalarbetarens Johan Erlandsson, vilken han avrundar med:
"Men varför ska vi egentligen bry oss om de stympade karaktärerna i Puss? Ska vi skratta med dem, känna med dem? De upphör tyvärr att existera så fort filmduken blivit svart igen."
Jag undrar vart i landet han rimligtvis lyckades med konststycket att hitta en svart bioduk?

söndag 15 augusti 2010

There is a crack in everything, that's how the light gets in


Under min visit i Gent råddes jag se Andrzej Zulawskis Possession eftersom den enligt uppgift skulle "smeka Antichrists röv". Natten mellan igår och idag tittade jag på verket, och mycket riktigt var det någonting i hästväg. Maken till energisk och inspirerande film har jag sällan sett. Fullkomligt sinnessjuk, men samtidigt helt sund. Som en galen ballet med litervis blod, svett och tårar. Ovan återfinns ett gäng skärmdumpar som borde förmedla en gnutta av filmens själ.

Vill också reklamera att en recension på Claire Denis lika strålande White Material står att finna på Tellusfilm.

tisdag 10 augusti 2010

The Outfit


Vi får inte glömma att detta även är en modeblogg. Jag har fått en ny tröja. Den är brun och brun. Den har kanske inte så mycket med mode att göra, men jag gillar den.
Jag har den på mig varje dag.

söndag 8 augusti 2010

Nederlaget

Jag rotade i några fiollådor och hittade ett roligt klistermärke med apple-äpplet.
"Så radikalt", tänkte jag, "den här kan jag bepryda min knädator med, och ge den lite attityd". Glad i hågen grävde jag fram dumburken under klädhögarna. När jag väl fått fatt på den medvetengjordes jag om mina tankegångars falsarium.

Ett år och en månad tidigare.
Storken kommer flygande till en glad Kim med en sprojlans ny datamaskin. Men den är inklädd i en plast av någon kufisk anledning. Kim sluter en pakt med djävulen: Jag ska inte ta av den här plasten förrän om fem långa år då datorn ser ut som ett helvete. När jag sedan drar av den kommer den glänsa som en renrakad babyrumpa. Kim och Satan skrattar ett dunkelt skratt och skålar i jungfublod.

Nutid.
Men frestelsen var svår att motstå. Jag tittade på det lustiga klistermärket i min näve, och på datorn i sin fula plastskrud. Plasten hade till och med släppt i ena hörnet, och det glänsande kromet kikade pillimariskt fram. Jag kunde inte hejda mina klåfingrar att rycka tag och långsamt börja dra i det liksom i en frestande sårskorpa. Den gav ifrån sig ett tillfredställande ljud, men jag hejdade mig. Ståndaktigheten framför allt Kim! Men så kikade familjen fram bakom buskar och snår, de hade väntat på den här dagen. De hade stört sig på plasten länge nog nu. Mardrömt om den. De tog tag i varsitt hörn och slet bort det skyddande höljet på tre.

Jag klämde fast klistermärket, snett, men det gick inte att ändra. Det var för litet för att skyla Compaqloggan och dessförutom transparent så den syntes igenom. Missnöjd med mig själv gick jag in till köket och tryckte i mig en chevréost, blev fet, ensam, och olycklig.


Här är ett sista fotografi på pc:n i sin fulla prakt. Härifrån går det utför.

Andrea i städerna

Sporadiskheten härjar till synes fritt på denna blogg, mina irrfärder att tacka. Denna gång har jag varit ockuperad av ett mer ambitiöst projekt än stundtals annars, en resa i det moderna Europa.

Det hela har sina rötter i den pågående Andrea-affären. Utan att fläka ut hennes privata liv allt för mycket tar jag mig friheten att vrida tillbaka klockan ungefär fyra veckor.

Hon kom alltså och hälsade på mitt pojkrum igen, och allt kändes lite si och så. Hon var rastlös och jag kände mig otillräcklig. Men hon kom med ett frestande erbjudande innebärande mitt följeslagande under den inledande passagen av hennes sommarsemester. Efter många om och men beslutade jag mig för att haka.

Utrecht i filmen "The Lady and the Duke"

Eftersom min Indienresa gapade bankkontot mer eller mindre tomt, så det planerade budgetresandet passade mig som handsken. Nämligen har vi använt oss av det sorgligt underavända resesättet liftning, och fått husrum genom det remarkabla fenomenet couchsurfing. Det är ganska beundransvärt att man kan resa närmast jorden runt utan ett ruttet korvöre på fickan.

Jorden runt har jag dock inte varit, men en bra bit på väg. Ner till frankofilernas älskade favoritland lyckades jag ta mig, innan jag fick syn på Cinematekets nya programblad, och tvangs vända kappan efter vinden. Jag speedrejsade hem igen på blotta 28 timmar, hela 27 dagar och 20 timmar kortare än det tog för Cilian Murphy att vakna upp naken, ensam och perplex på en kall brits.

Innan detta hann jag med att avverka världsmetropoler som Köpenhamn, Hamburg, Hoogezand, Grooningen, Utrecht, Gent och Noyon. Det är lätt i en värld som denna att vara cynisk och gnällspika sina medmänniskor sönder och samman, men efter denna exploration av global mänsklig godhet (ur ett stert eurocentriskt perspektiv) kan man åtminstone tillåta sig själv att dra en smula på gipan av munnen med gott samvete. Jag kan inte erinra mig att vi stött på ett enda spår av ondska. Tvärtom.

Så jag borde med alla dessa facit i hand ej oroa mig för min kvasi-flickväns vidare odyssé nere på kontinenten. Men jag gör det ändå. Folk påpekar mig ständigt hur hög våldtäktsrisken är i världen för en ensam varelse av inverterat kön. Men jag ska inte påverkas av dessa svartsyntheter och generaliseringar, utan vara glad över alla positiva insikter jag nått under denna tid.

Stor på jorden

Och för att inte knuffas bort från Stefans bloggroll ska jag inte heller glömma att knyta ihop säcken med några av resans cinematiska inslag. Efter två intitiala aningen tveksamma couchsurfing-upplevelser valde vi att välja värdar efter filmsmak, vilket visade sig vara ett vinnande recept. Detta resulterade i att vi exempelvis fick se Viskningar och Rop projicerad på en lägenhetsvägg i Gent. Vi fick även se Händelse vid Bank på en fotbollsplan i Hamburg, och Fanny och Alexander på bio med holländska subtitles. Svensk film kännetecknar Sverige ute i världen, dock överglänst av Ikea, ett fenomen som aldrig upphör husera opåkallat i de mest varierade av sammanhang.


Sist ett, tamt, men skämt:
Sean Penn-kniv

lördag 7 augusti 2010

Rob Roy

Jag vet egentligen inte huruvida den här nyheten är gammal ost, men inte heller utger jag denna sida för att vara en färskvara. Nämligen har lite, för mig, tidigare okänd intelligence angående Roy Anderssons kommande ståtverk sipprat ut på den interaktiva köttmarknaden. Filmen "En duva satt på en gren- och funderade över tillvaron" är den konkluderande delen i trilogin vi inte visste fanns. Den kommer precis som de tidigare passagerna handla om hur det är att vara en människa, och vara "jävligt mycket Dostojevskij". Här kommer en bild från något slags inspelningstest, den föreställer passande nog en man som får en hjärtattack när han korkar upp en flaska vin.

Världens bästa Andersson (sorry Viktor) har det allt fortfarande i sig. Man kan ju inte göra annat än att längta till dagen om 5-10år då filmen slår biograferna. Om världen fortfarande finns kvar då.