torsdagen den 13:e mars 2014

en ny själ

fairbanks har fått feeling.

)

det nya albumet "New Soul" kommer att släppas under rafflande former i maj.
mer information om lokation, förband, och tid kommer inom en framtid farligt nära nutid.

peace.

fredagen den 21:e februari 2014

tutti frutti

hej.
trots det omedelbart inspirerande i avslöjandet
om stig larssons internetta oskuld,
kan jag inte besvika den anonyma besökare
som önskar läsa precis vad som helst
precis här.

det är en ny stumfilm på g. här är en bild.


samtidigt kan jag tipsa om ett tråk-roligt klipp från
den här filmen, vars poster lovar en del.


filmskådespeleri som det borde se ut.

lyssna för all del också på den här elektroniska pionjärmusiken,
om ni skulle råka ha riktigt lite att göra.

onsdagen den 30:e oktober 2013

noxin



profetisk reklamfilm från det glada 90-talet

tisdagen den 27:e augusti 2013

i ett osammanhängande samtal med sig själv

Nina Björk inleder sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar med att introducera en analysmodell baserad på Disneyfilmens och Kapitalismens attribut. Det kapitalistiska systemet används här som förklaringsmodell för filmernas dramaturgi, och motiverar karaktärernas strävan mot nya höjder. Det går också att vända på steken, upphöja personliga handlingar till allmän lag, och genom Disneyfilmen analysera vår hegemoni.

Disneyfilmen kretsar ofta kring en stark individ med tydligt utkristalliserade drömmar och mål. Dessa drömmar är alltid (sic.) av personlig art, och handlar sällan om att omstörta ett samhällssystem. Tvärtemot slutar filmerna alltid i samma politiska klimat där de börjat. Hjälten har förmodligen gått från rännsten till kungdom, men på vägen dit istället förpassat kungen till rännsten. För att något nytt ska kunna uppstå, måste något annat bli gammalt och bytas ut. Diktaturen är intakt, men det självstabiliserande systemet har uppmuntrat en individs strävan att uppnå en bättre värld.

Men det är inte bara filmer copyright-märkta Walt Disney som rättar sig efter en kapitalistisk berättarstruktur. Den traditionella hjälteresan, en dramaturgi som lärs ut på filmskolor och glatt bejakas av en hel industri, bär på dessa värderingar. Strävan efter personlig utveckling, protagonister och antagonister, motgång och medgång – är alla sprungna ur en tävlingsinriktad värdegrund där någon måste vara bäst och någon annan sämst. Handlingar har inget existensberättigande i sig själva, utan räknas först om de leder till en större utveckling eller belöning.

Woody Allen är en regissör som sällan är uttalat politisk, men Blue Jasmine är helt klart givande med förestående tankeverksamhet i bagaget. Filmens titelperson, Jasmine har (ur tillväxtens ögon) gått från lyckande till misslyckande. Ändå fortsätter hon vara tillgiven det system som just svikit henne, förmodligen för att det är det enda hon känner till. Gång på gång ger hon sin fattiga(re) syster kommentarer i stil med:

”-Hur kan du leva så här?”, eller ”-Hur kan du gå ut med sådana loosers?”.

Detta handlande är ologiska ur ett humanistiskt hänseende, men fullt begripliga med kapitalismen som måttstock. Därför både förstår vi henne, och förstår henne inte.

I tillbakablickar tar vi del av Jasmines tid på toppen, ett luftslott hon visar sig varit fullt medveten om. Hon förstår hela tiden att makens affärer knappast är etiskt försvarbara, och att hennes leverne går ut på att trycka ner andra (omedelbart gestaltade av systern).

”Jasmine är väldigt bra på att inte se saker”,
 säger systern efter att ha sett hennes make kyssa en annan kvinna på öppen gata.

På samma sätt känner vi alla till, men väljer att blunda för, (exempelvis:) den ständiga tillväxtens behov av fler resurser än planeten har att tillgå. Jasmine agerar inte mot samhällets orättvisor förrän hennes egen tillvaro hotas. Då visar sig bubblan vara mycket enkel att spräcka; endast ett telefonsamtal sätter maken bakom galler.

Och här känner vi igen Allen, i självillusionen. I You will meet a tall dark stranger är den andliga damen vinnaren, eftersom hon lurar sig själv att hon är lycklig, och därmed också är lycklig. Och som påle i ögat är ekonomin högst framgångsrik. Bekvämligheten i att kunna mäta sin lycka i tillgångar, skapar ordning i den existens som annars lätt framstår ostrukturerad eller meningslös.

Enligt ett så uttalat värderingssystem framstår ekonomiskt meningslösa saker vedertaget meningslösa, även om de inte är mer meningslösa än någonting annat. Men vi känner ändå Jasmines beteende som destruktivt, och förstår att hon skulle spara sitt vansinne med ett annat tankesätt. Gång på gång trycks hon ner av patriarkatet, ekonomin och sina egna drömmar, men likväl reser hon sig upp och fortsätter jaga samma regnbåge.

På detta sätt är Jasmine en mönsterinvånare, aldrig nöjd, men alltid villig att se sig själv som det som måste förbättras och förändras. Hon ökar dagligdosen antidepressiva piller, och ser sina medmänniskor som trappsteg i självuppfyllandets ädla tjänst. Precis som i Disneyfilmen slutar Blue Jasmine i samma samhällsliga tillstånd som den började. Skillnaden är att vår hjälte här sitter och tuggar fradga på en parkbänk, i ett osammanhängande samtal med sig själv.