fredag 25 juni 2010

Midsommarnattens hånleende

Jag känner mig lite som en nattradiopratare när jag sitter här och bloggar i mörkret av årets ljusaste dag. Det känns bra. Världen och huset sover, så vad passar väl bättre än lite gammal hederlig metakritik.

När Stefan var över hade han, förutom en handfull verbala käftsmällar, med sig en present. Det vita bandet på plastskiva, som i sin tur han fått i present av de vänliga själarna på Folkets Bio. Jag tackade och tog emot hela bytet.

Vad som vid en kvick anblick verkade som en ganska snål utgåva, visade sig vid andra ögonkastet vara en bjussig dubbeldisk. Hela den andra skivan med bonusmateriell. En annan av dessa sena nätter poppade jag in skivan i datan och spenderade en afton med Haneke-relaterad underhållning.

Mest roligt för en sån som jag var den medföljande biografifilmen Michael Haneke- Mitt Liv, en riktigt smörig dokumentärfilm om en av jordens mest osmöriga invånare. Det var roligt att se den anklagade cynikern, tas ner på jorden en smula och ägna sig åt mer eller mindre mänskliga aktiviteter. En drös livsklokheter hann den gode herrn självklart också kläcka ur sig.

Familjen Hanekes sommarstuga

Haneke på tunnelbanan

Haneke går på ett gärde

Några fans har klagat på att jag gör väl mycket reklam för nya trailers, så jag ska avslutningsvis låta bli att tipsa om trailern till Gondrys nya spektakel Green Hornet, som ändå verkar väl tramsig och estetiskt intetsägande.

Jag spelade in En Midsommarnatts sexkomedi från tv, men har inte sett den in. Det slår mig plötsligt varför tv visade den, och vad jag borde spenderat kvällen med i stället för lådvin och gamla dikter.

måndag 21 juni 2010

Helgens skönhet och sorg

Det har gapat tomt här ett tag. Detta beror på att jag hade sociopaten Stefan Ramstedt på besök i ett par trevliga dagar. Mest av allt höll vi sams, men självklart hann vi även med en rejäl dos polemik. Det har handlat om Where the wild things are dess briljans, eller brist på briljans, Greenberg och metakritik. Jag lämnar dessa eventuella diskurser däran och blickar i stället framåt.

En frysbild ur årtiondets kanske bästa film

Mina trognaste följeslagare minns det episka Bowie-retrospektiv som ägde runt för ungefär ett år sedan. Nu börjar det bli dags för del 2 i följetången, 1984-nutid, som förmodligen kommer att hålla aningen lägre klass, men ändå rocka ganska hårt. Jag vill speciellt tipsa om, förvisso relativt uppskattade, och mästerliga albumet 1.Outside, och den nysläppta nygamla E-singeln Pallas Athena.

Appropå musik sammanstrålade det forna Old Man's Meadow i helgen, och repade för en eventuell spelning i Norrköpings skulpturpark. Håll ögonen öppna angående det.

Film igen:

Jag och Stefan gluggade på Mes petites amoureuses, vilket innebär att jag denna fruktsamma försommar betat av Jean Eustaches kanon. Det känns lite tråkigt, för han var mig en trevlig bekantskap. Synd han sköt sig i hjärtat och dog, hopplösa romantiker. Mest gillade jag Mamman och Horan precis som alla andra. Barnfilmen hade egentligen all potential att vara bäst, men den hade något över sig som brukar göra Franska barndomsskildringar en smula fadda. När jag var liten satt jag inte på ett café och tittade på nyligen blivna kvinnor. Inte heller var jag speciellt intresserad av prostituerade. Jag var ute och lekte, och kickade boll med polarna.

Och mer bollkickande blir det ju i höst, i och med korplaget. Är man stockholmsbaserad går det bra att anmäla sig till laget. Det kommer heta Restaurante Floridita, eftersom vi lyckades komma över tio tröjor med detta tryck för femtio spänn.

Vi avslutar i samband med Mes petites amoureuses med ett gäng fagra bilder av världens bästa filmfotograf Néstor Almendros.

torsdag 17 juni 2010

En vis man

Jag håller, långsamt, på att beta mig igenom Frederick Wiseman's digra filmkatalog. Har ännu bara sett de tidiga filmerna, men känner på mig att det kommer fortsätta i samma stil. Varje film är ett litet mästerverk i all sin enkelhet. Filmerna heter saker som "Hospital", "High School" eller "Juvenile Court" och handlar om precis det. En film per institution och en inblick i denna, och därmed hela samtiden. Ett vanligt sjukhus blir i Wisemans händer till ett mikrokosmos där kärlek, död, fattigdom, sorg, glädje och hopp- möts i det slagfält som kallas livet.

Hospital

Appropå nyligen nämnda Anders Petersen går det lätt att från Wiseman dra paralleller till det gängse dokumentärfotografiet. Wisemans bilder är precis som Petersens svartivita och korniga, fulla av mänsklighet. Det går att klaga på att man sökt upp människor som har det svårt, och bara genom att dra profit av deras misär skapa konst. Men jag finner den så vacker, denna skönhet i det fula, att människan mitt i alla motgångar ändå kan älska. Människan är bräcklig, kroppen går sönder, hjärnan tappar förståndet - men hoppet finns alltid där, en värdighet som aldrig kan tvättas bort. Jag har svårt att tänka mig mycket vackrare saker.

onsdag 16 juni 2010

Spelets Regler

Otaliga läsare skriver in och klagar på att den här sidan har blivit för akademisk och struntfilosofisk. Därför ska jag skriva om något som inte kräver så många hjärnceller, nämligen videospel.

Är det någon som lobbar för tv-spelens rätt som kulturform är det väl jag, lånar ut Grim Fandango till varje ny person jag möter på gatan. Men det är en bitvis tuff vandring i kronisk motvind. Länge har jag väntat på spelet Alan Wake på grund av att det utvecklats av samma team som gav oss Max Payne 2: The Fall of Max Payne (ett spel jag fann högstående när det begav sig). I Indienresans London-epilog upptäckte jag att spelet utan förvarning fanns ute på marknaden, efter alla år av förseningar. Jag köpte med mig det hem, och har nu lirat ett kapitel om dagen, och är på ett sätt besviken.

varför samma låt som i Reservoir Dogs?

Jag är besviken att tv-spelskonsten inte nått längre än den har. För samtidigt som Alan Wake är framstående inom sitt medium, är det infantilt i jämförelse med filmen eller litteraturen. Spelutvecklarna har varit ambitiösa i sina försök att vara fina i kanten, men det slutar i en ganska ytlig och tradig historia. Visst är det kul att höra musik av David Bowie, Nick Cave och Harry Nilsson i ett spel, men det är så tydligt att det hela bara är en yta. Det mesta är gammalt, klyshigt eller rentav snott. Det blir mycket Stephen King, mycket Hitchcock och mycket Twin Peaks. Tyvärr används inte heller detta överanvända referenslexikon speciellt smidigt, det mesta går ut på att spelkaraktärerna namedroppar olika böcker eller filmer som är hippa bland fjortonåringar och efterblivna vuxna. Log Lady blir exempelvis Lamp Lady. Mer sofistikerat än så är det inte.

Lamp Lady

Men kanske ska man inte hålla på och jämföra för mycket med filmen. Ett av mina favoritspel, Super Mario World, avsaknar exempelvis story totalt. I bland kan ett spel vara roligt för att det är just ett spel, och inte har några pretentioner att göra intrång på någon annan konstform.

Men vad jag åtminstone kräver är lite nytänkande. Att branschen inser att det finns mer än skjutande, stora tuttar och machomän (en beskrivning jag nu inser karaktäriserar så väl dagens populärfilm). Alan Wake försöker, men är egentligen samma sak som tusen föregående spel. I stället för att skjuta lyser man med en ficklampa, och i stället för en prinsessa är det sin musa man ska rädda. Jag ser fram emot att utvecklarna inser att tv-spel är ett emotionellt kraftfullt medium. Eftersom spelaren kontrollerar situationen, besitter spelmediet ett unikt trumfkort. Ett skräckspel är därför mycket mer skrämmande än en skräckfilm.

Men jag vill känna andra känslor än skräck. Precis som i filmen vill jag bli gripen. Jag vill gråta och känna. Kärlek, allt handlar ju om det när det kommer till krita.

Grim Fandango hade minsann kärlek

Men avrundningsvis till någonting helt annat, nämligen Apple Trailers igen. Nämligen har det poppat upp en trailer till den forne musikvideoregissören Mark Romanek's andra spelfilm. Denna gång heter filmen Never Let Me Go och har fler stjärnor än himmelen själv. Den verkar på trailern ha allt en människa vill ha: stora känslor, kärlek, science fiction, Carey Mulligan och stråkar. Det verkar kunna bli lite vad som helst. One Hour Photo var ju lyckad, så någon slags förhoppning kan man ju ändå kvarhålla.

fyi

Om man kollar i sin Syster och Bror av Agneta Pleijel finns där två sidor i början med teckningar föreställandes de två syskonen. Sätter man dessa blad tillsammans och höjer dem mot solljuset, som jag visar på fig.1 nedan, ser det ut som att Albert står bakom Helena och håller om henne.
Jag väljer att tillskriva detta gripande fenomen till slumpen.

fig.1

Tjockhult Boogie

Den passerade dagen har spenderats i goda vänners lag i Tjockhult.
Jag agerade fripassagerare i pappsens bil och strollade initialt runt i sol och ensamhet. Sol förbyttes sedan mot vind, och ensamhet mot fyrsamhet. Hisar och trocadero på konserthusets trapp. Stefan kilar stadigt numer. Hon verkar trevlig,
vad annat kan jag skriva?

burgare av just Hisar

Vid slottet har Ikea ställt till med något slags kalas. allt kostar fem spänn, så det fanns inte så många andra utvägar än att köpa på sig kaffe och glass. Glassen var trist och kaffet blask, allt flög i väg i blåsten och en mås i mitt huvud.
Ina la armen i en gammal rödvinsfläck.

Sökte skydd från stormen i nyöppnade framgångssagan fotografiska museet, där vi fick se ett gäng fina och ett annat gäng mindre fina bilder. Allt kändes väl publikt, även för en vän av populärkultur som jag ju är. Men Lennart Nilssons jävla foster, och Annie Leibovitz's liksom? Anders Petersen är väl egentligen också ett lättsmält val, men så fröjdefull att se att jag undviker att klaga.


ett fotografi av just Anders Petersen

Innan återtåget till Norrköping passade jag och min far på att klämma i oss en nätt indisk måltid. Första gången sedan jag kom hem från just indien. Det var lyckat, smakade på ett annat vis än vad jag ätit i fyra månader nu. Jag tog en Korma, och jag måste nog säga att den svenska korman är mer lyckad än den indiska (av mina erfarenheter att döma).

I morgon skulle jag vilja att ni liksom jag inte missar genikumet Michael Cedlinds intima konsert i konstgalleriets trädgård, Norrköping, 19:00.

tisdag 15 juni 2010

Somewhere U.S.A.

Det är visst när man minst anar det som saker händer.
Nu, precis som jag skulle stänga locket till datorn och bädda ner mig själv för natten,
upptäckte jag att Apple/Trailers har begåvats med en liten aptitretare inför Sofia Coppolas nya rulle Somewhere.


Filmen ser ganska trevlig ut i all sin anspråkslöshet och indie-gull, men känner jag regissören rätt finns där något djupare under ytan. Ett udda (och uppenbarligen ganska sött) radarpar får man i alla fall i form av Stephen Dorff och Elle Fanning. Det ska bli spännande att se den färdiga filmen när den nu kommer. Kanske till filmfestivalen i höst/vinter?

Tack och godnatt!

måndag 14 juni 2010

Jag föddes, men...

Men se här, en blogg!
Alltsedan gamla goda The Alan Smithees gick en alldeles för tidig spädbarnsdöd till mötes har mitt hjärta närt en kronisk trängtan efter en anledning att uttrycka mig i text. Därför har jag denna dag bestämt mig för att grunda en alldeles egen åsiktsventil i bloggform. Exakt vad som ska hända här framöver är ännu oklart, men att det kommer att ha med populärkultur att göra är ett som är säkert.

Se denna sajt som en folkligare syster till ANKSOPPA, vars design jag försökt efterapa så noga som möjligt. Men det ska inte bara handla om film och andra rörliga bilder, utan även lite om livet som sådant. Vad jag har gjort under dagen, vem jag är kär i, och så vidare.

Men vi börjar självklart med dagens outfit:

tröja: Wolsey, hittade den i garderoben. Men det är inte min. Den är för kort så man ser magen hela tiden i en liten glipa som blir större i bland så att jag måste dra ner den då och och då. Pappa förklarade att det var en gåva från honom till mig som han hade dumpat i min garderob. Tack tack!

byxor:
Röda Shit Monkey

strumpor:
Johannes gamla bandystrumpor som jag lånade en gång men aldrig lämnade tillbaka, men nu kanske måste eftersom vi planerar starta korplag i fotboll i höst och han då behöver dem. Jag har stoppat in dem i brallorna så det ser ut som att det är samma plagg.

Det var nog allt för den här gången. Men mer kommer förhoppningsvis inom en snäv framtid.