fredag 24 december 2010

Sista hjälpen

Internet ligger i ett betryggande koma. Låtom mig kort bryta julefriden med at notifiera er om min senaste i raden julkrönikor. Här får ni en cirkusflicka plåtad av August Sander som en andra julklapp.

torsdag 23 december 2010

MGM-lejonets evolution

Metro-Goldwyn-Meyer är förmodligen det företag i världen som lyckats bäst med sin logotyp. Det geniala lejonet, som sticker ut huvudet ur en cirkel och ryter, är förmodligen lika välkänt som Musse Piggs figur eller bilden där Einstein sticker ut sin vårtiga tunga.
Men noggranna filmtittare har uppmärksammat att det inte rör sig om ett endaste lejon, utan att djurskådespelaren har bytts ut genom årens lopp lite som med James Bond. Jag tänkte i en kort resumé kasta lite stjärnglans på dessa fem filmhisoriska hjältar.

Slats, 1916-1928
Av namnet att döma är detta ett lejon fullt av attityd och tåga. Men så är inte fallet med denna morgontrötta gestalt som pösigt fyller ut cirkeln och inte ens bryr sig om att ens försöka ryta. Men så var ju filmen stum också så det gjorde inte så mycket. Victor Sjöströms He who get's slapped var den första filmen att använda denna logotyp. Slats dog 1936, hans skinn finns avslitet och upphängt på en vägg i ett museum i Kansas.

Jackie, 1928-1956
Alla har vi väl sett denna behind-the-scenes-bild när vi har rotad bland alla vykort i butiken Vaxkupan i Norrköping. Fotografiet är taget under inspelningarna av det andra MGM-lejonet Jackie. Ljudtekniken var kommen, och det var dags att spela in ett ordentligt vrål . Jackie har försetts med en liten mikrofon framför käften. Hon använde sin konstnärliga frihet och röt ett stilla vrål följt av ett kraftfullare. Till utseendet var Jackie nästan identisk med sin företrädare, vilket ger ett lite tanigare intryck än det lejon vi idag är vana att se.


Redan vid detta tidiga stadium exprimenterade man även med ett tjockare lejon. Coffee och Telly spelades in med olika färgtekniker och användes bara i ett fåtal filmer. Störst chans att få se dessa udda fåglar har man om man tittar på en tidig tecknad film, eftersom dessa inte sällan var i färg.


Tanner, 1934-1956
Tanner var den första riktiga stjärnan av färgfilmslejonen, och dök under sin verksamma tid upp i samtliga färgproduktioner (förutom undantagsfall som Trollkarlen från Oz som började och slutade i Sepia), medan Jackie fortsatte ta hand om de monokroma filmerna från åren. Tanner var tränad av samma tränare som Jackie och bjuder därför på ett verkligt skrämmande skrik. Alla Tanner-älskare ute i stugorna bör försöka få tag på kortfilmsserien Traveltalks där vart och ett av avsnitten inleds med en förlängd sekvens där han ryter hela fyra gånger!

George, 1956-1958
George gjorde ett kort men minnesvärt inhopp i Mgm-lejonens späckade historia. Vissa människor kallar George för "Bob" eller "Jackie 2" av någon anledning. George hade den största manen någonsin i MGMs historia, och var mycket uppskattad bland fansen. Det spelades in tre varianter: en där George ryter mot kameran, en där han ryter åt höger, och en med en blå bakgrund.


Leo, 1957-Nutid
Många kallar alla lejonen för Leo. Det kanske säger något om hur omåttligt populär nytillskottet i familjen har blivit. Detta är helt klart det frodigaste lejonet, och med det kraftfullaste rytet. Men vissa motståndskämpar har kallat Leo för "artificiell" eller "Själlös". Och visst ger han väl ett aningen mer steroidiserat intryck än exempelvis Jackie. 1995 remixade man rytet till ett ännu mer monsturöst. 2008 uppdaterade man återigen ljudet, och gjorde guldramen ännu guldigare.

Och på youtube har någon snäll människa gjort en video med flera av lejonen.

måndag 20 december 2010

Den moderna medelklassförälderns klagan

"Du tittar så mycket på tv att du kommer att få 16:9-ögon!"

torsdag 16 december 2010

The Greatest Film (N)ever Made!

Som visionär konstnär kan det ibland vara kärvt att få loss stålar för att förverkliga sin dröm. Många av våra största filmregissörer startade projekt de inte lyckades fullborda. Här kommer tre filmer jag kan gråta över inte blev verklighet.

Jacques Tati - Confusion/L'Illusionniste

Jacques Tati skulle följa upp svenskproducerade cirkusfilmen Parade med en film som ingen ville betala. Filmen skulle heta Confusion och utspela sig i en fransk stad inte olik den i (världens kanske bästa film) Playtime. Till denna modernistiska plats skulle två amerikanska tv-producenter spelade av bröderna Mael från Sparks. Hulot skulle mördas i första scenen, och filmen var tänkt som en mörk komedi om skärmkultur, kommersialism, politik och kommunikation. Ett färdigt manus ska enligt uppgift finnas för den som mot förmodan skulle vilja plocka upp projektet. Men man bör ju inte förtrösta riktigt än, ty som bekant har ju Sylvain Chomet precis färdigställt sin animerade film L'Illusionniste efter Tatis ofilmade manus.

Robert Bresson -Genesis

Bresson hade en livslång dröm att filmatisera Första Moseboken, som självklart aldrig blev besannad. Det skulle bli en lång tv-film, och hade finansiärer som fick kalla fötter. Filmen skulle skildra mänsklighetens fall och fall, från Eva och Adam till Babels Torn. Precis som man förstår var detta för bra för att kunna bli sant. Det finns en rolig historia som cirkulerar ute i den intellektuella världen. Denna går ut på att Bresson ska spela in sin Genesis, har byggt en jättelik ark och samlat två exemplar av alla världens djurarter på den. Bresson ställer själv in kameran länge och noga. När fotografen tittar i sökaren utbrister han: ”Men man ser ju bara djurens fötter!”

Bresson tittar på honom med ett självbelåtet leende, och replikerar: ”exakt!”

Carl Theodor Dreyer – Jesus

En annan religiös regissör var ju allas vår Dreyer, som la minst lika mycket tid på att filmatisera en annan biblisk passage. Dreyer ville attackera Jesu liv från nya infallsvinklar. Kristus skulle skildras som en människa snarare än ett helgon, och leva med naturen snarare än att stå över denna. Precis som i Berlininspelade Die Gezeichneten (1922) skulle filmen innehålla ett pro-semitiskt budskap, och Jesus skulle vara en jude bland judar. De som läst manuset anser det vara ett mästerverk, men hur slutresultatet skulle blivit kan vi bara reflektera utöver. På nystartade officiella Dreyersidan har Jens Nysten skrivit en intressant text om manuset.

Poem

Och åren gick och
han dog

och hon dog

De kremerades och
hälldes
i samma urna
sedan skakade man den och
Det var det

onsdag 15 december 2010

Bressons Händer

Sitter och bläddrar simultant på nätets filmbloggar och i Chaplin#2 1985. Bloggen Anksoppa skriver om Godards händer, och tidningen om Bressons (i spännande artikeln Handens Historia). Här kommer ett par av den senares.


Missa inte uppföljaren Bressons fötter!

torsdag 9 december 2010

Veckans konstnär: Odilon Redon

Nu mina kära vänner ska ni få se någonting alldeles exceptionellt fint, nämligen Odilon Redons skimrande bildvärld. Ur hinduismens hjärtskärande berättelser och Baudelaires Onda Blommor sprang hans poetiska post-impressionistiska teckningar och målningar. Den som vill skola sig ännu mer på ämnet kan föredömligen bege sig till denna mer eller mindre officiella hemsida. Här kommer det sedvanliga bildspelet:




torsdag 2 december 2010

Sex

Sex biorecensioner denna vecka på finkulturens högborg Tellusfilm. Bara en sån sak.

Ikonologi

I Billy Wilders film Flickan Ovanpå försöker en gift man motstå den nyinflyttade blondingrannen medan frugan och sonen är på semester. I ett frustrerat ögonblick avslöjar han ironiskt att han har en ung blondin i lägenheten , ”And it might as well be Marilyn Monroe!” Och det är just Marilyn som står och rostar frukostbröd i hans kök. Med en annan skådespelare hade detta skämt varit otänkbart. Monroe var och är en ikon.

Andra kvinnliga ikoner är Sophia Loren och Brigitte Bardot. Gemensamt för dessa är att de inte uttrycker någonting utöver sin kurviga kroppslighet. Antingen är dessa skådespelare bara mediokra, eftersom de ständigt bara korkat skriker eller poserar ”sexigt”, eller så är det rollerna som är usla.

Den goda, den onde och den fula

När det kommer till män av samma dignitet, såsom Dean, Bogart eller Brando, handlar det mer om stil och djärvhet än utseende. Vi borde snart nå till en stund i historien då dessa vulgära våp inte längre anses som vackra, utan bara pinsamma. Och nöja oss med de kvinnor vars integritet inte bara satt i bröstmåttet. Exempelvis Lillian Gish, Ingrid Bergman eller Lauren Bacall.

Att vara vacker handlar inte mycket om hur man verkligen ser ut, utan hur man använder sig av sin kropp och sitt intellekt. Att fnissa flickaktigt och lägga huvudet känns inte speciellt hett längre. Sånt får man nuförtiden på MTV eller i herrtidningarna.

måndag 29 november 2010

Veckans Konstnär: Olof Sager-Nelson

Men se, ett nytt inslag!
Jag tänkte veckligen visa några bilder av en konstnär jag tycker är bra. Syftet är oklart, men bilderna kan vara fotografier, målningar eller vad som helst.


Vi börjar med vår Svenske starke man Olof Sager-Nelson som var inspirerad av symboliken och Brüggeromantiken. Han var en av de otaliga stipendiaterna som fick åka till Frankrike och studera de ädla konsterna. Hans konst kännetecknas av de mörka färgerna ofta i en subtil olivgrön nyans. Dessvärre gick han, som de flesta stora konstnärerna, en för tidig död till mötes. TBC i Algeriet 28 år gammal. Därför är inte produktionen så omfattande, men likväl betydande.
Vill man kika på dessa två målningar i verkligheten kan man bege sig till Thielska Galleriet respektive Nationalmuseum.

torsdag 25 november 2010

Vackrare än vit magnolia

Innan kulturhusets mediedisk klappade igen för hundrade ombygnationen i raden, gick det att tillgå gratis litteratur. Jag snappade åt mig en hel del schysst ögongodis. Däribland en fin katalog med färgbilder från National Gallery i Washington och diktboken Labyrint av Ebba Lindqvist. Den senare har jag just tuggat mig igenom till och från filmfestivalen.

Till en början kände jag att texten hade åldrats med ovärdighet, av tiden blåsts upp och blivit för mycket. Men efter en stunds läsande transformerades texten, eller jag, och allt var vackert och rörande. Det är en uppgiven och mörk samling dikter, men försoningen finns där mitt i allt det hopplösa och förgängliga. Skör naturlyrik när den är som bäst.

Eller för att rycka ut en passage:

Denna blomma vill jag sända dig.
Vit som alabaster, bländande,
skall den brista ut i mörkret nära dig.
Du skall sträcka dina händer
efter den,
känna doften ifrån kalken
genomströmma dig,
blad för blad – som för vinden flämtande.
Trasig ligger blomman nu vid mina fötter.
Men jag vet, att den var nära dig.

tisdag 23 november 2010

Val i Festen

Någon slags ungefärlig halvleksrapport. Ungefärlig därför att mer än hälften redan passerat. Jag har sett en del alltså. Tänkte tipsa lite om vad man kan se och inte se, för att göra livet lättare för eventuella hypotetiska personer som skulle kunna tänkas behöva det.

Utan att analysera den pågående Stockholms Filmfestival vidare djuplodande, är det lätt att se sensationalistiska tendenser som genomsyrar stora delar av utbudet. Detta yttrar sig oftast i vulgära inslag som incest, våldtäkt, mord eller annan terror. Denna likriktning börjar göra det tröttsamt att se tretalet filmer dagligen. I Saw the Devil var så enkelspårigt våldsorienterad att den rättfärdigade en av mina lätträknade walkouts efter blott tjugo minuter. Höstmörkret behöver lysas upp, inte befästas av illvilliga stålblåa filmer med misantropisk världsbild.

Och appropå människohat har ju Jean-Luc Godards Filme Socialisme haft bejublad premiär. En mördande tråkig och nonchalant, men för vissa säkert givande odyssé genom mänsklighetens eskalerande förfall.

Inte misantropisk

Men nu ska det plockas russin, ty det finns ett gäng. Wang Bings The Ditch var visserligen lika plågande som den gängse festivalfilmen, men ack så mycket mer givande. Another Year och Cold Weather bjuder bägge på underbart välutförda karaktärsteckningar utan att en enda höna sodomiseras. Inte heller Monsters bör missas, en film som skulle kunna bli en postapokalyptisk kliché, men istället är en prunkande roadmovie om främlingsfientlighet.

Festivalen fortsätter, och så även jag.

tisdag 16 november 2010

Fest i byn

Jag har pillat mycket med datorn som det är i natt. Men jag skulle bara vilja avsluta dagen, innan jag smäller av, med att länka till en sida som kommer att lista alla recensioner av årets festivalfilmer.

Imorgon Onsdag drar ju Stockholms Filmfestival som bekant igång, vilket lär resultera i ännu mindre sömn och mera huvudvärk. Men vi får hoppas att det även för något gott med sig. Peace out!

torsdag 11 november 2010

Allt mänskligt prål är som blommor på gräs, står ej längre när vinden bläs


Det är onekligen lätt att avfärda fallstudien Im Still Here som lättvindigt uppmärksamhetssökeri. En banal exposé över mediekåthet och ensamheten på toppen.
Men faktum är att jag tyckte att den var något mer än så.
För även om hela världen nu vet att det bara var en bluff, så fanns en tid då skämtet lika gärna kunde ha varit verklighet. Det fanns en tid då världen utan samvetskval skrattade åt någon som förmodligen hade det jävligt tufft. Tydligt görs att vi lever i en samtid då det största folknöjet är att unisont sparka på den som redan ligger.
Ett onekligen modigt drag av skaparna att viga år av sina liv på någonting som av de flesta kommer betitla meningslöst effektsökeri. Främst av Phoenix, vars bror ju gick ett liknande öde till mötes.

tisdag 9 november 2010

Periodicitet

Determinism är någonting oerhört tråkigt, i film ömsom i livet. Men det värsta jag vet är den oruckbara förutbestämmelse som uppstår när en film blottar sin kommande narrativa struktur redan från scratch. Vissa filmer börjar med att visa hur de ska sluta, och berättas sedan i en tillbakablick. Om jag vet att huvudpersonen kommer att dö kommer jag att se dödsredskap i varje dekor. Om jag vet att denne ska bli gammal och få grått hår kommer jag tänka: ”nu är håret grått, nu borde ju slutet komma snart”.

Men hemskast av allt är sagoupplägget där man ska klara av tre utmaningar, besegra tre jättar, hitta tre nycklar. Tv-spelsvärlden är full av sådant upprepande dökött. När det visade sig att man i Super Mario Galaxy 2 i slutändan gick ut på att hitta tvåhundra slumpmässigt undangömda stjärnor, gick jag till spelbutiken och cashade in trehundraåttio spänn.

Då och då används även denna taktik i filmen. Exempelvis går Scott Pilgrim VS the World ut på att Michael Cera måste besegra sju onda ex-pojkvänner i sju mördande tråkiga bossfighter. Hurrar gör jag i stolen när två av dessa visar sig vara tvillingar, och därmed avverkas samtidigt. Det är ungefär all spänning man kan få i en film av denna struktur.

En annan film med denna berättarteknik är filmfestivalaktuella Sound of Noice där ett gäng musikaliska aktivister ska göra fyra gigg på fyra platser. Som publik kan man bara räkna och bocka av. Utrymmet för överraskningar liksom försvinner.

Men inkonsekvent nog är jag stundtals mycket nöjd med periodiska upplägg. Exempelvis går ju Peter Greenaways filmer ofta ut på detta. Men så har jag ju en förkärlek till statistik och indexering, så blir ramverket tillräckligt stelt kan ta till mig av innehållet desto mera. Det är en hård balansgång filmskapandet, och tragiskt många trillar dit.

måndag 8 november 2010

Mimesis

Säga vad man vill om Peter Greenaway, men inget kan ta ifrån honom kongenialiteten i hans första filmer. Såg om Ett zäta och två nollor och imponerades åter av dess elegans. Det är en film som lyckas vara rolig, vacker, ful och intelligent på en och samma gång. Bara en dåre kan göra en film om förruttnelse och evolution, Jan Vermeer och symmetri, ljus och indexering- och ro det hela i land. Inte heller framstår det som i närheten av en ansträngning. Och Michael Nymans filmmusik har sällan varit bättre.


En snygg David Attenborough-dubbel: Vad kan på ett mer perfekt vis avrunda aftonen än reprisen av tisdagens Life, ett tv-program som aldrig upphör imponera. När man trodde toppen var nådd med Earth kommer något ännu mer slående. Bilderna ser närmast datorgenererade ut, för fantastiska för att vara komna ur blott naturen. Jag önskar att jag kunde ha detta ständigt projicerat på en vägg.

Enbart magi kan förklara uppkomsten av en värld rymmande färgskiftande bläckfiskar, giftgrodor och Peter Greenaway. Tur att man lever ändå.

torsdag 28 oktober 2010

The auteur not the film

I ett till synes gudlöst universum krävs att man finner någonting att tro på och sträva efter, om tillvaron ska kännas någotsånär meningsfull. Vissa drömmer om att få en bok publicerad eller jagar en kärlek, andra finner tilltro i gudar eller reinkarnation. Om rädslan för döden och det bortslarvade livet har många av Woody Allens filmer handlat, och så även den senaste. Men Du kommer att möta en lång mörk främling behandlar ämnet vitalare än någonsin.

Detta inlägg är en replik till konkurrerande bloggen Anksoppa, vars skribent tydligen var väldigt missnöjd med filmen. Låt mig bara inledningsvis poängtera att jag inte heller ansåg filmen som ett mästerverk. Woody Allen saknar förmåga att överhuvudtaget kunna skildra a.)unga, b.)prostituerade. Gränsen för hur ung som är ung flyttas fram med regissörens egen stigande ålder, nu verkar han inte behärska människor yngre än trettiofem. Alla dessa karaktärer i filmen är totalt platta och ointressanta, gungar lojt till kass musik i det blinkande discoljuset. Att kalla detta för ett förakt tycker jag dock är starkt, ofta påvisar Allen tydligt och med ironi sin egen oförståelse.

Som ett tillägg bör sägas att Allens ungdomsfilm Anything Else var riktigt lyckad, om än inte helt säker i generationsskildringen.

Men utöver dessa fadäser till karaktärer finns ett rikt och ambivalent urval. Bitvis skulle jag vilja kalla filmen briljant. Precis som alltid är dialogen rolig, skarp, och sparkar åt alla håll. Det finns ingen favoritisering av karaktärer, utan alla är precis lika kapabla till mothugg och klarsynthet. Josh Brolin visar sig återigen vara en lysande aktör, och lyckas göra en sympatisk rundlagd förlorare som inte skyr några medel, tankarna går osökt till Jack Blacks tillika sårbara gestalt i Margot at the Wedding. Men kanske är det Gemma Jones som gör filmens mest oförglömliga insatts som gråtmild men ståndaktig lady.

Vad jag uppskattar mycket i Woody Allens produktion är dragelsen till det ockulta. Ofta spelar tankar om reinkarnation, hypnos, andar och spådom- en lika stor och allvarlig roll som det rent vetenskapliga. Jag är osäker på om Allen själv tror på sådana saker, men det är fint att han aldrig någonsin stänger luckan genom att avfärda dessa element av livet. Och mycket riktigt visar det sig i denna film vara den vinnande medicinen att tro på någonting medan man ändå lever.

overklighetskänsla är en begåvningssak

Men även om denna film innefattar en hel del lyckad komik, saknar jag en tyngd i allvaret som vi sedan såg i den lysande Match Point. Allen är i första hand en litterär regissör, amatörfilosofisk om så, och sekundärt en komedienn. Hans mest lyckade trio filmer September, En annan kvinna och Små och stora brott är också de som tar mest anspråk. Få har vågar vara så pretentiösa som Allen i sina bästa stunder, och nästan ingen med så storartade resultat.

Att han sedan tycks göra samma filmer om och om igen, är någonting han är långtifrån ensam om. Bergman, Fassbinder, Godard och Tarkovskij är några filmskapare som varierat sig mycket över ett fåtal teman. Vad som särpräglar många av dessa stjärnregissörers filmer är att de gång på gång gör om samma film, men ändå lyckas åstadkomma något nytt varje gång. I det här fallet tycker jag Allen gör det, andra gånger inte.

lördag 23 oktober 2010

Cazale-Kalas!

John Cazale har gjort en liten comeback i mitt liv. För ett tag sedan såg jag om Deer Hunter, och slogs åter av hans nästan mystiskt rörande rollprestation. Det är någonting med den här mannen som gör mig gråtmild bara av att tänka på honom och hans sorgliga öde. Det går bara att spekulera i hur han hade gått vidare om han inte hade gått ur tiden, utan haft fyrtio år av rollprestationer till på meritlistan. Förmodligen ligger en del av mystiken och kulten i att han rycktes ifrån oss allt för tidigt.

När jag imdbade runt på mannen efter filmen såg jag att det fanns en nyproducerad biografidokumentär om honom. Guld tänkte jag och gjorde mig redo att börja söka nätet. Det visade sig emmellertid vara överflödigt eftersom kunskapskanalen bussigt nog visade den idag. Vilket glatt sammanträffande.


Tyvärr gick den av för hackor. En väldigt amerikansk dokumentär som bara skrapade på ytan genom att låta en rad skådisar säga hur bra Cazale var. Det visste vi ju redan. Vad som hade varit roligare att veta är ju hur han var, och vem han var. Det får förbli en gåta, och kanske är det också bäst så.

Logiskt hursomhelst är nutida birollskungars medverkan, såsom Steve Buscemi och Philip Seymour Hoffman. Cazale banade verkligen vägen för hela denna generation av jävligt skickliga och känslosamma birollsskådisar (inte sällan med annorlunda utseenden).

fredag 22 oktober 2010

En aria av hopplöshet

Den här dagen har varit en tragisk sådan, sett ur ett krasst musikaliskt perspektiv. Först och främst har ju vår älskade Ari Up gått ur tiden. Nu vet jag inte om det är konstruktivt att i bloggform gräma sig varje gång någon beger sig till de sälla jaktmarkerna. Det är ju inte som att vi hade fått någon ny Cut ändå, men en annan fysisk närvaro jag härmed kommer gå miste om är ju livespelningen. Så sent som i våras var tjejerna enligt Stefans utsago i Stockholm och lirade en förmodat lyckad spelning. Synd att man inte var där kan man nu tänka. Men jag slår på Ping Pong Affair och gläder mig istället.

Ari och brudarna

Glädje kan behövas en kväll som denna. Jag har begett mig till Norrköping för en visit i mitt barndomshem. Detta resulterade i en "myskväll" framför det tveksamma folknöjet Idol. Det var nämligen Beatlestema. Något som i kommersealismens hjärngrepp förvandlades till någonting hiskligt värdelöst. Ett tiotal artister massakerade hit efter hit med taffliga Rock Band-kopior av de mest kända av bandets låtar. Det var hemsk underhållning. Tur att det i en av ungefär tio reklampauser zappades över till Skavlan där Hank von Helvete sjöng Fredrik Åkare. Något slags litet ljus i kulturskymmningen.

torsdag 21 oktober 2010

Blues Du Jour

Dagen till ära har jag regisserat min första av många musikvideos. Det är den kongeniala artisten Michael Cedlind som har beställt en kort stop-motion-animation till sin nya dänga Blues du Jour.

Jag agiterade fritt över låten, och denna korta film blev resultatet. Jag ser det lika mycket som en kortfilm som en musikvideo. Den har en handling och en röd tråd. Den handlar om när vänner inte finns till när de verkligen behövs. Detta kom visa sig bli en fin allegori av videons tillkomst. Det var nämligen tänkt att en riktig människa skulle skådespela i slutet, men ingen av mina vänner kunde eller hade tid. Jag gick halvt under, men fick efter ett tags apati nya krafter och tillverkade en egen vän av en gitarr och en kudde. Jag låter det vara osagt om detta blev bättre eller sämre, men åtminstone får det ju innehållet att gå hand i hand med verkligheten. Kanske är det livet som efterapar konsten och inte tvärtom.

Veckans recension

Den här veckan har jag gluggat på regidebuterande Lisa Langseths lovordade guldkalv Till det som är vackert.

lördag 16 oktober 2010

torsdag 14 oktober 2010

Importerade nöjen

Nu för tiden kan man hyra imort-dvder på Kulturhuset här i Stockholm. Något vi självklart utnyttjar så gott vi bara kan. Senast lade Stefan rabarber på denna Criterionskapelse, som måste vara en av deras fulare. "De har ju för fan Leningrad Cowboys-frillor", utbrast min stundtals geniale kollega Jonatan Lyrefelt. Och visst är det så. Filmen har vi inte sett än.

Ytterligheter

Jag var av olika anledningar på bio tidigare i veckan och såg filmen Machete. Jag förfärades och har nu skrivit en oändlig recension av filmen som förmodligen har premiär imorgon. En annan film som även går upp på bio är Yves Saint Laurent - den stora kärleken, en dokumentär som på samma sida får fem av fem Viktor Andersson. Det kallar jag varierat bioklimat.

måndag 11 oktober 2010

E.T återuppstonden

En av mina stora filmupplevelser som barn var E.T. Den gick på fyran, och alla i plugget snackade om den på förhand efter att ha sett den lovande trailern som rullade i kanalens reklampauser. Alla såg den, och alla älskade den lilla rymdvarelsen. Jag bandade den och såg den många gånger. Mitt i filmen kom en rullande textremsa som sa att det brann någonstans i Sverige. Jag minns fortfarande tillfället i filmen, när Eliott går och lägger Hershey's på marken.

Jag såg om filmen i går, efter många års frånvaro, på bio och på sjuttio millimeter. Och ingen textremsa heller i Hershey-scenen. Filmen var i mångt och mycket lika magisk som minnet av den. Barnen i biografen verkade ungefär lika frälsta. Filmen kändes väldigt tidslös på ett sätt som exempelvis "Trollkarlen från Oz" gör, fastän denna är ganska hårt förankrad i åttiotalets symbolvärld.

En symbolik som fram till nu gått mig över huvudet är den till passionshistorian. E.T lider precis som kristus martyrdom, återuppstår insvept i vita lakan, och flyger upp i himlen igen. Men han lämnade efter sig budskapet om respekt och snällhet. Detta är förmodligen ett spår det spånats mycket på, men likväl intressant och svårt att undgå.

Men den verkliga storheten i filmen inte tar i publiken (barnen) med silkesvantar, utan låter dem exponeras för den faktor som heter verkligheten. I verkligheten är barn dumma mot varandra, sårar. Vuxna är också dumma. Grodor ska dissekeras och E.T dricker sig full på öl. Jag antar att sådana saker är ett antal snäpp humanitärare än det rosa lull och konflikträdda slisk vi översköljs med i dag. Att Spielberg i jubileumsversionen 2002 valde att digitalt byta ut pistolerna mot kom-radios, talar väl sitt tydliga språk. Sådana gärningar kan liknas med behandlingen av Sverigedemokraterna i årets valrörelse. Lösningen är inte att låtsas som att det onda inte finns, utan snarare att visa upp det precis som det är. Man bör inte underskatta människors förmåga att förstå- i synnerhet inte barns.

onsdag 6 oktober 2010

Even cowgirls get the blues

Få saker är coolare än cowgirls. I höst blir det dubbelt upp av den varan. Kelly Reichardt har regisserat den feministiska västernfilmen Meek's Cutoff, medan bröderna Coen har samlat Hollywoods starkaste män i ett blodisande remake där John Wayne's åldrade hämnare blivit ung och kvinna. Dubbel anledning att vara nyfiken i en strut.

tisdag 5 oktober 2010

Claire Denis varje dag

Nu (eller för ett tag sedan) har Cinematekets Claire- Denisbonanza ebbat ut. En av senaste årens mer bussiga kulturgärningar, dum ställa sig nekande inför. Jag såg till att se alla filmer, förutom "US go home" som av anledningar okända utgick. Filmerna var av blandad kompott och karaktär, utan att en enda var sämre än bra.

Regissörens stil är lätt att känna igen efter att ha sett ett 
gäng rullar, någonting få förunnat i tider då de flesta stilriktningar är utforskade domäner. Vissa drag kunde man klarat sig utan, såsom tidshoppande eller poetiska pillow-shots. Men oftast andas estetiken kvalitet, rigiditet och rättframhet. Något som också återspeglas i filmernas innehåll som med få undantag presenteras med ohämmad uppriktig ärlighet.

Tyvärr måste jag titulera White Material som den mest kompletta filmen, vilket om inte annat bådar gott inför kommande verk. Men ska jag välja den film ur C
inematekets serie som imponerade mest, måste jag nog välja kanibalsexspektaklet Trouble every day. Bara titeln måste ju vara en av vår tids mest framstående. 

Jag återknyter till filmen Possession som jag hyllade i ett tidigare inlägg. Precis som denna är Trouble every day en ganska abstrakt film om att älska någon så mycket att man sårar den. Det sprutande blodet är ett substitut för saker som gör ännu ondare. Tomhet, sex och våld- i en sprudlande karusell som känns ända in i hjärtat. Filmens doktorer letar och skär i hjärnor för att hitta roten till problemet. Men de är fel ute.

Som bäst handlar Claire Denis filmer inte om att tänka, utan att känna. Något som för mig kännetecknar film när den är som bäst.

fredag 1 oktober 2010

Curtains for Curtis

Jag har förstått att denna sida har varit trasig ett tag, men nu ska det hela vara åtgärdat.
Jag ber om ursäkt för det inträffade, det ska inte hända igen.

Dagens förödande nyhet (eller gårdagens egentligen) är att ännu en matinéhjälte gått ur tiden.
Denna gång är det Tony Curtis som trillat av pinn. Vi minns honom från produktioner såsom I hetaste laget, Kedjan, Snobbar som jobbar,  Spartacus och en välbekant röst i Rosemarys Baby. Fridens!

måndag 27 september 2010

Lin Rödtott

På uppmaning av min tillika bloggande rumskamrat ska jag skriva ett par pläderande rader om favoriterna Blonde Redhead senaste skiva som heter just Penny Sparkle.
Jag ville egentligen ha den på vinyl, eftersom cd är ett dött format, men i så fall hade jag fått vänta ungefär tills nu, och det ville jag inte göra. Då hade jag inte varit inlyssnad till konserten, vilket hade varit tråkigt. Finns det något värre än att gå på en konsert med låtar man aldrig har hört?
Penny Sparkle finns även på en tjockare specialutgåva än denna lövtunna, men ingen vet riktigt vad som är i den.

Här kommer en intervju med Kazu Makino, sångare i bandet:

Kim och Jonatan: Fan vad dåligt ljud det var!
Kazu: Jag är hemskt ledsen.
K/J: Vilket är ditt favoritalbum av alla ni gjort?
K: Det senaste rullar i min I-pod just nu. Det är nog min favorit. Det blev okej.
K/J: Vad har ni fått för respons på Penny Sparkle?
K: Sopig. Folk verkar tycka 23 var mycket bättre, och hade hoppats på en likadan skiva en gång till.

Vi grabbade även tag i Simone Pace:

Kim och Jonatan: Är det inte jobbigt att slå så hårt på trummorna så hårt varje dag?
Simone: Nej, jag är vältränad. Men idag glömde jag att gå och pinka innan showen började, så jag var toalettgalen hela tiden. Det var därför vi var borta så länge när ni applåderade och stampade i golvet.
Jonatan: Och en jävla tjej busvisslade i mitt öra.


Men nu till skivan. Den är väldigt bra. Men som alla andra hade jag hoppats på en likadan 23-skiva en gång till. Första gången jag lyssnade på den tyckte jag att den verkade lite mjäkig, men efter ett antal lyssningar har de flesta av låtarna växt sig riktigt starka. Lite mer ös hade inte skadat, men detta är helt klart ett välkommet tillägg i bandets katalog.

Betyg: 4/5

måndag 20 september 2010

Film är sämst på Cinemateket!

Jag är en slags räv på Cinemateket. Spenderar mer tid där än vad vissa människor skulle anse som hälsosamt. Det finns flera med mig, men de andra tänker jag har någon slags mental rubbning. Om man går till filmhuset valfri veckodag har man en ganska stor chans att se mig eller någon ur mitt entourage.

Vad man däremot har ganska små utsikter att finna är ett känt fejs ur Sveriges kulturella elit. Detta har jag en smula svårt att förstå. Det är ganska ofta man i tidningarna läser Hynek Pallas eller Fredrik Strages tips på omistliga Cinemateketfilmer, men väldigt sällan har jag sett dem där i realiteten.

Hynek Pallas har jag exempelvis sett ett fåtal gånger, och Strage bara när han fick välja och presentera en egen film (den avsevärt mycket mer lättåtkomliga South Park: Bigger Longer and Uncut). Mårten Blomqvist kommer dock med jämna mellanrum, och Nils-Petter Sundgren när det vankas någonting lite unikt.

Man kan förstå att Nils-Petter har sett ganska många filmer redan. Det har nog övriga kritiker också. Men jag har också sett ett antal filmer, men hittar alltid mycket matnyttigt i programmen ändå. Och inget slår ju att se om sina favoriter då och då, på stor duk dessutom.

Men så är det ju inte bara filmrecensenterna som borde se film. De kulturintresserade kändisarna överhuvudtaget borde väl glädjas åt kulturskatten på gärdet? Och våra aktiva filmskapare allraminst. Martina Lowden kommer då och då, Christoffer Barnekow likså. Men någonstans där tar det slut.

Är folk så hopplöst ointresserade av film som det verkar, eller är det bara så att de har lite mer att göra i livet än jag?

Men även de berömda anletena borträknat gapar Viktor tommare än sig bör. Ett bevis på potentialen ser man varje gång det vankas förhandsvisning av någon ny film. Då förstår man att det ändå är ganska många som känner till verksamheten. Och när Gösta Ekman pratade om sin biografi var det nära nog fullsatt av både kända och okända. Desto mindre filmmediet är i fokus, desto fler folk vad det verkar.

Landssorg

torsdag 16 september 2010

Häckleri

Jag satt i soffan och snaxade på lite valfläsk och ärter när jag plötsligt slogs av en lysande vision.
Jag startade paint och började gestalta. Resultatet blev denna hisnande drift med hela jävla etablissemanget. tyvärr är den lite tidsotypiskt ofeministisk, men det är ju de blå gossarna också.

onsdag 15 september 2010

Levande Charader

Den bästa Hitchcockfilmen som inte Hitchcock gjort är den som glömt sätta (c) och därmed är public domain för evigt! Cary Grant leker Farbror Melker i duschen och vitsar som aldrig förr. Audrey Hepburn är typ så cool man kan bli med tre pederaster i hälarna. En krispigt frankofilisk technicolor-dröm för samtliga sinnen. Dessutom med de bästa Saul Bass-förtexterna Bass inte gjort.


fredag 10 september 2010

Lider pin

För några dagar sedan kraffsade jag lite i badrumsskåpet och hittade en burk med extra starkt vårtborttagningsmedel. Jag har länge inbillat mig att jag har en vårta bredvid näsan, så jag hällde rikligt i ansiktet. Det stod på burken att man inte skulle göra det, men det står på hårfärgningsmedlet att man inte ska ha det i ögonbrynen också. Men omedelbart när jag baddade huden med syran började det bränna och vitna. Jag ångrade mig snabbt, men det var för sent, så jag gick och la mig. När jag vaknade upp och tittade mig i spegeln hade mitt ansikte utvecklats till ett stort varigt sår, med en vårta i mitten. Det var en otrevlig syn för trötta ögon. Den här bloggen har på senare tid utvecklats till en mer litterär upplevelse, men jag betvivlar att ni kan tåla en grafisk dokumentation av denna travesti.

Jag vet inte riktigt vad den här fabeln medför för lärdom för läsaren. Men kanske att detta nya sociala handikapp tillsammans med min nedsatta syn lär mig att inte lägga fler frätande saker i ansiktet i framtiden.

onsdag 8 september 2010

Reklam och Politik

Jag känner att jag borde skriva här nu, men vet inte riktigt vad. Jag antar att någonting filmiskt vore på sin plats, men jag har inte sett så mycket film på sistone. Bara skräpiga svenska skräckfilmer såsom Ond Tro och Psalm 21. Angående dessa är kommentarer ganska överflödiga.

Jag glodde på tv häromdagen för första gången i mannaminne. Filip och Fredrik har som bekant spottat ur sig en ny show, vad jag tyckte om den låter jag också vara osagt. Men mellan programmet hände något intressant, nämligen reklam. Det var mer reklam än jag någonsin sett, vilket jag förmodar inte är något att förvånas över. Men det intressanta med dessa kommersiella budskap var en trend jag snabbt kunde ana. Nämligen "den långa tagningen". Många av reklamerna har en dyi-estetik med metatänk och skyltar som hålls upp i realtid, allt i en tagning. Jag antar att detta är något slags modernt Gondry-arv. En reklamfilm för apoteket var faktiskt en ren rip-off från denne mans Star Guitar. Noterbart är dock att antingen har tv-tittaren uppgraderats till en ny fas, eller så har bara de svenska reklammakarna expanderat sitt referenslexikon.

Valtider är det dessutom, vilket gjort mig oanat politisk. Jag fick läsa gallups gällande att de blåa skurkarna verkar ta hem spelet igen, vilket gjorde mig bägge perplex och vettskrämd. Fyra år av ytterligare misär är inte vad jag sett fram emot. Och därtill hotar rasistpartiet att slå sig in. Mörka tider väntar. Och till råga på allt har Jerusalem Kebab höjt priset med en tia.

måndag 23 augusti 2010

I Stockholm finns inga känslor

I Stockholm är livet tufft utan vänner. Jag ligger mest hemma på sängen i Älvsjö och tycker synd om mig själv, och uträttar väldigt lite varje dag. Stefan bara pluggar, och alla andra är på annan ort. Jag har visst ganska svårt att umgås med mig själv vad det verkar. Är jag för länge ensam tar ångesten kol på mig. Och jag tycker att det känns för tragiskt att gå på något slags event med bara mig själv.

Men igår fick jag något gjort. Jag hängde med Jenny på utomhusbion som visade Bill Skarsgårds senaste verk, ”I rymden finns inga känslor”. En film som väl i sig inte är något vidare mästerverk utan mest en trevlig liten historia med hjärtat på rätt ställe. Det var snarare själva visningen som var lyckad, i Rålis med tusen intresserade huvuden som skrattade glatt och lät sig ryckas med av händelserna på duken. Och runtom oss blev Stockholm mörkt, små fönstren lyste, ett flygplan flög förbi och en slända lystes upp av projektorn. Det hela var väldigt mysigt, och sammantaget en större upplevelse än filmen själv.

Efter filmen upptäckte jag att jag var väldigt nära den lägenhet där jag och Andrea en gång bott. Jag gick dit, vilket passade bra eftersom jag kände mig så känslosam kvällen till ära. Jag ställde mig utanför fönstret och lät alla glada och ledsna minnen fylla mina tankar och tårar mina ögon. Livet föreföll så stort och så litet på en och samma gång, och för första gången på länge kände jag någonting överhuvudtaget.

torsdag 19 augusti 2010

Cinema Paradiso

Cinemateket har som sagt dragit igång igen, och jag pendlar från Älvsjö dagligen. Det fanns en rädsla efter omstruktureringen att Cinemateket skulle bli väl publikt och att filmerna skulle vara enahanda välkända kanon. Det blev emellertid inte fallet, då det annalkande programmet är ett av de mest spännande på länge. I läsarbrevsäcken finner jag ett brev från min vän Madelene a.k.a Le Portillon, som skriver: "Tips på sevärda filmer i Cinematekets program mottages gärna". Och vad är väl en bättre ursäkt att åter få förkovra sig i programbladet?

Keaton, bland mycket annat gott på Cinemateket i höst

Mest intressant denna runda är förmodligen filmskaparen Claire Denis, vars White Material jag redan tidigare skrivit om här i bloggen. Två handfullar filmer av henne kommer att visas, varav jag antar alla är ytters sevärda. Sedan har vi ju Buster Keaton som lär höja stämningen avsevärt, det ges inte ofta tillfälle att skratta tillsammans på bio, men detta lär vara ett ypperligt. En möjlig påminnelse om att biografen ändå är ett socialt rum. Och så har vi ju Jancsó Miklós, den orädde Ungraren, en av mina stora favoriter och också ett sällsynt tillfälle att se mannens kreationer uppblåsta på duk.

Jancsó bjuder ofta på lite (eller mycket) naket

Till nästa program blir det en serie med Powell och Pressburger som jag ser mycket fram emot. Dessa parhästar har tillsammans med sin fotograf Jack Cardiff åstadkommit några av filmhistoriens mest slående visuella filmer, i sprulande och svårslagen färgprakt. Röda skorna får inte missas, hur många gånger man än sett den.

Det blir lite som att jag tipsar om allt som visas, och varför inte. Varför inte ta chansen att se fantastisk film tills ögonen trillar ur, nu när chansen ändå bjuds? Att döma av publikmängden på de två filmer jag hittills besökt verkar faktiskt intresset för Cinemateket vara på någon slags uppgång, vilket känns mycket roligt men lite skrämmande.

Fotografisk magi ur Black Narcissus

Men avslutningsvis måste jag återvända till Denis som ju är en het potät just nu. Jag har bara sett två filmer i skrivande stund, hennes första och hennes senaste, och redan märkt en tendens. I början av dessa två filmer får man nämligen se slutet, och sedan hoppar filmerna tillbaka och redovisar de förebådande händelserna. I annars så rakt berättade filmer är detta en sjukt irriterande aspekt. Jag minns när jag såg Truffauts kalkonfilm Mannen som älskade kvinnor. Den var uppbyggd på ett liknande sätt. Filmen började med titelfigurens begravning, och tack vare det längtade jag hela filmen efter att mansgrisen skulle dö. Jag letade i varje scen efter gäckande dödsfällor, och till slut blev det rent outhärdligt. En film bör bestå av en början, en mitt, och ett slut-
helst i den ordningen.

tisdag 17 augusti 2010

Människor helt utan betydelse

Jag har varit på Cinemateket och kollat på Johan Klings senaste spektakel Puss. Den var minsann inget vidare. En recension är skriven för den vetgirige.

En recension har även skrivits av Komunalarbetarens Johan Erlandsson, vilken han avrundar med:
"Men varför ska vi egentligen bry oss om de stympade karaktärerna i Puss? Ska vi skratta med dem, känna med dem? De upphör tyvärr att existera så fort filmduken blivit svart igen."
Jag undrar vart i landet han rimligtvis lyckades med konststycket att hitta en svart bioduk?

söndag 15 augusti 2010

There is a crack in everything, that's how the light gets in


Under min visit i Gent råddes jag se Andrzej Zulawskis Possession eftersom den enligt uppgift skulle "smeka Antichrists röv". Natten mellan igår och idag tittade jag på verket, och mycket riktigt var det någonting i hästväg. Maken till energisk och inspirerande film har jag sällan sett. Fullkomligt sinnessjuk, men samtidigt helt sund. Som en galen ballet med litervis blod, svett och tårar. Ovan återfinns ett gäng skärmdumpar som borde förmedla en gnutta av filmens själ.

Vill också reklamera att en recension på Claire Denis lika strålande White Material står att finna på Tellusfilm.